Betagande skrivet om boklust

Boktjuven av Markus Zusak

Till att börja med tänker jag berätta om hur jag fick Boktjuven i mina händer, och hur jag fick ta del av denna originella berättelse. Det var julafton och kylan var smällande, och i jultomtens säck dolde sig länge ett hårt paket. Som ni vet bådar hårda paket alltid gott, och på håll kände jag doften av nytryckta sidor. Presentpappret lade jag inte på minnet, och tyvärr inte heller de få orden som skalden morfar så duktigt präntat dit, men orden var välvalda och träffade mitt i prick, så mycket minns jag. Sedan minns jag inte så mycket mer, än att det sannerligen var en bok och att den boken hette Boktjuven (i och för sig heter boken fortfarande Boktjuven, men det är en världslig sak). För att nu försöka återkalla minnet av texten på pappret en aning så handlade den om en flicka som ungefär satte sig upp i sängen en natt efter att ha drömt om en bok. ”Den tar jag”, sa hon med ett flin. Mycket passande.

Tyvärr dröjde det sedan ett tag innan jag kunde börja läsa, för som jag så många gånger nämnt tycks högen med böcker aldrig ta slut, och under tiden hann jag få höra ganska mycket ris och förvånansvärt lite ros om boken. Onda aningar fyllde min hjärna. Senare till en slutsats.

Boktjuven behandlar andra världskriget ur en besynnerlig vinkel. Döden. Inte den bästa idé så som jag ser på saken, för det är ju så sant som sagt författaren Markus Zusak som berättar och det går inte att frånkomma. Själva berättelsen fäste jag mig däremot mycket vid. Liesel Meminger bor hos en styvfamilj i Tyskland efter att hennes biologiska föräldrar förts till ett koncentrationsläger och hennes lillebror har dött. Hennes bakgrund är inte särskilt ljus, och inte hennes pågående liv heller, så kanske är det därför hon finner tröst i böckerna.

Liesel är egentligen alldeles förskräckligt efterkommen vad gäller skola och läsning. Därför bestämmer sig hon och fosterpappan för att börja ta itu med det hela, vilket leder till många källarnätter i böckernas värld. Det ger resultat, Liese får snart läsa än här och än där, bl.a. läser hon för de vettskrämda personerna nere hos grannarna när bombattacker hotar. Böckerna är det däremot svårt att få tag i. Därför stjäl hon dem. Det är något frigörande i att stjäla, något som hon tycker om. Borgmästarens bibliotek är en välbesökt brottplats, och ibland varvar hon och vännen bokstjälandet med gängtjuveri. Allt medan döden vakar över dem.

Hitler är en person som tas ganska hårt i boken. I direkta beskrivningar och bilder som kan tyckas lite för närgångna eller kränkande får vi se på en grymmare sida av världen än den vi hoppeligen är vana vid. Detta lämnar nog ingen oberörd.

Har du Boktjuven till ditt förfogande? Slå upp sidan 38! Det är sidor som denna jag fäster mig vid. Svärord på tyska – humor, humor!

Nåja, den där konkreta kritiken som Boktjuven har fått ta emot kan jag nog förstå till en viss del. Boktjuvens sidantal ligger på 580 och historien fyller lätt en tegelsten med kanske allt för många ögonblick och detaljer. Själv stör jag mig dock inte på detta, och inte heller på språket som kanske kan tyckas som lite för krävande. Smaken är som baken.

Något som jag har kommit fram till är att de personer som överöser Boktjuven med glåpord till största del är vuxna individer. Från minderåriga har jag endast hört hyllande fraser. Vad ger alltså detta för resultat? Jo, att Boktjuven är en fantastisk bok som hör hemma hos de mogna unga som är villiga att ta del av rätt svåra frågor. Äldre kan finna den tråkig.