Allting har ett slut

Det är slut. Den här bloggen kopplat med bokrecenserandet, det blev för hårt. Jag kan bara ta och konstatera kallt och rått att jag inte är någon bokbloggare längre, dock kvarstår faktumet att jag är en mycket stolt före detta sådan.

Själva bloggandet har jag ändå inte totalt gett upp hoppet med, så vill du fortfarande läsa det jag skriver och kanske lite mer om mitt liv tycker jag att du ändå ska följa med mig till min nya, alldeles vanliga blogg Miserabelt.

Mina sista ord på Bokträdet är skrivna, och det med tårar i ögonvrån, men ni förlåter väl mig? Bloggen kommer att finnas kvar på nätet för att ni ska kunna gå tillbaka och läsa det jag skrivit, och även för att jag själv inte kan förmå mig att ta bort den. Det skulle göra allt för ont. Kanske jag en vacker dag återupptar bokbloggandet, Bokträdet fyllde ju trots allt  inte ens ett år.

SPORTLOV!!!

Ha det gott! Vi hörs igen om en vecka eller så, för på sportlovet ska man ju faktiskt sporta även om man ibland skulle vilja något annat.

Inblick i nuet

Läsningen flyter inte riktigt på som den borde och mina sinnen upptas en tid av förtvivlat mycket annat, så för att fylla ut med ett litet onödigt inlägg nu i torsdagstider nappar jag på Helenas enkät.

JUST NU...


Läser jag: rätt mycket på en gång,men bl.a. Där drömmar blir till av Emma Andersson och Vredens tid av Stefan Tegenfalk medan jag försöker mig på den finskspråkiga varianten av Systrar i jeans.
...och tycker: att det ser enbart positivt ut gällande Där drömmar blir till. Hela boken är lite drömsk på något avlägset, sagoaktigt vis, och man svävar hela tiden i en viss ovisshet angående om det man för tillfället läser är dröm eller verklighet. Boken är förfärligt otrovärdig, förstås, men full av charmiga personligheter och kamp mellan ont och gott är den, och med tanke på att Emma var bara 14 år när hon fick idén till boken och endast något år senare satte igång med arbetet är verket otroligt imponerande.

Lyssnar jag på: Owl City's skiva Ocean Eye, vilken även lär spelas en tid framöver på min iPod.

Tittar jag på: En småflimrig datorskärm.

Känner jag mig: Tom. Ni vet den där känslan av att ha små sysslor som kallar på en, men som man helt enkelt inte kommer sig för att göra, en stor hög med böcker man bara vill plöja igenom på en gång, vilket man inte heller gör just p.g.a. dessa små sysslor som lurar i bakhuvet, och ett huvud fullt av tankar som verkar gå på tivoli. Jag är utmattad och smånervös inför morgondagens betygsutdelning, har dåligt samvete p.g.a. en inställd joggingtur i kylan efter att ha ätit "abinas" godis hela dagen, och enormt sugen på sportlov.

Önskar jag: att sommaren skulle vara här, vilket den inte är. Sommar betyder sol, bad, glass, och framför allt lästid - suck.

Längtar jag efter: I princip samma sak som ovanstående svar. Sooommmaaaarrrr... Lästid...

Engelsk bok nr 3 och lite Astrid på toppen

Whohooo! Jag är helt enkelt fenomenal när det gäller att staka mig igenom böcker på främmande språk med osammanhängande handling och svammel hit och dit. Det där med att det tar en vansinnig tid och att jag läser dussintals böcker (ifall man väljer att överdriva en smula, det vill säga) emellanåt, det kan man glömma. Huvudsaken är ju att jag läser på engelska, eller hur?

Böcker som ingår i en serie är inte särskilt lämpliga recensionsböcker, men för att sammanfatta mig kortare än någonsin förr så handlar Betrayed  om Zoey´s fortsatta liv på House of Night, om hennes studier vars målsättning är den vampyr hon så småningom ska komma att bli, om hennes första ceremoni som ledare för Nattens döttrar, om att förlora en nära vän, om bedrägeri och om kärlek. I stort sett är det allt. Underhållande sängläsning, så att säga.


Vidare framåt så är ni helt enkelt tvungna att oavsett ålder läsa alla Astrid Lindgrens verk från pärm till pärm. Jag lovar er av hela mitt ynkliga hjärta att ni inte kommer att ångra er. Och då talar jag om ni i plural from, eftersom jag inte är någon viktig "ers höghet" från något forntida palats. Bara så att ni vet. Astrid Lindgren skriver nämligen alldeles oförskämt underhållande, något som jag märkt på sistone. Kör bara till med någon oförglömlig klassiker som Karlsson på taket eller Madicken eller vad som helst. Eller Pippi! Pippi är ett måste för alla er som vill uppleva barndomsfavoriten på ett nytt sätt, för alla! Jag läste nyss högt för brodern, något som sker rätt sällan, och vi njöt tillsammans till Pippi som drar med sig Tommy och Annika ut till en absolut öde ö.  Jag njöt, alltså. Brodern halvsov i insjuknat tillstånd.

Barnen är alltså vid det här laget ute på den öde ön och Annika upptäcker förskräckt att båten är borta. Nu är de skeppsbrutna på riktigt! Här måste alltså skrivas lite flaskpost, och brevet i fråga lyder så här:

"Hjälp oss innan vi förgås! Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö."

Sedan erinrar sig Pippi om att hon visst drog upp båten på torra land kvällen innan, "ifall den skulle bli blöt". Då kan man fråga sig om det inte är det båtar är till för.

Hur som helst - läs hela sidan om snuset, det är underhållning på högsta nivå. I promise!




Förresten, läs hela resten av boken också när du nu en gång håller på.

Betagande skrivet om boklust

Boktjuven av Markus Zusak

Till att börja med tänker jag berätta om hur jag fick Boktjuven i mina händer, och hur jag fick ta del av denna originella berättelse. Det var julafton och kylan var smällande, och i jultomtens säck dolde sig länge ett hårt paket. Som ni vet bådar hårda paket alltid gott, och på håll kände jag doften av nytryckta sidor. Presentpappret lade jag inte på minnet, och tyvärr inte heller de få orden som skalden morfar så duktigt präntat dit, men orden var välvalda och träffade mitt i prick, så mycket minns jag. Sedan minns jag inte så mycket mer, än att det sannerligen var en bok och att den boken hette Boktjuven (i och för sig heter boken fortfarande Boktjuven, men det är en världslig sak). För att nu försöka återkalla minnet av texten på pappret en aning så handlade den om en flicka som ungefär satte sig upp i sängen en natt efter att ha drömt om en bok. ”Den tar jag”, sa hon med ett flin. Mycket passande.

Tyvärr dröjde det sedan ett tag innan jag kunde börja läsa, för som jag så många gånger nämnt tycks högen med böcker aldrig ta slut, och under tiden hann jag få höra ganska mycket ris och förvånansvärt lite ros om boken. Onda aningar fyllde min hjärna. Senare till en slutsats.

Boktjuven behandlar andra världskriget ur en besynnerlig vinkel. Döden. Inte den bästa idé så som jag ser på saken, för det är ju så sant som sagt författaren Markus Zusak som berättar och det går inte att frånkomma. Själva berättelsen fäste jag mig däremot mycket vid. Liesel Meminger bor hos en styvfamilj i Tyskland efter att hennes biologiska föräldrar förts till ett koncentrationsläger och hennes lillebror har dött. Hennes bakgrund är inte särskilt ljus, och inte hennes pågående liv heller, så kanske är det därför hon finner tröst i böckerna.

Liesel är egentligen alldeles förskräckligt efterkommen vad gäller skola och läsning. Därför bestämmer sig hon och fosterpappan för att börja ta itu med det hela, vilket leder till många källarnätter i böckernas värld. Det ger resultat, Liese får snart läsa än här och än där, bl.a. läser hon för de vettskrämda personerna nere hos grannarna när bombattacker hotar. Böckerna är det däremot svårt att få tag i. Därför stjäl hon dem. Det är något frigörande i att stjäla, något som hon tycker om. Borgmästarens bibliotek är en välbesökt brottplats, och ibland varvar hon och vännen bokstjälandet med gängtjuveri. Allt medan döden vakar över dem.

Hitler är en person som tas ganska hårt i boken. I direkta beskrivningar och bilder som kan tyckas lite för närgångna eller kränkande får vi se på en grymmare sida av världen än den vi hoppeligen är vana vid. Detta lämnar nog ingen oberörd.

Har du Boktjuven till ditt förfogande? Slå upp sidan 38! Det är sidor som denna jag fäster mig vid. Svärord på tyska – humor, humor!

Nåja, den där konkreta kritiken som Boktjuven har fått ta emot kan jag nog förstå till en viss del. Boktjuvens sidantal ligger på 580 och historien fyller lätt en tegelsten med kanske allt för många ögonblick och detaljer. Själv stör jag mig dock inte på detta, och inte heller på språket som kanske kan tyckas som lite för krävande. Smaken är som baken.

Något som jag har kommit fram till är att de personer som överöser Boktjuven med glåpord till största del är vuxna individer. Från minderåriga har jag endast hört hyllande fraser. Vad ger alltså detta för resultat? Jo, att Boktjuven är en fantastisk bok som hör hemma hos de mogna unga som är villiga att ta del av rätt svåra frågor. Äldre kan finna den tråkig.

En award!

Boknea är den boktokiga person som gjorde min dag för en inte så hemskt lång tid tillbaka, genom att ge mig en Beeautiful Blogger Award. Tack ska du ha, Nea! Förutom att göra det oändligt svåra; att skicka vidare awarden, ska man dessutom svara på lite frågor den här gången.

Ta upp närmsta bok, slå upp sidan 18 och läs rad fyra, vad står det där?
Jag försöker för tillfället ta mig igenom Betrayed, den andra boken i serien om House of Night. Där står det:
"...least my favorite person at school. Actually, Aphrodite was probably..."


Vad var det senaste du såg på TV?
Jag ser inte särskilt mycket på tv, det händer ytterst sällan att jag knäpper på den frivilligt, så det blir mest halvtittande när den står på, vilket den till exempel gör nu. Det är något ointressant program om trix-skidning som visas - ni kan alltså ana hur uppmärksamt jag tittar...


Bortsett från datorn, vad hör du på just nu?
Jag hör på den övriga familjen som snackar strunt. Typ.


Vad har du på dig?
Vad brukar man ha på sig?


Vilken var den senaste filmen du såg?
Jag är liksom lite mera för böcker...


Skulle du överväga att flytta utomlands?
Ibland skulle det vara oförklarligt skönt att gå omkring i Stockholm och shoppa böcker... Eller i London.... Vilket med stor sannolikhet inte kommer att inträffa. Men drömma är väl aldrig fel?




Jag ger awarden till tre (eller fyra blir det väl:) personer som inte fått den av mig förr:
Agnes och Katja
Lovisa
Amelie

Sist men inte minst: Glöm inte att det är helt och hållet Neas förtjänst att jag över huvudtaget har någon award att dela ut, och helst skulle jag förstås ge den åt alla bokbloggare där ute och några till!

Januari 2011 som läsmånad

Jag knåpar ihop ett snabbt summerings inlägg i farten. Tänkte att det kunde vara skoj med något rykande färskt hängande i Bokträdet. Eller hur? Det är ju ny månad och allting. Rätt mycket har jag väl lyckats läsa, om än inte överdrivet. Förklaring: Sista dagarna på jullovet gick det undan. Ursäkt: Skolarbetet kallar ständigt.

Antal lästa böcker: 10
Antal böcker på annat språk än svenska: 2
Dessa böcker har jag läst: Marked, Var är Alaska?, Underfors, Här ligger jag och blöder, Törst, Komma över, Offerrit, Percy Jackson and the lightning thief, Torsdagsbarn & Boktjuven

Hej, lilla blogg!

Ett typiskt förklarings inlägg i stil med hinner inte blogga blaablaablaa vill väl ingen veta av, och ändå kommer jag på mig själv i färd med att skriva ett sådant. Fy skäms! Saumensch! (Förklaring: Jag läser Boktjuven just nu...)

Jag har fullt upp just nu och ytterst lite till övers. Tid som jag visserligen ägnar åt att läsa, läsa på prov. Prov i historia. Ytterst roande. Icke. Nu är det dock över och det firar vi med en kort och avslappnande paus, vilken innehåller bl.a. örfilsbak och läsande av den anmärkningsvärt tunna Boktjuven. Blandat med lite ironi innan skolarbetet fortsätter i helgen går allt väl. Visst?

Torsdagsbarn - eller borde den heta Grävarbarn?

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Atmosfären i Sonya Hartnetts Torsdagsbarn får mig att på något mystiskt vis associera till Lilla huset på prärien – böckerna. Dammig luft, lite lagom gammaldags, stekande hett och så vidare. Den här boken utspelar sig dock något senare (harkel, jag har faktiskt ingen aning om när ”jämförbar bok” utspelar sig) och på landsbygden medan det Lilla huset... logiskt nog finns på prärien.

Det aktuella året är alltså något runt omkring 1930, platsen är Australiens landsbygd, huvudpersonen är Harper. I boken får vi följa med Harpers inte helt problemlösa uppväxt som börjar med något som skulle ha kunnat leda till Harpers undergång, men som resulterar i en bror som kanske inte så länge till kan efterliknas en homosapiens.

Harper är sju år och får den stora äran att vakta lillebror Tin. Fastän hon är så varsam och försiktig, för ingen vill ju brodern sin något ont, är lille Tin snarast utom synhåll. Harper kommer fram till att han helt inte längre finns, han är begraven under leran.

Då avslöjas broderns fenomenala egenskap, orsaken till att boken Torsdagsbarn kanske överhuvudtaget existerar. Tin klarar utan någon som helst hjälp av att gräva sig ut ur leran, leran som snarast blir en allt för nära vän istället för fiende för livet. Tin innehar kunskapen att gräva. Han är ett barn som kan tyckas asocialt, men döljer en inre klokhet och beslutsamhet. Varför skulle han annars välja att trotsa sina föräldrar, ja, hela sin familj, för att efter händelsen dra sig tillbaka under huset, ner i marken bland en labyrint av för-hand-byggda tunnlar, och bli allt mer ogästvänlig.

Familjen, som i bokens början är synnerligen rik på medlemmar, börjar strax splittras. Tin som döljer sig nere i markens innersta mister strax en lillebror i ett misslyckat försök att rädda med hjälp av sin grävförmåga. Nu brister hans självförtroende och han blir allt mer lik ett djur. Harpers är stor nog att börja arbeta, så Harper är småningom ensam i huset med ett huvud fyllt av tankar på en lillebror, dold av jorden.

Torsdagsbarn är en verkligt fin bok. Det är något med tidsåldern och harmoniken som får mig att älska just den här typens böcker. Att huvudpersonen är så ung ger gestalt år berättelsen som med ens blir betagande och gripande. Inte någon tegelsten, minsann, men ordens melodi förvandlar boken till något jag alltid kommer att bära med mig.

Just det här angående ordens melodi tar översättaren upp i sitt efterord gällande Sonya Hartnett. Översättaren har försökt fånga den klang i meningarna som Hartnett lyssnat till när hon skrev på originalspråket, och jag tycker att hon har lyckats, även om jag inte har läst den engelska versionen. I efterordet står det förresten många intressanta saker. Sonya Hartnett visar sig vara en ilsken personlighet, full av åsikter som skriker om att få komma ut, och hon klargör tydligt att hon inte skriver för någon annan än sig själv, men att tonåringar är tacksamma läsare. Det är dock få som påstår den egentliga innebörden, påstår hon.

Offerrit

Offerrit av Johannes Källström

Offerrit utspelar sig i en liten ort ute i en avlägsen skog, där Svea är kommunalrådet, en inte helt lätt roll just nu när det verkar som om ingen står på hennes sida. I ett desperat försök till att hålla samman kommunen kallar hon samman en krisgrupp som börjar med att söka efter hjälp ifrån utlandet. I USA bor nämligen Oscar Vigelius, numera berömd modedesigner och tidigare ett omtalat namn i kommunen, som genom att återvända till hemlandet ska försöka reda upp den stora härvan av knutar som bildats under årens lopp.

Snart börjar dock folket undra om det verkligen var det rätta att kalla in Vigelius. Osäkert är om det beror på honom, men i hans fotspår verkar ondskan gro. Stadens betydelsefulla individer försvinner i ett huj och till allas hjälp kallas kommissarie Owe Tycho in. Vad är det som pågår? Detta verkar inte vara någon vanlig mordutredning, nej, någonting mycket mer och värt att frukta tycks lura bakom knuten.

Starkt begär, makt och hämndlystnad, kamp på ont och gott och inte minst besatthet verkar vara temat i Källströms nya roman. När man tänker efter, vem behagas av sådant? Är det människans inre råhet som vi ser återspeglas i berättelsen, eller är det helt enkelt författarens egen fruktan och galenskap som fyller sida på sida med välvalda ord? Som ni ser, sådana här tankar väcker boken inom mig, den gav med andra ord inte mig särskilt mycket. Men, att en bok över huvudtaget väcker tankar, det bådar gott!

En sak som ja irriterar mig en smula på är sättet att lägga vikt på den oansvariga sidan hos parterna i historien. Krogen är ett välbesökt ställe och vinets berusande styrka är kanske något som läsaren inte finner särskilt mycket vikt i. Istället skulle tyngdpunkten kunna läggas på berättelsens flyt, hoppen mellan karaktärerna förvirrade mig som läsare något.

Utan att ha vidare ting att anmärka på kan jag konstatera att Offerrit en utomordentlig bok, dock lite för mycket deckare vilket med mycket hög sannolikhet är orsaken till att den inte lyckades fånga just mig.