Komma över?

Komma över av Ingrid Olsson

Komma över är en intressant titel på en bok, och flera gånger under perioden jag ägnade åt Ingrid Olssons nyaste verk kom jag på mig själv med att försöka hitta olika alternativa lösningar till titelsproblemet. ”Komma över” kan nämligen betyda alldeles olika saker beroende på hur man ser det. Det mest logiska svaret är det som bokens pärm säger. Framsidan gestaltar en dörr med en brevlucka på och i boken får huvudpersonen Jeppe i ett skede ett sms som lyder ”komma över?”.  Logik rakt igenom. Det andra alternativet är lite mer av den andra rymden, även om också det är rätt logiskt. ”Komma över” som att komma över sorgen, kärleken, rädslan eller vad som helst. Själv trodde jag på det senare förslaget, tills jag kom till sms:et och jag inte längre var fullt så säker. Nu har jag ingen aning om vad jag tycker. En fin titel, hur som helst, den kan tolkas som läsaren själv vill.

Tyvärr tycker jag att titeln och bokens pärmar är det enda fina med boken. På ett språk som verkar alldeles för enkelt berättar författaren om Jeppe, en kille som nyss blivit dumpad av Emma, tjejen som helt enkel inte vill lämna hans sinnen. Allt i tillvaron är Emma och alltid när kompisen Juggo försöker para ihop Jeppe med någon ny är det enda han ser i dem saker som påminner honom om Emma. Nu bor han ensam i en råttinvaderad lägenhet, nära till stranden och utan pengar att betala hyran med, och enda sällskapet är ett par tajta rosa byxor.

En gång förde Jeppe och Emma en ganska lustig konversation. Det var antagligen väldigt romantiskt, och så bröt Emma stämningen med att påpeka att älska är ett så stor ord. Nästan för stort. Enligt den här boken är det så. Alla Jeppes kärlekar verkar sluta med brustna hjärtan, och kanske gäller det alla andra människor också. Men så finns det ju också paren som ständigt firar allt ädlare och ädlare bröllopsdagar, till sist diamantbröllop eller liknande, så inte stämmer detta på alla.

Om du nyss blivit dumpad, eller om du är näst intill dödligt kär, kan du säkert finna igenkänningsfaktorn i boken hög, men jag tycker att varken glädjen eller sorgen är tillräkligt stark för att beröra. Det blir modlöst läsande utan mera tankegångar, ett tidsfördriv utan det där extra som jag vill att en bok ska ha.

Ett litet hål i mörkret - eller så inte...

Författare: Ingrid Olsson

Sidantal: 220

Första meningen: Det blir ljust när man dör.

Varför går alla bara och dör?  Några bultande hjärtslag, ett litet ryck och så är man bara borta. Varför är det så? Man undrar ju vad en författare tänker när hon skriver en bok om bara döden, så mörk och kall. Som om inte världen redan var tillräkligt rå, liksom. Vem vill avsiktligt bli deprimerad? Inte bara starkt berörd och sådär lite varm och röd om kinderna som man kan bli av en stark bok, utan riktigt illa till mods?

Jag var med andra ord inte särskilt road medan jag läste Ett litet hål i mörkret, skriven av Ingrid Olsson. Med sidor tomma som i en Lasse-Maja bok (dock lite mindre bokstäver och lite mindre komprimerad) behandlar boken ett synnerligen obehagligt ämne, på ett bitande ilsket sätt. Calles farmor ska dö. Precis som hans pappa och farfar, och typ alla runtomkring verkar det som. Och kanske till och med deras stackars marsvin. Det enda som lyser upp tillvaron en liten, liten smula är det lilla hålet mitt i allt mörker. En tjej med en massa gitarrer och en röd halsduk. Förstås är Calle för blyg för att gå fram till henne. Ännu en orsak att gräma sig över, alltså.

Böcker som tvingar läsaren att fylla på tre fjärdedelar av historien själv är inte riktigt min grej. Då föredrar jag hellre gammaldags romantiska berättelser med allt för mycket detaljerade beskrivningar.  Att jämföra Ett litet hål i mörkret med en Lasse-Maja bok går nämligen alldeles utomordentligt, så knapert med text är det verkligen. Kanske är det riktigare att kalla den poetiskt skriven, men jag föredrar att helt kallsinnigt förlikna den klena boken med en barnbok utan glädje. Även om mörkret är påfallande tätt måste det väl gå att finna minsta lilla ljusglimt som kan göra det till ett nöje att få ta del i Calles sorg? Det relativt ljusa omslaget och de kritvita sidorna är en liten bagatell som inte klarar av att bryta sig igenom allt det svarta, för enligt min den här gången så bestämda åsikt är Ett litet hål i mörkret endast mörker utan hål. Om så nödvändigt är hålen svarta.