Hej, lilla blogg!

Ett typiskt förklarings inlägg i stil med hinner inte blogga blaablaablaa vill väl ingen veta av, och ändå kommer jag på mig själv i färd med att skriva ett sådant. Fy skäms! Saumensch! (Förklaring: Jag läser Boktjuven just nu...)

Jag har fullt upp just nu och ytterst lite till övers. Tid som jag visserligen ägnar åt att läsa, läsa på prov. Prov i historia. Ytterst roande. Icke. Nu är det dock över och det firar vi med en kort och avslappnande paus, vilken innehåller bl.a. örfilsbak och läsande av den anmärkningsvärt tunna Boktjuven. Blandat med lite ironi innan skolarbetet fortsätter i helgen går allt väl. Visst?

Torsdagsbarn - eller borde den heta Grävarbarn?

Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Atmosfären i Sonya Hartnetts Torsdagsbarn får mig att på något mystiskt vis associera till Lilla huset på prärien – böckerna. Dammig luft, lite lagom gammaldags, stekande hett och så vidare. Den här boken utspelar sig dock något senare (harkel, jag har faktiskt ingen aning om när ”jämförbar bok” utspelar sig) och på landsbygden medan det Lilla huset... logiskt nog finns på prärien.

Det aktuella året är alltså något runt omkring 1930, platsen är Australiens landsbygd, huvudpersonen är Harper. I boken får vi följa med Harpers inte helt problemlösa uppväxt som börjar med något som skulle ha kunnat leda till Harpers undergång, men som resulterar i en bror som kanske inte så länge till kan efterliknas en homosapiens.

Harper är sju år och får den stora äran att vakta lillebror Tin. Fastän hon är så varsam och försiktig, för ingen vill ju brodern sin något ont, är lille Tin snarast utom synhåll. Harper kommer fram till att han helt inte längre finns, han är begraven under leran.

Då avslöjas broderns fenomenala egenskap, orsaken till att boken Torsdagsbarn kanske överhuvudtaget existerar. Tin klarar utan någon som helst hjälp av att gräva sig ut ur leran, leran som snarast blir en allt för nära vän istället för fiende för livet. Tin innehar kunskapen att gräva. Han är ett barn som kan tyckas asocialt, men döljer en inre klokhet och beslutsamhet. Varför skulle han annars välja att trotsa sina föräldrar, ja, hela sin familj, för att efter händelsen dra sig tillbaka under huset, ner i marken bland en labyrint av för-hand-byggda tunnlar, och bli allt mer ogästvänlig.

Familjen, som i bokens början är synnerligen rik på medlemmar, börjar strax splittras. Tin som döljer sig nere i markens innersta mister strax en lillebror i ett misslyckat försök att rädda med hjälp av sin grävförmåga. Nu brister hans självförtroende och han blir allt mer lik ett djur. Harpers är stor nog att börja arbeta, så Harper är småningom ensam i huset med ett huvud fyllt av tankar på en lillebror, dold av jorden.

Torsdagsbarn är en verkligt fin bok. Det är något med tidsåldern och harmoniken som får mig att älska just den här typens böcker. Att huvudpersonen är så ung ger gestalt år berättelsen som med ens blir betagande och gripande. Inte någon tegelsten, minsann, men ordens melodi förvandlar boken till något jag alltid kommer att bära med mig.

Just det här angående ordens melodi tar översättaren upp i sitt efterord gällande Sonya Hartnett. Översättaren har försökt fånga den klang i meningarna som Hartnett lyssnat till när hon skrev på originalspråket, och jag tycker att hon har lyckats, även om jag inte har läst den engelska versionen. I efterordet står det förresten många intressanta saker. Sonya Hartnett visar sig vara en ilsken personlighet, full av åsikter som skriker om att få komma ut, och hon klargör tydligt att hon inte skriver för någon annan än sig själv, men att tonåringar är tacksamma läsare. Det är dock få som påstår den egentliga innebörden, påstår hon.

Offerrit

Offerrit av Johannes Källström

Offerrit utspelar sig i en liten ort ute i en avlägsen skog, där Svea är kommunalrådet, en inte helt lätt roll just nu när det verkar som om ingen står på hennes sida. I ett desperat försök till att hålla samman kommunen kallar hon samman en krisgrupp som börjar med att söka efter hjälp ifrån utlandet. I USA bor nämligen Oscar Vigelius, numera berömd modedesigner och tidigare ett omtalat namn i kommunen, som genom att återvända till hemlandet ska försöka reda upp den stora härvan av knutar som bildats under årens lopp.

Snart börjar dock folket undra om det verkligen var det rätta att kalla in Vigelius. Osäkert är om det beror på honom, men i hans fotspår verkar ondskan gro. Stadens betydelsefulla individer försvinner i ett huj och till allas hjälp kallas kommissarie Owe Tycho in. Vad är det som pågår? Detta verkar inte vara någon vanlig mordutredning, nej, någonting mycket mer och värt att frukta tycks lura bakom knuten.

Starkt begär, makt och hämndlystnad, kamp på ont och gott och inte minst besatthet verkar vara temat i Källströms nya roman. När man tänker efter, vem behagas av sådant? Är det människans inre råhet som vi ser återspeglas i berättelsen, eller är det helt enkelt författarens egen fruktan och galenskap som fyller sida på sida med välvalda ord? Som ni ser, sådana här tankar väcker boken inom mig, den gav med andra ord inte mig särskilt mycket. Men, att en bok över huvudtaget väcker tankar, det bådar gott!

En sak som ja irriterar mig en smula på är sättet att lägga vikt på den oansvariga sidan hos parterna i historien. Krogen är ett välbesökt ställe och vinets berusande styrka är kanske något som läsaren inte finner särskilt mycket vikt i. Istället skulle tyngdpunkten kunna läggas på berättelsens flyt, hoppen mellan karaktärerna förvirrade mig som läsare något.

Utan att ha vidare ting att anmärka på kan jag konstatera att Offerrit en utomordentlig bok, dock lite för mycket deckare vilket med mycket hög sannolikhet är orsaken till att den inte lyckades fånga just mig.

Komma över?

Komma över av Ingrid Olsson

Komma över är en intressant titel på en bok, och flera gånger under perioden jag ägnade åt Ingrid Olssons nyaste verk kom jag på mig själv med att försöka hitta olika alternativa lösningar till titelsproblemet. ”Komma över” kan nämligen betyda alldeles olika saker beroende på hur man ser det. Det mest logiska svaret är det som bokens pärm säger. Framsidan gestaltar en dörr med en brevlucka på och i boken får huvudpersonen Jeppe i ett skede ett sms som lyder ”komma över?”.  Logik rakt igenom. Det andra alternativet är lite mer av den andra rymden, även om också det är rätt logiskt. ”Komma över” som att komma över sorgen, kärleken, rädslan eller vad som helst. Själv trodde jag på det senare förslaget, tills jag kom till sms:et och jag inte längre var fullt så säker. Nu har jag ingen aning om vad jag tycker. En fin titel, hur som helst, den kan tolkas som läsaren själv vill.

Tyvärr tycker jag att titeln och bokens pärmar är det enda fina med boken. På ett språk som verkar alldeles för enkelt berättar författaren om Jeppe, en kille som nyss blivit dumpad av Emma, tjejen som helt enkel inte vill lämna hans sinnen. Allt i tillvaron är Emma och alltid när kompisen Juggo försöker para ihop Jeppe med någon ny är det enda han ser i dem saker som påminner honom om Emma. Nu bor han ensam i en råttinvaderad lägenhet, nära till stranden och utan pengar att betala hyran med, och enda sällskapet är ett par tajta rosa byxor.

En gång förde Jeppe och Emma en ganska lustig konversation. Det var antagligen väldigt romantiskt, och så bröt Emma stämningen med att påpeka att älska är ett så stor ord. Nästan för stort. Enligt den här boken är det så. Alla Jeppes kärlekar verkar sluta med brustna hjärtan, och kanske gäller det alla andra människor också. Men så finns det ju också paren som ständigt firar allt ädlare och ädlare bröllopsdagar, till sist diamantbröllop eller liknande, så inte stämmer detta på alla.

Om du nyss blivit dumpad, eller om du är näst intill dödligt kär, kan du säkert finna igenkänningsfaktorn i boken hög, men jag tycker att varken glädjen eller sorgen är tillräkligt stark för att beröra. Det blir modlöst läsande utan mera tankegångar, ett tidsfördriv utan det där extra som jag vill att en bok ska ha.

Engelsk bok nr 2

Det är egentligen ganska otroligt att jag som aldrig tidigare har öppnat en engelsk bok nu har läst två stycken innan januari ens har nått sin medelpunkt. Åtta böcker har jag läst sammanlagt, alltså är en fjärdedel på engelska, och jag märker något motvilligt att det inte är alls så svårt som man kan tro. Nu är problemet bara att börja läsa på finska också...

En urgammal recension på den svenska versionen av Percy Jackson, boken jag läste, finns här!

Vampyrböcker - min grej eller ej?

Törst av Richelle Mead

Jag börjar nästan skrida så långt att jag snart antar min sekreterarmin och antecknar varje gång jag envist intygar om att vampyrböcker inte är något för mig, bara för att snarast jag läst ut boken i som är på tapeten förläget medger att vampyr böcker visst är min grej. Så är det med Twilight. Egentligen kan jag instämma med alla som direkt ställt in sig skeptiskt till de böckerna, men bedragande som de är får de mig ändå att nästan tappa andan av spänning trots ett absolut intetsägande språk och en egentligen alldeles töntig handling. House of Night har jag gått såpass långt med att jag läser dem på engelska för att förbättra mina svagaste skolämnen, och Vampire Academy, som jag nyss läst första boken av, har fängslat mig totalt. Det är rentav genant, för egentligen vill jag läsa böcker som är bra utan att vara fjantiga skräpromaner. Jag vill läsa böcker som inte bara handlar om brustna hjärtan, krasade liv och vampyrer, och ändå samsas just dessa böcker om första platsen på min lista över böcker som fängslar mig. Egentligen borde jag alltså inte läsa den typen av böcker över huvudtaget. Snopet nog, men dock i längden till min glädje.

Törst klassar på alla sätt in som en urusel bok, inte alls i min stil, och först var jag min vana trogen en aning skeptisk, vilket höll i sig relativt lång. Två vampyrflickor har sedan två år tillbaka varit på rymmen från vampyrskolan de har äran att få undervisas i. Flickorna, varav den ena är beskyddare (dhampir, halvvampyr) å den andras (moroi, vampyr) vägnar, är inte bara bästa vänner, beskyddaren Roses huvudsakliga uppgift är nämligen att försvara Lissa (vampyren i fråga) från ytterligare en ras, strigoi. Strigoi är de vampyrer som är odödliga och oumbärligt starka. Rose’s och Lissa’s liv i friheten bryts dock hastigt och lustigt eftersom en av skolans beskyddare dyker upp och tar töserna med sig tillbaka till skolan där de bara kan ana vad som väntar.

Straffet blir rätt så lindrigt, Rose är endast tvungen att hålla sig ifrån alla sociala samlingsplatser (i och för sig rätt katastrofalt med tanke på hennes tidigare så höga och populära ställning i skolan) och stanna på sitt rum. Och så måste hon träna extra med äldre, snygga Dimitri som bli hennes egen mentor.

Det var ungefär på detta ställe som jag bands fast mellan bokens pärmar. Dimitri är nämligen inte snygg intet för intet, nej hans snygghet och Roses snygghet samt deras gemensamma tankesätt binder dem samman allt starkare, ett band som strax förvandlas till förbjuden kärlek. Dessutom börjar märkliga saker hända förövrigt. Lissa, som har rätt så ovanliga krafter för att vara moroi, hittar allt oftare döda djur på aktuella platser, som i skolväskan eller papperskorgen, och hennes känsliga sinne leder oftast till att hon återfinns gråtande på skoltoaletten täckt av blod. Blodet är till största del de döda djurens, men även till viss del hennes eget.

Tyvärr förstörs läsarens upplevelse enormt på grund av en översättning som än en gång är katastrofal. Konstig meningsföljd eller brist på bokstäver och alternativt hela ord gör mig olidligt irriterad, för nog ska man väl få läsa en hel bok utan att stup i kvarten måsta känna sig som en uppsatsrättare. Det är fruktansvärt sorgligt att översättningar av böcker inte kan göras ens en liten aning noggrannare.

Jag är inte fullständigt på det klara med om även denna serie gör sig bättre på engelska, och i så fall får det så vara, för jag anser det som bara ytterligare en orsak till att klargöra att vampyrböcker inte är min grej.

Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeld

Sidantal: 252

Första meningen: Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med  en elektrisk sticksåg.

Maja är den där personen som går sina egna vägar, inte minst på den estetiska linjen i skolan, då hon på skulpturtimmen väljer att ta saken i sina egna händer och trotsigt göra en hylla. Fastän de vuxna ständigt intygar om att en hylla inte är en skulptur envisas Maja med att hålla sig till den robustare varianten, vilket snarast leder till en avsågad tumspets, vilket i sin tur leder till att en ytterst beskrivande bild av Maja som ligger på golvet och blöder cirklar runt skolan, vilket i sin tur leder till att hela befolkningen verkar tro att hon gjorde det avsiktligt. Livet är hårt. Men, vem skulle såga av sig sin tumme med flit? Och därtill bloda ner lärarens dyra snobbskjorta?

Tyvärr verkar det inte räcka med en försvunnen tumspets, snart kommer även en försvunnen mamma med i bilden, och den försvunna mamman leder till att Maja finner tjugoåriga Justin som inte heter Justin och har rosa byxor. Hon är ohjälpligt kär. Även de starkaste kärleksband kan dock brytas på grund av synnerligen drastiska händelser, t.ex. att läsa obehörigas mejl. Spänningen stiger, och lästakten ökar...

Precis som den inledande meningen i boken, konkret, smått sarkastisk och absolut rakt på sak, så är hela boken. Den är minst sagt känsloframkallande. Ena stunden gapskrattar man som road läsare, bara för att i nästa stund gråta stora, tunga tårar i fullaste medlidande. Den svarta humorn ligger som ett moln över hela boken, och gör att inte ens de starkaste stunderna känns tyngre än nödvändigt. I like it!

Språkmässigt går det säkert att finna bättre böcker, som absolut inte är nära på lika underhållande som denna.

bloggtoppen.se

SKOLA...

...IGEN. VILKET I SIN TUR BETYDER ATT LÄSTIDEN MINSKAR. ETT MOLN AV ÅNGEST TAR SOM BÄST GESTALT I MIG. Snälla, säg att en vacker vinterbild gör allting bättre?!

Tävlingen är avslutad...

...och jag är en överlycklig VINNARE!!!

Tack, Pia!

Vinn Graceling!

Jag vet, jag har tävlat om denna bok en gång förut, dock utan att vinna, och inte kan det väl skada att tävla för mycket? Hur som helst, tävlingen är öppen för alla, och är även du sugen på att vinna en fräsch engelska bok tycker jag att du ska kika in här!

Underfors

Författare: Maria Turtschaninoff

Sidantal: 341

Första meningen (prologen): För så många hundra år sedan att ingen längre kan räkna dem levde ett fredligt folk i en gyllene öken i den trakt där dadlar växer.

Det känns knasigt, fel på något sätt, att läsa en bok vars dialoger är skrivna på det egna språket. Svenska som svenska, kan man ju tycka, men studerar man böckers språk mer ingående är jag säker på att skillnaderna är enorma. För att ta till Underfors som är skriven av en finlandssvensk författare (jihuu!) där huvudpersonerna är bosatta i Helsingfors. Replikerna varieras skumt med enskilda ord på talspråk och stora delar på korrekt språk. Kanske är det bara jag som tycker att det känns ovant?

I ett skede i Undefors, som enligt bokens baksida hör till kategorin urban fantasy, åker gestalterna i boken hastigt och lustigt upp till Närpes, där språket plötsligt blir till en synnerligen roande arabiska (ursäkta, men så ser jag på närpesiskan), sedan ner igen till Helsingfors där talspråket med vännerna anländer igen och man använder ord för att beskriva individer på rätt intima sätt som en utomstående (t.ex. en svensk) inte självklart förstår. För att ta till ett rätt otrevligt exempel (hahaa):

Två pojkar står och pratar om att den ena pojken i fråga är en fegis som inte vågar fråga ut en viss huvudperson, varpå de nonchalant kommenterar hennes kvinnliga former genom att säga att ’hon har en snygg ”reve”’. I Sverige skulle man antagligen göra om ordvalet av flickans bak till ”häck” eller liknande.

Tro nu inte att jag irriterade mig på detta hela boken igenom, nej, stunderna invirade i talspråk var rätt få, och innerst inne känns det faktiskt roligt att för en gångs skull läsa något som känns friskt och modernt, inte bara för exempelvis svenskarna.

Historien i sig är dock inte modern från pärm till pärm, och boken (för att ta till det konkreta) handlar om en flicka, Alva, och en pojke, Joel. Alva är den där starka typen, hon klär sig i tyllkjol och converse nedanom det rosa hårburret, och Joel är hennes raka motsats som håller sig i skymundan, vägrar bära storasyrrornas urringade t-skjortor och ägnar hela sitt hjärta år parkour. Trots att de till synes inte är lika på något sätt utstrålar Alva något som gör att Joel vill ty sig till henne. Och, som den blyga högstadieungdom han är samlar han tillslut mod till sig och ber henne om en dejt.

Vem kunde ha anat var den dejten skulle komma att sluta? Utanför kaféet ser Joel nämligen Alva stå och prata med en främling som utstrålar fara. Utan några som helst aningar om att Alva nyss fått veta att hon är den sanna härskaren av ett dolt land under Helsingfors gators kullerstenar och att främlingen i fråga inte är något annat än ett piercat troll som Alva råkar vara omåttligt förtjust i följer Joel efter dem ner i en värld så olik vår, full av oknytt och där andra lagar rår. Underfors.

Åtminstone för mig kändes Underfors ett tag som aningen barnslig och icke trovärdig, men sedan kom en något förvånad Sofia fram till att det helt enkelt handlar om hur man ser på saken. Släpper man tag om verkligheten och tänker sig att detta är något i stil med en historisk folksaga är Underfors en riktigt bra bok. Jag har läst bättre, men igenkänningsfaktorn i historien är hög och att låta höra små glädjerop över platser man känner igen kan vara roande för omgivningen (eller irriterande, men det kan vi glömma), så jag tror att varje Finländare, gammal som ung, kan finna något sting av glädje i denna berättelse som inte påminner om något annat jag läst. Underfors är en bok man vill ha i sin samling, trots dess svagare stunder.

Språkbadet tar oväntade vändningar

När jag här om dagen nämnde att jag eventuellt skulle ta och läsa någon finsk bok när så faller mig in väntade jag  mig inte precis att bli tvungen att läsa en av Mauri Kunnas barnböcker med ungefär 100 procent bilder och hundar i huvudrollerna. Tyvärr är det just det jag är upptagen av för tillfället, trots att jag kanske hade föredragit något lite seriösare... Jag finner nämligen inget som helst intresse bland dessa fula hundar pratandes rotvälska.

Det ligger till så att vi finska-amatörer har fått till uppgift att läsa en sådan bok jag nämnde tidigare och skriva en finsk recension på detta. Hutlöst svårt, det är vad det är. 1) att över huvudtaget läsa en bok på finska 2) att läsa en tråkig barnbok 3) att skriva en recension på en tråkig barnbok 4) att skriva en recension på finska

Trots att jag finner denna uppgift just så svår som de fyra punkterna säger är faktumet det att hälften av klassen (de som går i modersmålsinriktad finska) gjorde detta när vi alla gick i trean, medan vi amatörer (jag tror bestämt att A-finskan som vi går i har sitt ursprung i det ordet) gör det X antal år senare. Det är ju onekligen en viss skillnad.

Var är Alaska?

Författare: John Green

Sidantal: 220

Första meningen: Veckan innan jag lämnade mina föräldrar och Florida och resten av mitt småttiga liv för att plugga på ett internat i Alabama, ville mamma prompt ställa till med en avskedsfest för mig.

En sak som du ska göra klart för dig innan du i fullaste iver öppnar pärmarna på denna nyckfulla bok är att den inte är vad den ser ut som, inte heller vad titeln så elakt låter oss tro. Jag hade visserligen läst X antal recensioner på denna bok (varför skulle jag annars ha lånat just denna bok bland 1000 andra?), så jag var rätt medveten om att Var är Alaska? inte är en geografisk äventyrsskildring om förtvivlad skallgång efter landet Alaska. Boken är i själva verket allt annat än det. Den är lite som en dokusåpa emellanåt, tjafs och fyllor hit och dit, medan boken andra stunder är fylld av starka känslor och sorg. Blandningen, alltså boken i sin helhet, är fantastisk.

Miles (ja, huvudpersonen i boken heter faktiskt Miles, även om han senare komiskt nog kommer att kallas för Bullen) tänker ta det stora klivet ut i världen. Ensam som han är, utan nära vänner i sin omgivning, planerar han gå i sin fars fotspår och börja internatskolan Culver Creek för att söka ett stort kanske. Väl på plats visar sig Miles var en klipsk och fyndig typ, om än så ofattbart mager (där har vi det komiska med smeknamnet Bullen), och han dras snabbt in i en vänkrets runtomkring rumskamraten Översten. Vännerna betyder och andra sidan att han av någon anledning bryter de heligt bedyrade löftena till föräldrarna och kommer i kontakt med droger och alkohol på rätt dramatiska vis. Den annars så usla duschen i rummet fungerar perfekt som rökskingrare, alltså kan man vid rätta tidpunkter även röka inomhus, dock är man tvungen att akta sig för Örnen.

På Culver Creek kommer Miles också i kontakt med kärleken på riktigt. Medan underbara Alaska ständigt dominerar hans hjärna paras han ihop med söta Lara som bryter så gulligt på engelskan för att lägga vantarna ifrån Alaska som redan har en pojkvän. Ingen idé, vet Miles. Han älskar Alaska. Det faktumet blir dock allt jobbigare att dras med, särskilt efter att Alaska en kväll efter lite körning i stenhård fylla inte återvänder. Miles älskade inte Alaska. Han älskar henne.

Alla karaktärer i den här boken har sitt eget område, eller sin egen specialitet. Miles samlar på människors sista ord. Säg vilken berömd person som helst (död, tack) och Miles kan tala om för dig vad personen i fråga sade strax innan han dog. En ganska lustig förmåga, anser jag, och även orsaken till att jag finner huvudpersonen i boken såpass intressant. Förövrigt tycker jag att han tar lidandet efter Alaska lite väl hårt. Boken domineras liksom av ett så stort känslosvall då att det kan kännas aningen svårt att hantera. Då kan 

det vara en tröst att största delen av boken är glad och händelserik – kort sagt, en bra kombination.

Det är sällan jag läser böcker som får med så mycket, och är så bra, på så här få sidor. 220 sidor känns inte som särskilt mycket, men det snabba händelseförloppet och de starka känslorna gör boken till en riktig sträckläsare för de lite äldre. Var är Alaska? är en riktigt, riktigt bra bok.

Jag börjar det nya året duktigt

Ja, kan man säga annat då lilla jag i och med 2011 (läs nyårsaftonen) tar det stora steget att plöja igenom min första hela engelska bok, och därtill konstaterar att det är lätt? Boken ifråga gestaltar så vackert på bilden här bredvid med sina dryga 300 sidor, det jämnar dock ut sig med tanke på att bokens språk är sällsynt lätt (där har ni orsaken till att jag bytte till originalspråket).

Åsikterna om Marked/Vampyrens märke har jag inte egentligen ändrat sedan jag läste den översatta versionen av boken, historien är inte strålande, men ändå gripande på ett konstigt sätt, och jag irriterar mig inte alls över språket när jag nu läser på engelska. Eftersom jag läst märkbart lite på engelska har jag nämligen inget att jämföra med, därför kan denna serie tänkas vara mycket bra för er som, precis som jag, tänker ta steget in i den engelska litteraturens värld.

Mer engelska ska det bli i år, och kanske sorgligt nog även finska, men tro inte att jag kommer att svika mitt modersmål. Ni kan vara alldeles lugna. 

Min recension på den svenska versionen återfinns här