GOTT NYTT ÅR!!!

I brist på raketbilder...

Ni vet inte hur mycket jag grämer mig över att jag inte kan publicera detta inlägg inatt exakt klockan tolv. Det hade sannerligen varit kolt som bara den! Men nu är så inte fallet, alltså får ni nöja er med min lilla nyårshälsning just här och nu.

Jag skrev nyss i inlägget under om det gångna året och mina läsupplevelser (dock väldigt kortfattat), men ett nytt år betyder som sagt nya överraskningar och förbättringar på alla vis. Därför tänkte jag härmed be er, mina ärade läsare, att skicka en liten fjuttig kommentar innan ni lämnar sidan. Vad tycker ni om bloggen? Positivt, negativt? Inläggen? Annat? Vad kan jag förbättra? Vad vill ni se mer av?


Såja, lycka till med firandet av ett nytt, hoppeligen mycket gott år!

Sammanfattning - 2010

Nu när jag kritiskt ser tillbaka på det gångna läsåret blir jag nästan generad över den lilla mängd böcker jag faktiskt har läst. "Nog borde väl en bokbloggare lyckas åstadkomma lite mer än ynka 87 böcker?" tänker jag och talar förstås då bara för mig själv. 87 böcker är säkert en summa värd att vara nöjd över, med tanke på hur knapp lästiden har varit för mig i år.

En hel finsk bok har jag lyckats ta mig igenom med snigeltakt, och jag har påbörjat tre engelska böcker, dock utan att läsa slut en enda (det får lov att bli till efter årsskiftet). Om jag ska ge ett nyårslöfte i läsväg blir det nog därför att läsa mer på främmande språk, samt att läsa mer över huvudtaget.

Den sistnämnda delen av mitt nyårslöfte, den om att läsa mer över huvudtaget, den ska jag börja förverkliga nästan med detsamma. En hel vecka väntar nämligen fortfarande på mig innan skolan börjar. En vecka fylld av läsning.

Lycka och ett par blå skor

Författare: Alexander McCall Smith

Sidantal: 239

Första meningen: När man har uppnått precis rätt ålder, som Mma Ramotswe, och när man har sett lite av livet, som Mma Ramotswe förvisso hade, så finns det saker som man helt enkelt vet.

Den sjunde boken ingående i den förtjusande serien om Damernas Detektivbyrå kan jag i egen hög gestalt intyga att når lika hög klass som de tidigare. Såvida den sjätte boken når samma klass som dess föregångare, det vill säga. Jag har nämligen tagit klivet in i det Botswanska samhället en aning sent, och sålunda totalt missat hela början om detektivbyråns uppkomst, vilket jag grämer mig mycket över. Att gräma sig, det gör man dock rent inte när man läser Lycka och ett par blå skor, för det vilar faktiskt något lugnande och lyckligt, som ett skimmer kanske, över boken.  Innehållet är lika färgglatt som pärmarna, med oväntade vändningar, humor och, såklart, tedrickande. Vem kan avstå ifrån det?

En handling har boken förstås, även om den inte tar särskilt stor plats, speciellt eftersom detta inte är någon blodig roman under det mycket beskrivande namnet ”deckare”, en målgrupp som en del visserligen inte skulle dra sig för att placera denna i, så är du ute efter den typen av bok avråder jag dig direkt att sluta läsa denna redogörelse. Nej, boken är kanske framförallt en underhållande skildring av ett totalt annat samhälle utan desto större problem.

För närvarande håller nämligen Mma Ramotswe eventuellt på med att plöja igenom dagens tidning, kanske för att stanna vid en spalt där en fru vid namn tant Emang rådgiver människor med världsliga problem. Man kan sålunda föreställa sig att denna tant är en aktuell konkurrent till Damernas Detektivbyrå, och kanske har man i så fall rätt, för denna mystiska tant visar sig senare vara någon helt annan än hon utger sig för.

Medan mindre fall och grubbel snurrar i bakgrunden, vissa problem mer aktuella än andra, gör också de två kvinnliga detektiverna varsitt resolut beslut. Mma Makutsi uppviglar sin nyfunna förkärlek för skor och köper ett par alldeles förtjusande skor, blåa med rött foder, klack och extremt spetsig tå. Samtidigt bestämmer sig Mma Ramotswe för att börja banta eftersom hon tycker sig höra alla prata negativt om hennes traditionella kroppshydda. Men är deras beslut verkligen så smarta?

Ja, alla gör sina misstag då och då, och ibland kan det vara ofattbart skönt att njuta av de misstag andra människor gör. Försök då låta bli att göra det i verkligheten, gör det hellre i form av en bok! Denna serie är avslappnande, lättsam och underhållande bara man väl hittar rytmen i språket. Är du tefanatiker? Så mycket bättre! Te, främst av sorten Roosibos, finns det nämligen gott om här, även om så en aning mindre än i I muntra damers sällskap.

Lycka och ett par blå skor är perfekt att läsa nu när vintern känns som kyligast, klimatet i boken är nämligen desto varmare.

Jag hade trots allt varit snäll...

... och se vad tomten hade med sig i bokväg åt mig igår:

BRÖD - Johan Åkerberg

HEMLIGHETEN FÖR TONÅRINGAR - Paul Harrington

VAMPYRENS MÄRKE - P. C. Cast & Kristin Cast

LYCKA OCH ETT PAR BLÅ SKOR - Alexander McCall Smith

BOKTJUVEN - Markus Zusak


Dessutom har jag ju ett härligt långt jullov framför mig, och största delen av det lovet ska minsann gå åt till läsning i en mjuk fåtölj med varma filtar samt en stärkande kopp te.

Tävling hos Crazy in books!

På bloggen Crazy in books pågår just nu en tävling om två engelska böcker, för att fira att bloggen har gått framåt. Jag deltar förstås i tävlingen! Varför inte delta själv? Dessa böcker lottas ut:

En liten trevlig överraskning så här i juletider

Ja, så värst liten var inte boken jag (ursäkta om jag tar äran av dig, pappa) utlöste på posten idag, men dock så trevlig!


Bild lånad från förlaget

Shoo len

Författare: Douglas Foley

Sidantal: 391

Första meningen: ”Tycker du verkligen om pannkakor?”

Ni vet de där böckerna vars handling ibland är rent utav obehaglig, men vars språk ändå innehar en sådan glöd att man helt enkelt måste läsa på och ta in hela atmosfären utan att kunna sluta? Jag tycker egentligen inte om att läsa sådana böcker. De är utan tvekan bra, men kan jag avstå väljer jag det alternativet. Shoo len läste jag endast för att jag av gammal vana alltid läser alla delar i en serie jag en gång har börjat på. I somras läste jag Shoo bre och slogs av samma magiska effekt. Enkelt och smidigt får Foley boken att utvecklas på de sätt man minst anar, samtidigt som något inom en redan vet vad som hända ska eftersom författaren avslöjar det galant genom att helt enkelt börja med slutet, en finess som binder läsaren från första till sista sidan.

På det hela taget visste jag alltså redan innan jag hade öppnat boken vad som skulle hända, och jag trodde mig kunna påstå det bombsäkert efter prologen. På bokens pärm står nämligen följande:

De är blint förälskade i varandra, men inom loppet av ett dygn kommer hon att dö för hans hand.

Shoo len är enligt min uppfattning lite som en fristående fortsättning på Shoo bre. Miljön och skolan i ett invandrarrikt område i södra Sverige är den samma, men årgången elever är något yngre eftersom ett antal år har gått sedan Shoo bre utspelade sig (enligt Shoo len). På något ställe i boken associeras det även till före detta elever i skolan, vilka innehar huvudrollerna i Shoo bre, och den tidning som de skrev. Årskursen är den samma, nämligen åk nio, och ovanligt närgångna relationer mellan lärare och elever samt en rå atmosfär med droger och hotelser och allt vad det innebär har en stor roll även i uppföljaren, men historierna är vitt skilda.

Shoo len går ut på att invandrar killen Karim för ett slag sviker de gamla coola kompisarna för den nyinflyttade in invandrartjejen Nikoo. Deras kärlek är gränslös och förtrollande, men spår av Karims farliga förflutna snurrar hela tiden runt deras förhållande, kanske i hopp om att kunna bryta det helt och hållet. Ty innan Karim möter Nikoo medverkar han i ett överfall på en kvinna under nattens sena timmar, och den kvinnan råkar vara Nikoos mamma.

Det är ett härligt gäng som bildas och hålls ihop av Nikoos självsäkerhet, men alla gängets medlemmar ämnar inte överleva terminen till slut.

På grund av att rollerna i Shoo len till största del är invandrare flyter dialogen i boken på ett slags invandrarsvenska som, åtminstone gällande mig, verkar som rotvälska innan man har vant sig. Detta kan vara ett litet irritationsmoment, men även något som för vissa kan höja standaren på boken eftersom vardagskänslan förstärks.

Tonårsboken hade med Shoo len bland ett flertal andra tips på böcker för pojkar, men självklart kan alla okänsliga högstadieungdomar av båda könen läsa denna bok vars ljusglimtar är få men ovanligt klara.

Ps. Det fick bli en grön post-it lapp den här gången :)

Jag känner mig skyldig en förklaring

Jag vet hur det känns att titta in på en blogg fylld av en gnistrande förväntan, och att mötas av samma gamla inlägg gång på gång. Den känslan är inte angenäm, och hittills har jag försökt låta bli att bli en av dessa ouppdaterade bloggar. Tyvärr måste jag nu säga att jag har brutit mitt löfte (om ja nu någonsin gav ett sådant), fö nu i juletider när min bokhög är som störst har jag varken läst eller bloggat på x antal dagar. Min fritid spenderar jag istället rastlöst framför datorn, sittandes på sänggen eller obekvämt funderandes på hur i hela friden jag ska hinna läsa alla böcker.

Lässvacka, ni vet väl vad det är? Man, som annars får migrän eller liknande i brist på böcker, kan helt enkelt inte förmå sig att läsa, vilket leder till tråkiga perioder av stress och självömkan. Inte trevligt, kan jag tala om. Ni ska alltså hålla er undan det här med lässvacka.

Men, vad gör då inte jag om inte drabbas av just denna smittosamma bakterie? Lässvacka, jag ser det som en sjukdom som kan följa med vissa böcker. För mig var det Reckless. De första sidorna i den boken slank helt enkelt förbi, jag minns inte ett ord. Sen tog det stopp totalt. Rena åsynen av Reckless kom på något sätt som en besvikelse. Den är tunn. Bläckböckerna är tjocka. Det är den största och mest betydelsefulla skillnaden. Vad kan Reckless vara jämfört med dessa tegelstenar?

Jag ska nog trots allt ge Reckless en chans, i ett senare skede. För tillfället står det till så att jag har läst ut Shoo Len och ska lägga upp en recension snarast, samtidigt som jag siktar på att läsa Var är Alaska? av John Green. Och julen nalkas ju förresten, allt för snart. Jag är panikslagen.

Ett litet hål i mörkret - eller så inte...

Författare: Ingrid Olsson

Sidantal: 220

Första meningen: Det blir ljust när man dör.

Varför går alla bara och dör?  Några bultande hjärtslag, ett litet ryck och så är man bara borta. Varför är det så? Man undrar ju vad en författare tänker när hon skriver en bok om bara döden, så mörk och kall. Som om inte världen redan var tillräkligt rå, liksom. Vem vill avsiktligt bli deprimerad? Inte bara starkt berörd och sådär lite varm och röd om kinderna som man kan bli av en stark bok, utan riktigt illa till mods?

Jag var med andra ord inte särskilt road medan jag läste Ett litet hål i mörkret, skriven av Ingrid Olsson. Med sidor tomma som i en Lasse-Maja bok (dock lite mindre bokstäver och lite mindre komprimerad) behandlar boken ett synnerligen obehagligt ämne, på ett bitande ilsket sätt. Calles farmor ska dö. Precis som hans pappa och farfar, och typ alla runtomkring verkar det som. Och kanske till och med deras stackars marsvin. Det enda som lyser upp tillvaron en liten, liten smula är det lilla hålet mitt i allt mörker. En tjej med en massa gitarrer och en röd halsduk. Förstås är Calle för blyg för att gå fram till henne. Ännu en orsak att gräma sig över, alltså.

Böcker som tvingar läsaren att fylla på tre fjärdedelar av historien själv är inte riktigt min grej. Då föredrar jag hellre gammaldags romantiska berättelser med allt för mycket detaljerade beskrivningar.  Att jämföra Ett litet hål i mörkret med en Lasse-Maja bok går nämligen alldeles utomordentligt, så knapert med text är det verkligen. Kanske är det riktigare att kalla den poetiskt skriven, men jag föredrar att helt kallsinnigt förlikna den klena boken med en barnbok utan glädje. Även om mörkret är påfallande tätt måste det väl gå att finna minsta lilla ljusglimt som kan göra det till ett nöje att få ta del i Calles sorg? Det relativt ljusa omslaget och de kritvita sidorna är en liten bagatell som inte klarar av att bryta sig igenom allt det svarta, för enligt min den här gången så bestämda åsikt är Ett litet hål i mörkret endast mörker utan hål. Om så nödvändigt är hålen svarta.