Vampyrböcker - min grej eller ej?

Törst av Richelle Mead

Jag börjar nästan skrida så långt att jag snart antar min sekreterarmin och antecknar varje gång jag envist intygar om att vampyrböcker inte är något för mig, bara för att snarast jag läst ut boken i som är på tapeten förläget medger att vampyr böcker visst är min grej. Så är det med Twilight. Egentligen kan jag instämma med alla som direkt ställt in sig skeptiskt till de böckerna, men bedragande som de är får de mig ändå att nästan tappa andan av spänning trots ett absolut intetsägande språk och en egentligen alldeles töntig handling. House of Night har jag gått såpass långt med att jag läser dem på engelska för att förbättra mina svagaste skolämnen, och Vampire Academy, som jag nyss läst första boken av, har fängslat mig totalt. Det är rentav genant, för egentligen vill jag läsa böcker som är bra utan att vara fjantiga skräpromaner. Jag vill läsa böcker som inte bara handlar om brustna hjärtan, krasade liv och vampyrer, och ändå samsas just dessa böcker om första platsen på min lista över böcker som fängslar mig. Egentligen borde jag alltså inte läsa den typen av böcker över huvudtaget. Snopet nog, men dock i längden till min glädje.

Törst klassar på alla sätt in som en urusel bok, inte alls i min stil, och först var jag min vana trogen en aning skeptisk, vilket höll i sig relativt lång. Två vampyrflickor har sedan två år tillbaka varit på rymmen från vampyrskolan de har äran att få undervisas i. Flickorna, varav den ena är beskyddare (dhampir, halvvampyr) å den andras (moroi, vampyr) vägnar, är inte bara bästa vänner, beskyddaren Roses huvudsakliga uppgift är nämligen att försvara Lissa (vampyren i fråga) från ytterligare en ras, strigoi. Strigoi är de vampyrer som är odödliga och oumbärligt starka. Rose’s och Lissa’s liv i friheten bryts dock hastigt och lustigt eftersom en av skolans beskyddare dyker upp och tar töserna med sig tillbaka till skolan där de bara kan ana vad som väntar.

Straffet blir rätt så lindrigt, Rose är endast tvungen att hålla sig ifrån alla sociala samlingsplatser (i och för sig rätt katastrofalt med tanke på hennes tidigare så höga och populära ställning i skolan) och stanna på sitt rum. Och så måste hon träna extra med äldre, snygga Dimitri som bli hennes egen mentor.

Det var ungefär på detta ställe som jag bands fast mellan bokens pärmar. Dimitri är nämligen inte snygg intet för intet, nej hans snygghet och Roses snygghet samt deras gemensamma tankesätt binder dem samman allt starkare, ett band som strax förvandlas till förbjuden kärlek. Dessutom börjar märkliga saker hända förövrigt. Lissa, som har rätt så ovanliga krafter för att vara moroi, hittar allt oftare döda djur på aktuella platser, som i skolväskan eller papperskorgen, och hennes känsliga sinne leder oftast till att hon återfinns gråtande på skoltoaletten täckt av blod. Blodet är till största del de döda djurens, men även till viss del hennes eget.

Tyvärr förstörs läsarens upplevelse enormt på grund av en översättning som än en gång är katastrofal. Konstig meningsföljd eller brist på bokstäver och alternativt hela ord gör mig olidligt irriterad, för nog ska man väl få läsa en hel bok utan att stup i kvarten måsta känna sig som en uppsatsrättare. Det är fruktansvärt sorgligt att översättningar av böcker inte kan göras ens en liten aning noggrannare.

Jag är inte fullständigt på det klara med om även denna serie gör sig bättre på engelska, och i så fall får det så vara, för jag anser det som bara ytterligare en orsak till att klargöra att vampyrböcker inte är min grej.

Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeld

Sidantal: 252

Första meningen: Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med  en elektrisk sticksåg.

Maja är den där personen som går sina egna vägar, inte minst på den estetiska linjen i skolan, då hon på skulpturtimmen väljer att ta saken i sina egna händer och trotsigt göra en hylla. Fastän de vuxna ständigt intygar om att en hylla inte är en skulptur envisas Maja med att hålla sig till den robustare varianten, vilket snarast leder till en avsågad tumspets, vilket i sin tur leder till att en ytterst beskrivande bild av Maja som ligger på golvet och blöder cirklar runt skolan, vilket i sin tur leder till att hela befolkningen verkar tro att hon gjorde det avsiktligt. Livet är hårt. Men, vem skulle såga av sig sin tumme med flit? Och därtill bloda ner lärarens dyra snobbskjorta?

Tyvärr verkar det inte räcka med en försvunnen tumspets, snart kommer även en försvunnen mamma med i bilden, och den försvunna mamman leder till att Maja finner tjugoåriga Justin som inte heter Justin och har rosa byxor. Hon är ohjälpligt kär. Även de starkaste kärleksband kan dock brytas på grund av synnerligen drastiska händelser, t.ex. att läsa obehörigas mejl. Spänningen stiger, och lästakten ökar...

Precis som den inledande meningen i boken, konkret, smått sarkastisk och absolut rakt på sak, så är hela boken. Den är minst sagt känsloframkallande. Ena stunden gapskrattar man som road läsare, bara för att i nästa stund gråta stora, tunga tårar i fullaste medlidande. Den svarta humorn ligger som ett moln över hela boken, och gör att inte ens de starkaste stunderna känns tyngre än nödvändigt. I like it!

Språkmässigt går det säkert att finna bättre böcker, som absolut inte är nära på lika underhållande som denna.

bloggtoppen.se

SKOLA...

...IGEN. VILKET I SIN TUR BETYDER ATT LÄSTIDEN MINSKAR. ETT MOLN AV ÅNGEST TAR SOM BÄST GESTALT I MIG. Snälla, säg att en vacker vinterbild gör allting bättre?!

Tävlingen är avslutad...

...och jag är en överlycklig VINNARE!!!

Tack, Pia!

Vinn Graceling!

Jag vet, jag har tävlat om denna bok en gång förut, dock utan att vinna, och inte kan det väl skada att tävla för mycket? Hur som helst, tävlingen är öppen för alla, och är även du sugen på att vinna en fräsch engelska bok tycker jag att du ska kika in här!

Underfors

Författare: Maria Turtschaninoff

Sidantal: 341

Första meningen (prologen): För så många hundra år sedan att ingen längre kan räkna dem levde ett fredligt folk i en gyllene öken i den trakt där dadlar växer.

Det känns knasigt, fel på något sätt, att läsa en bok vars dialoger är skrivna på det egna språket. Svenska som svenska, kan man ju tycka, men studerar man böckers språk mer ingående är jag säker på att skillnaderna är enorma. För att ta till Underfors som är skriven av en finlandssvensk författare (jihuu!) där huvudpersonerna är bosatta i Helsingfors. Replikerna varieras skumt med enskilda ord på talspråk och stora delar på korrekt språk. Kanske är det bara jag som tycker att det känns ovant?

I ett skede i Undefors, som enligt bokens baksida hör till kategorin urban fantasy, åker gestalterna i boken hastigt och lustigt upp till Närpes, där språket plötsligt blir till en synnerligen roande arabiska (ursäkta, men så ser jag på närpesiskan), sedan ner igen till Helsingfors där talspråket med vännerna anländer igen och man använder ord för att beskriva individer på rätt intima sätt som en utomstående (t.ex. en svensk) inte självklart förstår. För att ta till ett rätt otrevligt exempel (hahaa):

Två pojkar står och pratar om att den ena pojken i fråga är en fegis som inte vågar fråga ut en viss huvudperson, varpå de nonchalant kommenterar hennes kvinnliga former genom att säga att ’hon har en snygg ”reve”’. I Sverige skulle man antagligen göra om ordvalet av flickans bak till ”häck” eller liknande.

Tro nu inte att jag irriterade mig på detta hela boken igenom, nej, stunderna invirade i talspråk var rätt få, och innerst inne känns det faktiskt roligt att för en gångs skull läsa något som känns friskt och modernt, inte bara för exempelvis svenskarna.

Historien i sig är dock inte modern från pärm till pärm, och boken (för att ta till det konkreta) handlar om en flicka, Alva, och en pojke, Joel. Alva är den där starka typen, hon klär sig i tyllkjol och converse nedanom det rosa hårburret, och Joel är hennes raka motsats som håller sig i skymundan, vägrar bära storasyrrornas urringade t-skjortor och ägnar hela sitt hjärta år parkour. Trots att de till synes inte är lika på något sätt utstrålar Alva något som gör att Joel vill ty sig till henne. Och, som den blyga högstadieungdom han är samlar han tillslut mod till sig och ber henne om en dejt.

Vem kunde ha anat var den dejten skulle komma att sluta? Utanför kaféet ser Joel nämligen Alva stå och prata med en främling som utstrålar fara. Utan några som helst aningar om att Alva nyss fått veta att hon är den sanna härskaren av ett dolt land under Helsingfors gators kullerstenar och att främlingen i fråga inte är något annat än ett piercat troll som Alva råkar vara omåttligt förtjust i följer Joel efter dem ner i en värld så olik vår, full av oknytt och där andra lagar rår. Underfors.

Åtminstone för mig kändes Underfors ett tag som aningen barnslig och icke trovärdig, men sedan kom en något förvånad Sofia fram till att det helt enkelt handlar om hur man ser på saken. Släpper man tag om verkligheten och tänker sig att detta är något i stil med en historisk folksaga är Underfors en riktigt bra bok. Jag har läst bättre, men igenkänningsfaktorn i historien är hög och att låta höra små glädjerop över platser man känner igen kan vara roande för omgivningen (eller irriterande, men det kan vi glömma), så jag tror att varje Finländare, gammal som ung, kan finna något sting av glädje i denna berättelse som inte påminner om något annat jag läst. Underfors är en bok man vill ha i sin samling, trots dess svagare stunder.

Språkbadet tar oväntade vändningar

När jag här om dagen nämnde att jag eventuellt skulle ta och läsa någon finsk bok när så faller mig in väntade jag  mig inte precis att bli tvungen att läsa en av Mauri Kunnas barnböcker med ungefär 100 procent bilder och hundar i huvudrollerna. Tyvärr är det just det jag är upptagen av för tillfället, trots att jag kanske hade föredragit något lite seriösare... Jag finner nämligen inget som helst intresse bland dessa fula hundar pratandes rotvälska.

Det ligger till så att vi finska-amatörer har fått till uppgift att läsa en sådan bok jag nämnde tidigare och skriva en finsk recension på detta. Hutlöst svårt, det är vad det är. 1) att över huvudtaget läsa en bok på finska 2) att läsa en tråkig barnbok 3) att skriva en recension på en tråkig barnbok 4) att skriva en recension på finska

Trots att jag finner denna uppgift just så svår som de fyra punkterna säger är faktumet det att hälften av klassen (de som går i modersmålsinriktad finska) gjorde detta när vi alla gick i trean, medan vi amatörer (jag tror bestämt att A-finskan som vi går i har sitt ursprung i det ordet) gör det X antal år senare. Det är ju onekligen en viss skillnad.

Var är Alaska?

Författare: John Green

Sidantal: 220

Första meningen: Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest för mig.

En sak som du ska göra klart för dig innan du i fullaste iver öppnar pärmarna på denna nyckfulla bok är att den inte är vad den ser ut som, inte heller vad titeln så elakt låter oss tro. Jag hade visserligen läst X antal recensioner på denna bok (varför skulle jag annars ha lånat just denna bok bland 1000 andra?), så jag var rätt medveten om att Var är Alaska? inte är en geografisk äventyrsskildring om förtvivlad skallgång efter landet Alaska. Boken är i själva verket allt annat än det. Den är lite som en dokusåpa emellanåt, tjafs och fyllor hit och dit, medan boken andra stunder är fylld av starka känslor och sorg. Blandningen, alltså boken i sin helhet, är fantastisk.

Miles (ja, huvudpersonen i boken heter faktiskt Miles, även om han senare komiskt nog kommer att kallas för Bullen) tänker ta det stora klivet ut i världen. Ensam som han är, utan nära vänner i sin omgivning, planerar han gå i sin fars fotspår och börja internatskolan Culver Creek för att söka ett stort kanske. Väl på plats visar sig Miles var en klipsk och fyndig typ, om än så ofattbart mager (där har vi det komiska med smeknamnet Bullen), och han dras snabbt in i en vänkrets runtomkring rumskamraten Översten. Vännerna betyder och andra sidan att han av någon anledning bryter de heligt bedyrade löftena till föräldrarna och kommer i kontakt med droger och alkohol på rätt dramatiska vis. Den annars så usla duschen i rummet fungerar perfekt som rökskingrare, alltså kan man vid rätta tidpunkter även röka inomhus, dock är man tvungen att akta sig för Örnen.

På Culver Creek kommer Miles också i kontakt med kärleken på riktigt. Medan underbara Alaska ständigt dominerar hans hjärna paras han ihop med söta Lara som bryter så gulligt på engelskan för att lägga vantarna ifrån Alaska som redan har en pojkvän. Ingen idé, vet Miles. Han älskar Alaska. Det faktumet blir dock allt jobbigare att dras med, särskilt efter att Alaska en kväll efter lite körning i stenhård fylla inte återvänder. Miles älskade inte Alaska. Han älskar henne.

Alla karaktärer i den här boken har sitt eget område, eller sin egen specialitet. Miles samlar på människors sista ord. Säg vilken berömd person som helst (död, tack) och Miles kan tala om för dig vad personen i fråga sade strax innan han dog. En ganska lustig förmåga, anser jag, och även orsaken till att jag finner huvudpersonen i boken såpass intressant. Förövrigt tycker jag att han tar lidandet efter Alaska lite väl hårt. Boken domineras liksom av ett så stort känslosvall då att det kan kännas aningen svårt att hantera. Då kan 

det vara en tröst att största delen av boken är glad och händelserik – kort sagt, en bra kombination.

Det är sällan jag läser böcker som får med så mycket, och är så bra, på så här få sidor. 220 sidor känns inte som särskilt mycket, men det snabba händelseförloppet och de starka känslorna gör boken till en riktig sträckläsare för de lite äldre. Var är Alaska? är en riktigt, riktigt bra bok.

Jag börjar det nya året duktigt

Ja, kan man säga annat då lilla jag i och med 2011 (läs nyårsaftonen) tar det stora steget att plöja igenom min första hela engelska bok, och därtill konstaterar att det är lätt? Boken ifråga gestaltar så vackert på bilden här bredvid med sina dryga 300 sidor, det jämnar dock ut sig med tanke på att bokens språk är sällsynt lätt (där har ni orsaken till att jag bytte till originalspråket).

Åsikterna om Marked/Vampyrens märke har jag inte egentligen ändrat sedan jag läste den översatta versionen av boken, historien är inte strålande, men ändå gripande på ett konstigt sätt, och jag irriterar mig inte alls över språket när jag nu läser på engelska. Eftersom jag läst märkbart lite på engelska har jag nämligen inget att jämföra med, därför kan denna serie tänkas vara mycket bra för er som, precis som jag, tänker ta steget in i den engelska litteraturens värld.

Mer engelska ska det bli i år, och kanske sorgligt nog även finska, men tro inte att jag kommer att svika mitt modersmål. Ni kan vara alldeles lugna. 

Min recension på den svenska versionen återfinns här