Engelsk bok nr 3 och lite Astrid på toppen

Whohooo! Jag är helt enkelt fenomenal när det gäller att staka mig igenom böcker på främmande språk med osammanhängande handling och svammel hit och dit. Det där med att det tar en vansinnig tid och att jag läser dussintals böcker (ifall man väljer att överdriva en smula, det vill säga) emellanåt, det kan man glömma. Huvudsaken är ju att jag läser på engelska, eller hur?

Böcker som ingår i en serie är inte särskilt lämpliga recensionsböcker, men för att sammanfatta mig kortare än någonsin förr så handlar Betrayed  om Zoey´s fortsatta liv på House of Night, om hennes studier vars målsättning är den vampyr hon så småningom ska komma att bli, om hennes första ceremoni som ledare för Nattens döttrar, om att förlora en nära vän, om bedrägeri och om kärlek. I stort sett är det allt. Underhållande sängläsning, så att säga.


Vidare framåt så är ni helt enkelt tvungna att oavsett ålder läsa alla Astrid Lindgrens verk från pärm till pärm. Jag lovar er av hela mitt ynkliga hjärta att ni inte kommer att ångra er. Och då talar jag om ni i plural from, eftersom jag inte är någon viktig "ers höghet" från något forntida palats. Bara så att ni vet. Astrid Lindgren skriver nämligen alldeles oförskämt underhållande, något som jag märkt på sistone. Kör bara till med någon oförglömlig klassiker som Karlsson på taket eller Madicken eller vad som helst. Eller Pippi! Pippi är ett måste för alla er som vill uppleva barndomsfavoriten på ett nytt sätt, för alla! Jag läste nyss högt för brodern, något som sker rätt sällan, och vi njöt tillsammans till Pippi som drar med sig Tommy och Annika ut till en absolut öde ö.  Jag njöt, alltså. Brodern halvsov i insjuknat tillstånd.

Barnen är alltså vid det här laget ute på den öde ön och Annika upptäcker förskräckt att båten är borta. Nu är de skeppsbrutna på riktigt! Här måste alltså skrivas lite flaskpost, och brevet i fråga lyder så här:

"Hjälp oss innan vi förgås! Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö."

Sedan erinrar sig Pippi om att hon visst drog upp båten på torra land kvällen innan, "ifall den skulle bli blöt". Då kan man fråga sig om det inte är det båtar är till för.

Hur som helst - läs hela sidan om snuset, det är underhållning på högsta nivå. I promise!




Förresten, läs hela resten av boken också när du nu en gång håller på.

Jag börjar det nya året duktigt

Ja, kan man säga annat då lilla jag i och med 2011 (läs nyårsaftonen) tar det stora steget att plöja igenom min första hela engelska bok, och därtill konstaterar att det är lätt? Boken ifråga gestaltar så vackert på bilden här bredvid med sina dryga 300 sidor, det jämnar dock ut sig med tanke på att bokens språk är sällsynt lätt (där har ni orsaken till att jag bytte till originalspråket).

Åsikterna om Marked/Vampyrens märke har jag inte egentligen ändrat sedan jag läste den översatta versionen av boken, historien är inte strålande, men ändå gripande på ett konstigt sätt, och jag irriterar mig inte alls över språket när jag nu läser på engelska. Eftersom jag läst märkbart lite på engelska har jag nämligen inget att jämföra med, därför kan denna serie tänkas vara mycket bra för er som, precis som jag, tänker ta steget in i den engelska litteraturens värld.

Mer engelska ska det bli i år, och kanske sorgligt nog även finska, men tro inte att jag kommer att svika mitt modersmål. Ni kan vara alldeles lugna. 

Min recension på den svenska versionen återfinns här

Vampyrens märke

Författare: P. C. Cast & Kristin Cast

Sidantal: 344

Första meningen: Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli värre fick jag syn på den döda killen som stod vid mitt skåp.

Jag har ett litet dilemma. Alltid när jag läser en bok inom en kategori jag inte har prövat på förut bildar jag nämligen en viss uppfattning om hur genren i fråga är, och allt som inte motsvarar ”originalet”, som i det här fallet är den första boken jag prövar på, är ”fel”. Detta gäller förstås först och främst vampyrböcker, av vilka mina egna erfarenheter är Twilight och enbart Twilight. Därför var jag minst sagt skeptiskt inställd till allt vad andra vampyrböcker än Twilight heter, tills jag av ren och skär nyfikenhet lånade den första boken som ingår i serien House of Night.

Nu kan jag bara säga att jag uppriktigt sagt är glad över ha lånat och läst Vampyrens märke, vilket till stor del beror på att den är så totalt olik Twilight trots att huvudämnet är det samma, nämligen vampyrer.

Zoey Redbird är en totalt vanlig tonåring, studerande, upptagen av familjebråk och ihop med den stinkande och populära amerikansk fotbollspelande Heath. Detta gäller alltså tills hon blir märkt, och hela hennes liv förändras.

Zoey ska bli vampyr! Hon av alla ska åka till skolan House of Night, där hon får möta större prövningar, finare vänskap och värre fiendskap än hon någonsin stött på. Det lustiga här är att vardagen där inte alls är så olik vår. Skolan har såklart märkliga magiska ämnen och märkena eleverna och lärarna bär i pannan gör dem oförskämt vackra samt att blodet spelar en viss roll, men vampyrerna tänker och känner precis som vi!

Språket i boken är inget att tala om, det var rentav ruskigt dåligt vilket såklart kan bero på en inte helt suverän översättning, men man glömmer sådana världsliga saker när man snabbt kastas in i vampyrernas värld. För en sak är säker, jag tänker läsa de resterande delarna i serien, även om det nu mot förmodan skulle bli på engelska, för en gångs skull.