Lycka och ett par blå skor

Författare: Alexander McCall Smith

Sidantal: 239

Första meningen: När man har uppnått precis rätt ålder, som Mma Ramotswe, och när man har sett lite av livet, som Mma Ramotswe förvisso hade, så finns det saker som man helt enkelt vet.

Den sjunde boken ingående i den förtjusande serien om Damernas Detektivbyrå kan jag i egen hög gestalt intyga att når lika hög klass som de tidigare. Såvida den sjätte boken når samma klass som dess föregångare, det vill säga. Jag har nämligen tagit klivet in i det Botswanska samhället en aning sent, och sålunda totalt missat hela början om detektivbyråns uppkomst, vilket jag grämer mig mycket över. Att gräma sig, det gör man dock rent inte när man läser Lycka och ett par blå skor, för det vilar faktiskt något lugnande och lyckligt, som ett skimmer kanske, över boken.  Innehållet är lika färgglatt som pärmarna, med oväntade vändningar, humor och, såklart, tedrickande. Vem kan avstå ifrån det?

En handling har boken förstås, även om den inte tar särskilt stor plats, speciellt eftersom detta inte är någon blodig roman under det mycket beskrivande namnet ”deckare”, en målgrupp som en del visserligen inte skulle dra sig för att placera denna i, så är du ute efter den typen av bok avråder jag dig direkt att sluta läsa denna redogörelse. Nej, boken är kanske framförallt en underhållande skildring av ett totalt annat samhälle utan desto större problem.

För närvarande håller nämligen Mma Ramotswe eventuellt på med att plöja igenom dagens tidning, kanske för att stanna vid en spalt där en fru vid namn tant Emang rådgiver människor med världsliga problem. Man kan sålunda föreställa sig att denna tant är en aktuell konkurrent till Damernas Detektivbyrå, och kanske har man i så fall rätt, för denna mystiska tant visar sig senare vara någon helt annan än hon utger sig för.

Medan mindre fall och grubbel snurrar i bakgrunden, vissa problem mer aktuella än andra, gör också de två kvinnliga detektiverna varsitt resolut beslut. Mma Makutsi uppviglar sin nyfunna förkärlek för skor och köper ett par alldeles förtjusande skor, blåa med rött foder, klack och extremt spetsig tå. Samtidigt bestämmer sig Mma Ramotswe för att börja banta eftersom hon tycker sig höra alla prata negativt om hennes traditionella kroppshydda. Men är deras beslut verkligen så smarta?

Ja, alla gör sina misstag då och då, och ibland kan det vara ofattbart skönt att njuta av de misstag andra människor gör. Försök då låta bli att göra det i verkligheten, gör det hellre i form av en bok! Denna serie är avslappnande, lättsam och underhållande bara man väl hittar rytmen i språket. Är du tefanatiker? Så mycket bättre! Te, främst av sorten Roosibos, finns det nämligen gott om här, även om så en aning mindre än i I muntra damers sällskap.

Lycka och ett par blå skor är perfekt att läsa nu när vintern känns som kyligast, klimatet i boken är nämligen desto varmare.

Långsam kriminalroman i tekoppens värld - I muntra damers sällskap

I brist på bättre bjuder jag denna mörka decemberkväll på en skolrecension på en kulturbok:

Alexander McCall Smith kan konsten att få vardagen att verka långsam och avslappnad, vilket han ger uttryck för i den lästa och älskade serien om Damernas detektivbyrå. Utan att ha ägnat den första boken i serien minsta lilla tanke gav jag mig frimodigt in på den sjätte boken, vilken råkade vara närmast till hands, dock utan att ångra mig.

Det vilar något som nästan når ordet lustigt över boken. Vid det här laget har, så vitt jag vet, Damernas detektivbyrå existerat ett bra tag, huvudpersonen Mma Ramotswe (om någon skulle tala om för mig varför det evinnerliga ”Mma” ständigt dyker upp utan förklaring skulle jag barmhärtigt kyssa dennes bara fötter) har hunnit gifta sig olyckligt för att bara bli grovt misshandlad, gift om sig mycket lyckligt och skaffat en trogen delägare av Damernas detektivbyrå. Vår huvudperson har det alltså på det hela taget rätt så bra i dessa tider, när vi får följa med henne på en mogen tankeresa i ”tekoppens land”, Botswana. Med en tekopp i handen löser den traditionellt byggda detektiven fall på fall i sitt lilla trevliga kontor som är sammanslaget med makens bilverkstad. Medan skrivmaskinen smattrar i den grönskande bakgrunden och de adopterade barnen, varav det ena är rullstolsbundet, är i skolan känner Mma Ramotswe sig en aning blottad. Vem är ute efter hennes älskade vita skåpbil, och vad pågår egentligen i makens hus?

Komiken i boken kommer igång strax, ge dig bara tålamod till att läsa det första kapitlet (även det ganska kul då små besynnerliga stölder kallsinnigt begås framför fruns ögon) så kommer du strax till nästa – ”Byxor och pumpor”. Vad gör man om man som överviktig person förnöjsamt slår sig ner på sängen efter en ansträngande arbetsdag, varpå sängen knarrar oroväckande och en främmande man rusar fram underifrån den? Skrattar? Nej, för mannen, han är utan byxor till råga på allt, så visst blir man ju lite skärrad, och en aning förbryllad där till när byxorna som mannen underligt nog glömt kvar hängs ute på trädäckets staket och nästa dag är utbytta mot en färsk, stor och saftig pumpa!

Resten av boken fortsätter till stor del på samma vis, en detektiv som är lite självironisk, en andre detektiv som får för sig att gå på danskurs för att hitta sig en snygg, förförande man varpå hon paras ihop med en läspande sak utan någon som helst koordinationsförmåga, en tekanna som råkar fyllas med motorolja samt en yngling som dras in i lite väl rika och förnämligt arroganta kretsar. Ironiskt, komiskt, rysligt spännande i ”slow motion” och mer eller mindre smickrande beskrivningar, det här gillar jag! Detta är avslappnad läsning som inte kräver särskilt mycket koncentration, säkerligen avsedd för vuxna individer, men jag anser att även ”mogna” ungdomar eller barn kan finna glädje i denna värld, så olik vår.

Det är svårt att hitta några svaga punkter i historien som inte liknar något annat jag läst (och då känner jag mig tvungen att påpeka att jag läser rätt mycket), jag ser den som dörren till vuxenböckernas värld även om jag föredrar ungdomsböcker som flyter på i lite bättre takt än denna än så länge, så har du inget annat för dig; läs Damernas detektivbyrå! (Det tänker åtminstone jag göra, trots att det kanske dröjer till nästa sommar.)

I muntra damers sällskap utspelar sig i ett land i den världsdel som är vår södra granne. Det här landets befolkning har det relativt bra ställt, och bättre lär det bli. Allt fler barn lär sig läsa och skriva, allt fler får jobb och stadsomgivningen tycks nästan nå samma lyxnivå som den i vårt eget land. Vilket land syftar jag på? Ja, Botswana förstås! Ett totalt landomgivet land utan havskontakter, slätter med ökenpåbrå, det är varmt och klimatet är alltså på det hela taget rätt så behagligt, viket författaren minsann ger uttryck för i boken. Knaggliga bilar kör krokiga vägar fram och passerar kanske en liten skolunge skjutsandes på en rullstol. Den rullstolsbundna är eventuellt ett av Mma Ramotswes adopterade barn, för skolskjuts finns inte här inte och fotspår av åsnehovar kan gott återfinnas på landsvägen, så lite skiljer dock vardagen åt från vår. Datorer är inte populära, ty skrivmaskinskurser ordnas effektivt och te dricks i kopiösa mängder.

Vi har nu kommit fram till den heta, smått beska dryck som innehar den andra huvudrollen i boken. Det verkar som om det Botswanska samhället cirklar runt te. Te är kultur, te är deras vardag, och jag undrar hur många sidor i boken jag passerade utan att finna ordet te eller liknande en enda gång. Det skulle vara intressant att räkna hur många koppar te den kvinnliga detektiven dricker när allt kommer omkring. Tesorterna spelar också stor roll, och det är det magiska rooibos teet som är på tapeten. I synnerhet Mma Ramotswe anser att alla ska dricka och uppskatta denna tesort, så när hennes assistent efter flera trogna år visar sig rentav tycka illa om det känner hon sig duktigt förolämpad. Tänk, så radikalt människor kan reagera!

Det är inte ovanligt att böcker kan inspirera mig till att pröva på nya saker. Jag kan läsa en bok, för att nästa dag vara en inbiten kapsylsamlare eller dagboksskrivare. Det brukar dock aldrig hålla länge, och en bok har heller aldrig förut fått mig att dricka te. Vad gör då den här boken, om inte får mig att dricka te? Nu dricker jag alltså te när jag känner för det, vilket är ganska ofta. För det mesta dricker jag ett te med arom av persika, men om kvällarna när man dricker te för mysighetens skull uppskattar jag vanligt, koffeinfritt, svart te. Jag har ännu inte smakat på detta märkliga te av sorten rooibos, men jag känner på mig att jag kommer att göra det av ren och skär nyfikenhet, en vacker dag.