Ursäkta mig!

Om ni märker något konstigt med inlägget före detta beror det på att datorn krånglade så att det t.ex. inte gick att sätta styckeindelnig på alla ställen. Jag hoppas ändå att det i varje fall är läsbart.

Snusmumriken

DJUPET på djupt och farligt vatten

Djupet är fortsättningen på de två tidigare böckerna Ingo och Tidvatten som alla utspelar sig i en annorlunda värld under ytan. I nutid får vi leva oss in i berättelserna bland havsfolket och alla vackra varelser som finns där i undervattensriket Ingo. Kristallklart vatten som porlar så härligt, förrädiska strömmar och slag från en fiskstjärt, allt en del av Ingo. Ingo är världen under ytan som trollbinder och lockar alla som har havsblod i sig. Till vilket element vill du höra? Till jorden, luften eller till havet, till Ingo?

Saphy har garanterat havsblod i sig. Varför skulle hon annars kunna komma in till Ingo och simma där i evigheter utan att andas med Faro. Faro tillhör havsfolket, han är vad människor skulle kalla en sjöjungfru, men Saphy vet bättre än så. Hon är Faros ”lillasyster” och tillsammans njuter de av Ingo så ofta de bara har tid.

Att fly till Ingo är dock inte det lättaste när man bor tillsammans med en storebror, som också har lite havsblod i sig men brinner av rädsla för att Saphy en dag skall fastna i Ingo som pappa gjorde, en mamma som är livrädd för havet i sig och inte tycker om att barnen är ensamma på stranden, mammas nya pojkvän Roger, som är en god människa men som Saphy ändå hatar för att han inte är pappa, och Sadie, den lilla hund som Saphy har fått p.g.a. Roger som Saphy ändå har att tacka. Så finns där i närheten också farmor Carne. Farmor Carne är den person som alla besöker för att reda ut sina problem och hon är även den som står jorden väldigt nära. Därför anser hon att det inte är bra för barnen att vara så ofta i Ingo, det blir svårare för dem att komma bort för varje gång.

Trots alla svårigheter flyr Saphy ofta till Ingo och för något hemskt har hänt Ingo. Något som kan bli hela Ingos raspunkt. Kraken har vaknat, och det är Saphys plikt att ställa det till rätta. Men för att klara det måste hon ner i Djupet. Djupet som alla havsfolk fruktar, det svarta, stora Djupet.

Helen Dunmore kan verkligen konsten att beskriva undervattensvärlden så att den blir ytterst verklig. Det har hon gjort även i denna 256 sidor långa bok som får en att önska att Ingo var verkligt. Det är det tyvärr inte men jag rekommenderar varmt alla som känner sig sugna på att leva i Ingo att läsa den här boken och även de andra i serien.

Snusmumriken

Verser?

Hejsan!


Här mellan alla böcker tänkte jag sätta in två korta saker som jag själv har knåpat ihop. Jag kan inte riktigt klassa in texterna i någon grupp, de kan eventuellt vara verser, beskrivningar eller dikter som inte rimmar. Båda jag verserna handlar om ganska dystra saker men jag hoppas att de uppskattas.


Mörkret

Mörkret är en bov. En riktigt lömsk sådan. Mörkret försöker skrämma ensamma barn med att kasta stora skuggor. När barnen gråter skrattar mörkret. Mörkret förvandlar allting. Ljud så väl som föremål. Mörkret gör så att man tror på spöken. Stora och små blir rädda. Utan sällskap blir man ensam. Rädd.Rädd för mörkret.



Längtan

Det är något konstigt med längtan. Längtan är som en ilsken blodigel. Den söker och söker tills den hittar ett lämpligt, sårbart ställe. Sedan biter den sig fast. Suger ut mer och mer av dig och vägrar envist att släppa. Den kan dock släppa, om man behandlar den på rätt sätt. Kan längtan göra det? Längtan är hundra gånger värre. Längtan är inte ute efter blod. Längtan vill ha ditt innersta väsen. Längtan vill ha själen.

Det är därför man skall undvika längtan till det yttersta. Man skall älska, men inte förtvivlat. Man skall begränsa sig, klara av att släppa. Om man inte klarar det kommer längtan, och då är du fast, snärjd i längtans tjocka bojor, omöjliga att öppna.



Snusmumriken

De sju dagarna

De sju dagarna är en lite speciell bok, nästan en självbiografi från tiden då Solveig von Schoultz var mamma till två små barn. I den här boken, som är en sammanfattning på de anteckningar hon gjorde under tiden då bokens händelser utspelade sig, får vi följa med relationsbandet mellan tre familjemedlemmar och en sköterska och bandet som i bland får sig en törn på vägen. Den här boken får en att se världen på två nya sätt. Det ena ur småbarnens synvinkel, och det andra som en mamma som inte alltid räcker till.

Uva är Solveigs första dotter, men det skall hon inte vara länge. Det är både roligt och nervöst att inte vara enda barnet längre. Lite nyfiken är hon på ”vaven”, det nya barnet som skall bli Uvas egen bundsförvant, eller kanske fiende, då det handlar om kärlek både till varandra och till modern.

Uva och Barbara är två nyfikna och bestämda barn som ständigt har egna åsikter om saker och ting (Tror du på gud mamma? Tata har berättat en massa om gud för oss.”). En dag är det bara kärlek och mamma som gäller, medan Uva kanske är på dåligt humör en annan dag och inte låter någon komma i närheten. Mamma skall vara med överallt. Hon får inte gå till jobbet (kanske i nödfall om hon lovar att köpa hem något gott som tröst), hon skall hjälpa, hon skall kramas och älska och hon skall förstå barnen in i det sista. I den här boken får vi följa med små snuttar av en vardaglig familjs vardag. Där finns Tata (barnsköterskan), mamma och barnen och tillsammans bildar de denna bok.

Det här är en bok som är delvis fylld av humor, man kan skratta åt roligheter småbarn gör, och halvt obegripliga tankar av mamman själv. Trots att det inte finns något direkt ”jag” i boken är det nog mamma som är huvudperson fastän hon talar om sig själv som ”mamma”. Stämningen som den här boken sprider är mysig och varm, fastän kriget som upptar en del av boken inte direkt bidrar till värmen, och även om man kanske inte alltid förstår bokens poäng kan man gott ägna en del av sin vardag åt att läsa den.



Snusmumriken

KIKI STRIKE Kejsarinnans gravkammare

Kirsten Millers böcker omges av en viss obeskrivlig, mystik som har lagt sig som ett molntäcke över hela den här boken. Det var kanske delvis därför jag valde att läsa fortsättningen till KIKI STRIKE Skuggornas stad, eller så var det helt enkelt bokens egen dragningskraft.


En varning har jag dock till dig som har planer på att läsa den här boken. Den är speciell. Speciell och mystisk. Ändå saknar den inte det som krävs för att hålla fast dig i ett järngrepp så att du bara vill fortsätta läsa om det fjortonåriga gangstergäng som omger Kiki Strike i boken. Flickor som alla har en egen, användbar talang som behövs för att göra deras klubb, Irregulars, fullständig.


Den mystiska Kiki som ständigt är på flykt tillsammans med Verushka (en gammal dam som lider mot sitt slut), Ananka ("jag" i boken) som är en historieintresserad, vanlig flicka, Luz som är fantastisk på att bygga och fixa vad som helst, Deedee som är ett underbarn i laboratoriet och kemi, Betty som aldrig visar sig i sin sanna gestalt och är expert på förklädnader, Oona som är kines och äger en manikyrsalong samt är expert på att dyrka upp lås och den 11-årige Iris som kommit med i klubben för att hon allt som oftast visat sig som en räddning i nöden. Tillsammans bildar de här flickorna gruppen Irregulars som började med ett gäng flickscouter och nu har förvandlats till orädda detektiver.

I den här boken är det hemligheter som gäller. Hemligheter både för varandra och för utomstående. I boken Skuggornas stad upptäckte flickorna en helt ny värld under New York, Skuggornas stad. Men varför somnar Ananka ständigt på lektionerna och varför sover hon aldrig i sin egen säng? Hon är förstås ute på äventyr med Irregulars.

Brottslingen Lester Liu är nämligen tillbaka i staden. Liu är inte speciellt eftertraktad bland Irregulars eftersom han står högt på listan över vem som vill mörda Kiki. Men varför har Oona aldrig sagt att Lester Liu är hennes far? Resten av klubbmedlemmarna känner sig svikna, förrådda. Oona är som förbytt. Hon går på fina middagar med sin far, som hon hittills har hatat, och hon tar med glädje emot de dyrbara gåvor han sänder henne. Genast är Irregulars uppe i ett nytt äventyr. De måste få stopp på förfalskningen av tavlor som Lester Liu leder för fullt och, framför allt, de måste hindra Oona från att gå samma hemska öde som kejsarinnan till mötes.

Wow, vilken annorlunda och spännande historia det är. Jag kan nästan lova att du aldrig har läst någonting liknande men desto bättre är boken. I slutet på vissa kapitel har Ananka skrivit några inslag med råd, som kanske inte alltid är värda att följas. Det är nog inte en så bra idé att spela ett ordentligt spökspratt på sin familj eller ändra hela sin personlighet så att man blir oförklarligt mystisk, men roligt är det att läsa om vad man kan hitta på.

Utan desto mera kritik kan jag lungt klassificera den här boken till top fem för bästa böcker som utspelar sig på Manhattan i New York.


Snusmumriken

Bokdagbok

Hejsan! Igår när jag började läsa på boken Om jag kunde drömma skrev jag som vanligt ner författare, namnet på boken, datumet och antal sidor i min "bokdagbok". Det var då det föll mig in att börja bläddra lite i den. Ja, jag blev nästan chockerad över hur mycket böckerv jag faktiskt har läst sedan juni år 2000 nio. Går man sedan bakåt i tiden kommer det fram att jag har fyllt nästan tre hela bokdagböcker i mitt liv och jag började kanske för tre-fyra år sedan!

Men, vad är då en bokdagbok egentligen? En bokdagbok är (åtminstone för mig, man kan ju välja själv) en liten bok eller ett häfte där jag antecknar vilka böcker jag läser och, som jag skrev tidigare, hur låg tid det tar, vem författaren är och sidornas antal. På det här sättet har man sedan alla böcker samlade i en och det är sedan lätt att bläddra tillbaka i häftet och se efter om man skulle behöva faktan av någon orsak.

Jag tror inte att det är så många som fallit för att skriva bokdagbok, de flesta tröttnar antanligen efter ett tag, men när jag har vant mig vid att göra det är det ungefär som ett behov. Om jag inte hinner anteckna någon bok känner jag mig så obekväm och vilsen, ungefär som att ha glömt klockan och måste klara sig en dag utan minsta koll på tiden.

Skriver du bokdagbok eller inte eller föredrar du något helt annat sätt? Skriv och berätta!

Ha det bra

Snusmumriken

Läs om dina böcker!

Hejsan svejsan i lingonskogen!
Ni får ursäkta mig fruktansvärt mycket för att jag inte har varit särskilt aktiv här på bloggen under en lång tid, men som Snusmumrik har man inte speciellt mycket tid för att läsa böcker den här årstiden när allting är i fullgång. Det skall det dock bli ändring på nu när det härliga sommarlovet äntligen är kommet för vissa! Nu gäller det bara att läsa, läsa, läsa och läsa! (Ja, lite sport och andra program måste man säkert klämma in mellan varven, så att inte all läslust tillslut försvinner.)

Till att börja med har jag ganska storslagna planer. Jag skall läsa om hela Twilight-serien! Det börjar nämligen bli lite förvirrande att inte ha någon koll alls på vad som händer i de olika böckerna och så är det förstås roligt att komma in i historien igen. Det är förresten en sak som är positiv med böcker, man kan alltid läsa om dem hur många gånger som helst och när man vill!

Att läsa om böcker är en väldigt bra sysselsättning om man vet att man har en synnerligen tråkig tid framför sig. Det finns alltid någon liten detalj som man har undgått i förbifarten och berättelsen blir färskare igen, kanske till och med bättre än senast du läste den! Jag har läst om de flesta bokserier jag har i min bokhylla flera gånger men det går lika bra med enskilda böcker.

Brukar du läsa om dina böcker? (Skriv gärna svar i kommentarsfältet)


Bokiga hälsningar Snusmumriken!!!


Ps.
Jag tänker inte recensera Twilight-böckerna här på bloggen (jag räknar med att så många känner till dem) men jag har gjort en undersökning just gällande de böckerna, som du gärna kan fylla i här till höger!

Är du dessutom en ungdom som är sugen på att skriva lite eget (kanske just en historia som baserar sig på din favoritbok) kan du gärna delta i en novelltävling på http://www.barnensbokklubb.se/ ! Första pris är en camera och att få sin novell publiserad i Barnens bokklubbs medlemstidning! Ds.

Vargbröder- Vålnadernas berg

Vålnadernas berg! Den sjätte och sista vargbröderboken! Här är den äntligen!

En vargbröderboks händelser går inte att förutspå. Ändå lyckas författaren mirakulöst fylla varenda bok med spännande skogsinnehåll som aldrig är uttråkande, tvärtom! Man sitter som fastklistrad vid boken för att få känna den friska vinden från havet, se en schaman rita tecken med jordblod för att hålla samman den dödes själar, höra klanväktarens kraxande och följa med händelsernas lopp i en annan tidsålder. Fastän mina tidigare erfarenheter intygade att Michelle Paver endast kan överraska positivt var jag ändå en gnutta nervös när jag slog upp boken. Tänk om den skulle vara ett enda fiasko!

Än en gång vandrar Torak ensam i storskogen. Fastän han njuter av skogen är det något som tynger honom. Han har ett uppdrag, och han måste fullfölja det. En själslukare återstår fortfarande. Eostra, berguvsschamanen, den ondaste av dem alla.

Eostra har, även hon, ett mål: att komma åt Toraks andevandrarkrafter. Hon drömmer om att bli den mäktigaste och starkaste i hela storskogen!

Tillsammans med Renn och Ulv (som har hittat Torak efter mycket besvär) är Torak på väg för att förgöra Eostra. Det är dock mycket svårt. Schamanmens iskalla vinter råder i skogen och Fas ande spökar för honom. Renn är också orolig. Hon har sett tecken i elden och alla tyder på att Torak skall dö.

Jag hade inte behövt oroa mig. Vargbröderserien har fått ett fantastisk slut (295 sidor kan dock ibland kännas lite för kort). Du som läst och älskat de tidigare vargbröderböckerna: Läs även den här! Du som aldrig har öppnat en vargbröderbok: Läs böckerna i ordningsföljd. Alla: Läs vargbröder!

/Snusmumriken

De skyldiga

De skyldiga är en absolut inte svårläst men otroligt bindande bok. Lena Ollmark har verkligen förmågan att skriva levande och skrämmande vilket är en bra egenskap om man skall skriva en rysare som den här. Lukten av rök och ruttna ben samt knarrandet från en man som går igen ekar i mina ögon just när jag skriver detta...

Sara har flyttat än en gång. Denna gång värre än de andra. Hur skall hon överleva i en lite lantby utan några vänner, det ända sällskap hon har är de illaluktande korna som råmar på ängen utanför fönstret. Louise, hennes bästa vän som tyvärr bor långt borta, har inte mailat på ett bra tag och mobbad i skolan som hon är, är det ända sällskap hon har Legolas från Sagan om ringen som ler ner mot henne från planschen ovanför skrivbordet.

Vem kunde då tro att just Legolas skulle bli Saras följeslagare och rådgivare när en pyroman börjar härja i området och visar sig vara ute efter just Sara. Med Legolas i fickan och den döde Erik (som visat sig sedan Sara gjort ett test på nätet och envist påstått att Sara var en av de skyldiga) vid sin sida får Sara vara med om hemskare äventyr än hon i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Skall hon, hon av alla, lyckas förgöra pyromanen (levande eller ej)?

De skyldiga är en, inte så värst tjock (219 sidor) bok som slår bojor runt dina händer så att du omöjligt kan släppa dig. Läs den (men kom ihåg att allting bara händer mellan bokens pärmar)!

Kyrkogårdsboken

Tänk dig att du skulle leva ensam på en kyrkogård. Ja, riktigt ensam skulle du förstås inte vara, spökena finns ju där även om de kanske inte alltid är mycket till sällskap. Tänk dig att du skulle bo där bland de döda, ständigt jagad av mannen som dödade alla i din familj, alla utom du. Tänk dig att mannen som jagade dig var den mest skräckinjagande av alla, att han var en Jack.

I Kyrkogårdsboken får du läsa om en som lever just så. Ingenman Owens heter han, döpt av sin a spöken till fosterföräldrar, bor på kyrkogården uppe på kullen. Som femåring är han nästan som ett av spökena han lever med. Han syns knappt i de gråa, gamla och slitna trasorna han bär och förutom det blonda men allt för långa håret är han lite suddig, nästan som om han var hälften spöke. Det är då i själva verket inte så konstigt med tanke på den läskiga miljön han lever i.

Ingenman Owens uppfostras av sina föräldrar och får undervisning av sin förmyndare, Silas som inte är som alla andra. Han uppmuntras till att hållas innanför kyrkogårdens gränser och att inte ha några mänskliga vänner, men allting blir allt svårare ju äldre han blir. Genom hela boken förföljer vissa frågor Ingenman. Vem eller vad är Silas egentligen. V är det som försöker ta livet av honom och varför får inte Scarlett leka med honom?

Spöken, gastar, dräpare och män som är Jack är en bra beskrivning på Neil Gaimans läskiga 333 sidor långa bok. Skrämmande bilder pryder också en sida i varje kapitel, så om du inte har något annat för dig kan du ju alltid studera bilderna utförligare.
Definitivt en bok jag kan rekommendera för orädda tioåringar.