I juliga(ljuvliga) tider

Snön tynger ner granarna och kvällens mystiska blåa timme lider mot sitt slut. Och jag drömmer...

För ett par dagar sedan diskuterade nämligen jag och några vänner om det här eviga dilemmat med julkalendrar. Såklart skulle alla ha en smaskig godiskalender att snåla vid från morgon till kväll, vissa skulle ha flera godiskalendrar, vissa kanske en sak-kalender, men ingen (och jag är uppriktigt sagt seriös när jag säger INGEN) skulle ha en vacker hederlig papperskalender. Jo, jag, förstås, men jag räknas inte. Jag är faktiskt sällsynt duktig som klarar av att motstå lusten att få en liten chokladbit eller liknande varje dag när man annars dröjer kvar i sängen och gnuggar sig lite förstrött i ögonen utan några som helst planer på att stiga upp. Har man något sött eller salt på tungan får hjärnan däremot nästan en chock och man blir pigg som en lärka och nästan skuttar av glädje över att få komma till skolan snarast möjligt och jämföra formen på chokladbiten (i mitt fall skulle det dock vara lakritsbiten eftersom jag är laktosintolerant). Jag måste tyvärr nöja mig med gnuggar taktiken, men en gammaldags papperskalender med glittriga detaljer är ju så mycket vackrare att se på.

Nåväl, det jag försöker komma till är att vi hittade på världens i särklass bästa och underbaraste kalender för den som älskar böcker. Kalendern skulle egentligen bara bestå av en vanlig bokpärm, men varje dag skulle den fyllas med ett kapitel, för att till slut bli en komplett bok! Jag kan bara föreställa mig spänningen och den ljuvligaste längtan efter nästa dag när man äntligen får läsa lite till... Men visst skulle vara underbart med en sådan här kalender? Inte skulle någon råka ha en sådan till sitt förfog? Jag är villig att betala enorma summor...

Ärendet som står näst på tur är boken som damp ner i vår postlåda idag. Ganska komiskt att det var senast idag på morgonen som jag med en sked flingor i munnen undrade om inte den där kärleksboken som jag skulle få för min tidigt inskickade novell skulle anlända snart. Det gjorde den alltså, samma dag till råga på allt, så jag väntar hungrig av boklängtan på att kasta mig över Komma över av Ingrid Olsson. 

Det märks att julen regerar lite varstans i dessa tider (vi bakade till och med pepparkakor i skolan!!!!), så juliga hälsningar på er med!

Det händer nu

Författare: Sofia Nordin

Sidantal: 248

Första meningen: Vi sitter i uppehållsrummet, Sigrid och jag, Mimmi, Zainab och Isis, och plötsligt är det som om jag inte står ut längre.

Jag har aldrig tidigare läst någon bok som handlar om förbjuden kärlek på det sättet. Visst kan man ju räkna kärlek mellan vampyr och människa som förbjuden, och visst kan kärlek vara förbjuden om familjerna råkar vara osams eller liknande, men det är få böcker som behandlar det stora, förbjudna spännande ämnet som det ständigt pågår stora debatter om, homosexualitet. För många är detta ett ämne som kan kännas väldigt avlägset och skrämmande, kanske rentav äckligt (eller talar jag nu bara om mig själv?), men efter att ha läst den här boken känns kärlek mellan samma kön inte fullt så skrämmande. Jag tror att allt fler människor med homofobi borde läsa den här boken, få sätta sig in i den utsattes känslor. Det händer nu berör på ett fint sätt, och jag kan mycket väl förstå att den var Augustprisnominerad (trots att den inte vann).

Stella är snygg, tuff, relativt populär och hon har den optimala killtjusarkroppen. Hon har alla chanser i världen att mingla runt på fester och förföra person till person med sin blotta existens, och så kastar hon bara bort den chansen! För hennes hjärta tillhör redan någon. Sigrid. Vanilj och blommor, mjuk och len hud, varma läppar och ett klingande skratt, det är Sigrid det, och Stella uthärdar med nöd och näppe dag på dag. Hon älskar Sigrid! Hon vill kyssa Sigrid! Problemet är bara att... Sigrid är en flicka.

En flicka blir kär i en flicka, inte konstigare än så, och ändå regerar oron starkt under en lång period. Tänk om Sigrid inte alls känner på samma sätt? Det är då för väl att hon gör det, och efter en underbar resa till Kreta klargör Stella och Sigrid det hela för varandra. De är ihop. Deras relation blir accepterad av vissa, mer eller minde av andra. En mamma som förstår och stöttar strider mot en mamma som blir avvisande och stursk. Men ingen kan skilja de här töserna åt.

Med en lesbisk åldring som lotsar in Stella i en helt ny värld klarar allting upp sig, och boken lämnar inte mer än nödvändigt grubbel efter sig. Egentligen är inte skillnaden så värst stor mellan vanlig kärlek och denna kärlek, man växlar snabbt på könsrollerna och så är det gjort. I dagens samhälle har nog de flesta nytta av att läsa den här boken, inte minst för att lära sig att respektera sina medmänniskor och rentav uppskatta dem. Glöden i Sofia Nordins språk går inte att ta miste på och trots hemskheterna och allt det svåra mellan varven är detta en underbar bok. Jag känner mig utmattad och full av tankar, så varför inte släppa allt som har med Det händer nu att göra ett tag? Bara för att någon gång i framtiden kunna stötta och hjälpa andra människor, kanske rekommendera den här boken. Det tror jag på.

Det är så logiskt alla fattar utom du

Författare: Lisa Bjärbo

Sidantal: 250

Första meningen: En blå penna har hon, och en svart kan hon fixa från pappas skrivbordslåda.

Det är så logiskt alla fattar utom du. Tänk att en liten ynka titel kan uttrycka så himmelens mycket känslor. Men, och andra sidan, det är ju i princip känslor boken handlar om. Det är också konstigt hur en liten, lagom smal bok kan rymma så mycket känslor.  Vänskap, hat, kärlek, svartsjuka, ilska, glädje, förundran...

Mitt bland alla känslor gömmer sig dock en vardaglig men ändå så allvarsam berättelse som vi får följa med ur två synvinklar. Johan och Ester har varit kompisar sedan urminnes tider. Det går i själva verket inte att minnas att de någon gång inte har varit vänner. Det är så omöjligt att tänka sig. Och ändå händer det, till slut. Ester går och förälskar sig i den perfekta hårdrockaren, lämnar Johan bakom sig för att ta ett kliv framåt i livet. Vad gör då Johan, om inte förkunnar för sig själv att även han är kär i Ester, och har varit det i evigheter. Men nu har de redan börjat gymnasiet, och det är svårt att dölja en outhärdlig förälskelse. Ändå råkar han berätta det han trots allt bestämt sig för att dölja för Ester, för att de, kanske en gång för alla, ska gå skilda vägar.

Sedan vet man ju hr det slutar, i stora drag. Att går skilda vägar, fyllas av svartsjuka, viljan att ge igen, kärleken, att åter förenas. Det går boken ut på, men den känns ändå som så mycket mer. Kanske är det språket, ganska alldagligt men fruktansvärt trevligt? Kanske är det känslan som får en att vilja ropa ”Nej!” om och om igen för att det absolut inte får gå si eller så när man vet att det är exakt på det viset det ska gå om det ska vara just precis så bra som det är? Eller så är det helt enkelt framsidan. För en framsida som får mig att göra revolution ser jag inte alla dagar. Nu såg jag dock en, vilket fick mig att svika min käre bokkanin, för en liten post - it lapps skull. Den klara, lysande orangefärgade lappen instucken mellan de vita bladen blev helt enkelt pricken på i, och det känns fortfarande solklart att den ska sitta kvar där ända tills nästa filur lånar boken från biblioteket och undrar sådär lagom tveksamt över vem där ute i världen som kan ha kommit på iden att sticka in en liten grann post – it lapp mitt i boken och fått den att bli totalt oemotståndlig! (Vill ni veta en hemlighet? Det är jag som har stuckit den där!!!)

Är du nyfiken på varifrån Lisa Bjärbo har snott den fantastiska titeln? Lyssna!

Det är så logiskt alla fattar utom du

Vill du dessutom läsa mer av Lisa Bjärbo, i väntan på att någon gång få läsa en bok som inte längre är debuterande, då är du helt enkelt tvungen att läsa hennes blogg. Där föds dagens skratt, jag lovar.

Månskensvargen

Författare: Elvira Birgitta Holm

Sidantal: 605 (inklusive ett antal ordlistor och förklaringar)

Första meningarna: (Del 1) Där! Stilla!

En vargbok i ett gammaldags norden och vilda äventyr i storskogen kan låta rätt likt Vargbröder, men jämfört med Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm är Vargbröder ingenting. Skillnaderna är stora och oändligt många, men den största är nog den här: Månskens vargen är tio gånger bättre! Vargen som är titeln på boken är egentligen bara en liten biroll i boken, som lämpar sig för betydligt äldre ungdomar än Vargbröder gör. Dessutom utspelar sig den fantastiska historien något senare, så känner du att du vuxit ifrån Vargbröder etc. men är sugen på något i samma stil är du helt enkelt tvungen att läsa Månskensvargen. Såvida du inte avskräcks av rätt uppseendeväckande tegelstenar, det vill säga.

Jag mötte Döden vid stora utsiktsstenen, just där berget störtar sig ner i älvdalen. Dödens ansikte var svart under den mörka kåpan och fasansfullt att se. Döden hade slukat alla. Nu ville han sluka mig. ”Fly, Ylva Ulvsdotter, om du ännu vill leva!” väste Döden. Sedan dess är jag på flykt.

Så inleds boken, vilket leder till att du, redan innan själva berättelsen ens hunnit börja, sugs bakåt i tiden. Pesten härjar omkring i landet. Majoriteten drabbas, dör i smärta med variga, svarta bölder över hela kroppen. Femtonåriga Ylvas familj lämnar henne, svaga inför döden som de är, och Ylva blir tvungen att fly ensam ut i en djup och mörk skog, utan att ha en aning om vad som väntar.

Ylva, vargkvinnan enligt de hopväxta ögonbrynen, tycks dock ha turen på sin sida. Hon möter strax en yngling, så märkligt vacker och tyst. Är han varg, vittra eller kanske möjligtvis en ängel? Det återstår att se medan bandet mellan dessa två parter växer sig allt starkare, i takt medan förhållandena också blir allt svårare. I eld, kyla, smärta, sorg och rädsla är vargpojken och Ylva tvungna att ge allt för sitt liv. Båda drivs de framåt av ilska, sorg och hat, och pojken har en ryslig hämnd att utkräva.

De har det möjligtvis rätt bra, de här två ungdomarna som förts samman av sin rädsla, men snart rullas den fasansfulla sanningen fram, en sanning som inte längre går att undvika, en sanning som är lika mörk och kall som natten själv, och en sanning som Ylva helst hade låtit bli att höra.

Ylva är tapper och stark och en frimodig förebild för den som så önskar. I skogen är det hon som får ta på sig de tyngsta sysslorna, jaga och slakta, reparera och frysa. Det kommer sig så att mannen och kvinnan byter roller i brist på bättre. Visste du att en kvinna kan jaga och en man brodera? Även fast detta är 1300- talets Sverige tycks förbjuden kärlek mellan personer man allra minst kan ana vara på tapeten. Månskensvargen är nämligen inte bara en skrämmande och rå äventyrsroman, utan likväl en eggande varm roman om kärlek, avvisande och ömhet.

Jag ljuger inte om jag säger att Månskensvargen är den bästa bok jag läst på länge. Det är något i Holms sätt att berätta som drabbar mig lika hårt som pesten i boken när jag läser. Det är så vackert och rysligt att sida för sida bara flyger förbi, och så tar den slut som alla andra böcker. Det är synd, för om jag ska sammanfatta boken på ett någorlunda fiffigt sätt, utan att överdriva blir det nog något i stil med: Läser du den inte kommer du heller inte sakna den, eftersom du inte vet vad det är du går miste om.

Vampyrens märke

Författare: P. C. Cast & Kristin Cast

Sidantal: 344

Första meningen: Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli värre fick jag syn på den döda killen som stod vid mitt skåp.

Jag har ett litet dilemma. Alltid när jag läser en bok inom en kategori jag inte har prövat på förut bildar jag nämligen en viss uppfattning om hur genren i fråga är, och allt som inte motsvarar ”originalet”, som i det här fallet är den första boken jag prövar på, är ”fel”. Detta gäller förstås först och främst vampyrböcker, av vilka mina egna erfarenheter är Twilight och enbart Twilight. Därför var jag minst sagt skeptiskt inställd till allt vad andra vampyrböcker än Twilight heter, tills jag av ren och skär nyfikenhet lånade den första boken som ingår i serien House of Night.

Nu kan jag bara säga att jag uppriktigt sagt är glad över ha lånat och läst Vampyrens märke, vilket till stor del beror på att den är så totalt olik Twilight trots att huvudämnet är det samma, nämligen vampyrer.

Zoey Redbird är en totalt vanlig tonåring, studerande, upptagen av familjebråk och ihop med den stinkande och populära amerikansk fotbollspelande Heath. Detta gäller alltså tills hon blir märkt, och hela hennes liv förändras.

Zoey ska bli vampyr! Hon av alla ska åka till skolan House of Night, där hon får möta större prövningar, finare vänskap och värre fiendskap än hon någonsin stött på. Det lustiga här är att vardagen där inte alls är så olik vår. Skolan har såklart märkliga magiska ämnen och märkena eleverna och lärarna bär i pannan gör dem oförskämt vackra samt att blodet spelar en viss roll, men vampyrerna tänker och känner precis som vi!

Språket i boken är inget att tala om, det var rentav ruskigt dåligt vilket såklart kan bero på en inte helt suverän översättning, men man glömmer sådana världsliga saker när man snabbt kastas in i vampyrernas värld. För en sak är säker, jag tänker läsa de resterande delarna i serien, även om det nu mot förmodan skulle bli på engelska, för en gångs skull.

Cherry On Top Award

 Två dagar, två awarder! De finfina personer med finfina bloggar som varit finfina nog att skänka även mig en liten finfin award är Tvillingarnas bokbuffé och Lovisa! (Det blev nog en aning FÖR finfint där ;)

Nu blev det däremot svårare, för det är meningen att jag ska nämna mina tre favoritförfattare och någon bra bok de skrivit. Jag avskyr sånt här! Jag kan helt enkelt inte förmå mig att välja endast tre, när de är så oändligt många  som står mig nära. J. K. Rowling som skrivit Harry Potter- böckerna (vem vet inte det?) tror jag dock att tar en definitiv plats på min lista, och så antar jag att Maria Gripe och hennes Skugg- serie också platsar där, men... Jag har nu nämnt en fantasy-författare och en författare till lite äldre och fina böcker, så första platsen för riktigt alldagliga ungdomsböcker tror jag att jag ger sådär lagom nonchalant till Mikael Niemi som skrivit bl.a. Skjut apelsinen. Ta dock inte detta allt för allvarligt, för jag har så många böcker i min "attläsahög" som lär vara förskräckligt bra, att jag tror att min lista kommer att se helt annorlunda ut om en månad.

Nu blir det om möjligt ännu svårare, för jag ska ge vidare awarden åt fem andra bloggar. Nu är det då så, att jag redan nominerat en massa fina bloggar till Beautiful blogger award, och eftersom de bloggarna redan fått en award av mig blir de tyvärr utan denna gång. 

Alice's och Lyra's bokhylla

Photots & Books by Frida

Addikoko

Bokfreak

och

Boknea

är de fem lyckliga som får en award av mig!

Såhär fungerar det:

Tacka den du har mottagit prisen ifrån.

Kopiera prismärket till din blogg.

Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Gratis böcker säger man aldrig nej till

Det var väl ungefär en månad sedan jag såg annonsen på Barnens Bokklubbs hemsida om en novell-tävling. Denna gång skulle novellen handla om kärlek, ett en aning pinsamt ämne att skriva om, men det som lockade mig var att de tio första bidragen som sändes in skulle vinna varsin kärleksbok! Jag satte mig alltså ner och plitade ner en liten historia om en farmor som berättade om sin första kärlek för ett par smått besvärade tonårsflickor. Allting var ju liksom tänkt som ett skämt, jag kan inte skriva om kärlek, men nu råkade det sig så att min novell var ett av de tio första bidragen, så nu är jag full av förväntan över vad som kommer att dyka upp i min brevlåda en tid framåt...

Nu är då alltså den förra novell-tävlingen avklarad, men en ytterligare har dykt upp här, där du även kan delta i en spännande stafett-novell! Nu är temat fantasy, och det ända som krävs är att du är snabb och sätter igång med skrivandet nu genast! För inte vill väl du missa chansen att få en gratis bok?

Den gröna cirkeln

Författare: Stefan Casta

Sidantal: 333

Första meningen (bortsett från Hämplings förord): Det är Söndag.

Jag tror att det på alla ställen finns sådana där människor som är lite arroganta när det gäller livet. De tror sig veta mer än andra, vara viktigare och klokare. De hatar människor, kan de säga utan att i själva verket mena det. Men det är hatet som binder dem samman, och får dem att skapa förbund.

Ett av dessa förbund skapas en dag på kulturskolan Fågelboet av fyra ungdomar. De här ungdomarna är Judit, David Beckham, Dinah och Gabriel, och alla är fyllda av den där märkliga känslan som tar över deras kroppar, de ska protestera. Och protesterar gör de. De ställer sig nakna mitt bland folkvimlet på H&M. I och med det föds Den gröna cirkeln.

Precis som alla andra föreningar och klubbar måste även Den gröna cirkeln ha möten, alltså träffas ungdomarna på ett trädäck för att hålla sitt första officiella möte utan onda aningar, men det verkar som om onda makter vill Den gröna cirkeln illa, för under möte börjar det plötsligt storma alldeles förfärligt, en storm som verkar som om alla världens stormar rasade på samma gång, och så dras klubbmedlemmarna och hela trädäcket som i en virvelvind in i kusligare äventyr än de någonsin kunnat ana.

Riktigt spännande och riktigt bra är Stefan Castas första försök att skriva en rysare. De fyra ungdomarna hamnar i ett diffust tillstånd på en näst intill horribel plats. Världen snurrar omkring utan tid och rum i boken som är fullständigt omöjlig att kategorisera. De övernaturliga inslagen drar den bort ifrån allt vad deckare heter, den alldagliga första delen får mig att tänka på en vardaglig ungdomsbok och det blodiga allvaret griper tag i läsaren som bara en utomordentlig rysare kan göra. På omslagets baksida säger författaren att han velat skriva en riktigt ruggig historia, en sån där som får håren att resa sig på armarna, och jag kan inte annat än säga att hans önskan har gått i uppfyllelse. Språket, energin och den skrämmande berättelsen kastar Den gröna cirkeln bortom all kritik.

Beautiful Blogger Award

Beautiful Blogger Award, ja. Nu har jag fått hela fyra stycken, om jag har förstått saken rätt, och bara tackat två av dessa offentligt, så här nedan ser ni alltså länkar till alla dessa underbara bloggar som nominerat mig:

Adde´s bokblogg

Sofies bokblogg

Pling

Min bloggs namne Bokträdet 

Här ser ni mitt förra inlägg om nomineringen!

Skuggornas barn

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 394

Första meningen: - Adjö då, mamma.

Trolsk, mystisk, vacker, sorglig, gripande, avskyvärd, tankeväckande, underbar... Jag hittar helt enkelt inte ord för att beskriva den tredje delen i Maria Gripes serie om skuggor. Böckerna är som skuggor i sig. Lika oåtkomliga på något sätt, men ändå så konkreta och närvarande. Ja, inte böckerna i sig, förstås, men innehållet. I den här boken pendlar Berta mellan Rosengåva, hemmet och farmodern för att ytterligare grubbla. Det är så mycket som tål att grubblas på. Inte minst Carolin, eller Carl som hon utger sig för att vara. Carolin lever sitt liv på scenen, hon är född till skådespelare, men är man inte lite av en bedragerska om man aldrig visar sitt rätta jag utan skapar band så starka utan att mena ett skvatt och aldrig visar sitt innersta?

Det är så mycket som måste erkännas och avslöjas. Lydia Falck af Stenstierna är vid liv trots graven och alla sörjande nära och kära, och Berta hör till den minimala skara som tycks veta det. Det är så fasligt tunga saker som Berta får bära på sina axlar genom hela boken. Tills slutet, alltså. Och slutet, det är ju fullkomligt fantastiskt enligt mig. Så oerhört sorgligt men samtidigt så lyckligt. Det är märkligt på vilket sätt saker kan byta rikting och reda upp sig till slut, och ändå vet jag att ännu en bok i serien återstår.

Jag har på något mystiskt sätt missat den fjärde boken när jag tidigare har läst de här böckerna, vilket var för rätt länge sedan. Idag kikade jag innanför den bibliotekslånade bokens pärmar och fann där en lapp med en rekommendation att läsa den här boken när man är tretton år och uppåt. Kanske har jag funnit en förklaring till varför jag tycker att boken känns bättre nu andra eller tredje gången jag läser den. När det kommer till kritan kanske serien inte alls lämpar sig för barn i nioårsåldern. Eventuellt den första boken och kanske den andra, men inte Skuggornas barn.

Något som Carolin säger i boken, när hon är på besök som piga ur tjänsten hos Bertas familj, och som jag tycker att alla borde fundera på är något i stil med:

”Skulle du välja att vara piga eller gäst i din fars hus?” (Det är förstås finare uttryckt och så, men ungefär så här säger hon J)

Jag vet vad som känns självklarast för mig, men vad skulle du välja? Den här lilla repliken känns på något sätt så skrämmande. Tänk att i det verkliga livet måsta stå inför det valet...

Namn i ont och gott

Namn, de är märkliga ting. Egentligen var det boken jag läser nu som fick mig att börja grunna över det här fenomenet (ni behöver dock inte vara oroliga, än så länge är jag ingen filosof!). Berta i Skuggornas barn, hon är nämligen väldigt missnöjd med sitt namn. Berta är klumpigt, fult och tonlöst, anser hon. Tänk bara på alla andra fina personligheter i boken. Arild, Rosilda och Carolin är ju namn som det direkt sjunger om, och om man sedan jämför med Berta...

Detta fick mig att börja fundera på mitt eget namn, Sofia. Det  verkar som om var och varannan människa i min omgivning heter Sofia. Varför? Jag har nämligen lagt märke till att "Sofior" i böcker alltid står på den onda sidan. Tänk bara på Sofia Falck af Stenstierna i Skugg-böckerna. Hon är en sådan där maktlysten, kallsinnig och självisk typ som får mig att rysa. Varför heter hon just Sofia? Är Sofia ett kallt eller hårt namn? Jag har då aldrig lagt märke till att det skulle vara så, men kanske blundar jag bara inför sanningen. Så finns det ju också andra elaka personer vid namn Sofia, för att nämna en Sofia i Folk och rövare i Kamomilla stad men det finns ju många fler...

Vad är då alltså slutsatsen av all den här smörjan? Jo, att jag föredrar Snusmumriken!

...och de vita skuggorna i skogen

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 295 sidor

Första meningen: - Litar du inte på mig?

... och de vita skuggorna i skogen, det är en fortsättning på Skuggorna vid stenbänken där Bertas familj får en ny jungfru. Du minns kanske, om du har läst boken, att det vid ett senare tillfälle i boken framkommer att Berta och Carolin är bundna via blodsband. De delar samma pappa. Minns du det kanske du också ytterligare minns att systrarna planerar att åka ut på landet och tjäna piga ihop för at lära känna varandra lite bättre, och i den här uppföljaren sätter de planen i verket.

Stället de kommer till är dock kanske inte riktigt vad de har planerat. Rosegåva är ett pampigt kråkslott med tinnar och torn, men i det ståtliga vilar det en obegriplig tystnad och en våg av sorg. Kanske det är därför slottets invånare söker en pojke och en flicka som sällskapsbarn åt ungdomarna som bor på slottet. Alltså bestämmer sig Berta och Carolin sig för att ta platsen, den käcka Carolin förklädd till pojke.

På slottet blir de bekanta med två mycket besynnerliga ungdomar. Arild och Rosilda är helt och hållet isolerade och vet ingenting om omvärlden. Arild, han är lite av den där filosoferande typen, som läser betungande böcker om meningen med livet, och när han träffar Carolin känns det som om världen plötsligt lyses upp för honom. Han har funnit en själsfrände. Samma gäller Rosilda, men för henne är det romantik som gäller. Tillsammans med ”don Carlos” blir livet mycket enklare för dem båda, och det verkar som om ingen vet vad ”Carl” döljer bakom förklädnaden.

Eftersom allas uppmärksamhet riktas mot hennes syster får Berta mycket tid för sig själv. Trots att alla liksom vänjer sig vid att hon finns där ibland dem hinner hon forska lite i slottets historia. Rosilda är nämligen stum, men varför vet ingen. Att det inte har med några organ att göra, det är man dock rätt säker på. För flera år sedan, då avled nämligen en kvinna mycket dramatiskt på slottet efter att ha målat sin egen död. Hon dränkte sig tror man, och den kvinnan var Arilds och Rosildas mamma. Mystiska saker pågår på slottet, och det verkar ha fallit på Bertas lott att reda ut allting.

Den här boken känns på något sätt både starkare och mer spännande än den förra som jag envist håller fast vid att kalla för ”mysig”. Här är det inga mysigheter att tala om. Det är kalla känslor så väl som varma, avundsjuka och ensamhet när man bli förd bakom ljuset, allt medan Arilds och Rosildas historia sakta rullas fram inför Bertas klara ögon. Maria Gripe är helt enkelt suverän.

Bokenkät

Jag har sett att följande enkät på många bloggar de senaste dagarna och nu har även jag bestämt mig för att fylla i enkäten som jag ursprungligen hittade hos bokbabbel.

1. Favoritbok i barndomen?

Om man räknar barndomen som lågstadieåldern eftersom jag för närvarande går i högstadiet hade jag så fruktansvärt många perioder när jag läste olika slags böcker. Ibland  var det hästböcker som gällde medan det vissa stunder skulle vara klassiker och andra fantasy. Harry Potter och Den mörka materian hörde nog till mina absoluta favoritböcker, men det är de ju och andra sidan fortfarande... Så, jag antar väl att svaret är Vargbröder, och klassikern Huckle Berry Finn får absolut inte glömmas bort.

2. Vad läser du just nu?

För tillfället håller jag ju som sagt på med en omläsning av Maria Gripes skuggserie. Jag har nu kommit till den andra boken "...och de vita skuggorna i skogen".

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Om jag minns rätt har jag reserverat fyra böcker. Det är ju så himla praktiskt när man enkelt kan beställa böcker via nätet som inte annars finns i närmaste bibliotek. Sedan är det bara att ta en promenad och så har man böckerna i handen. Jag har reserverat Reckles, Avund, Den dödes dotter och Det händer nu.

4. Dålig bokvana?

Att gå in i biblioteket allt för många gånger per månad och komma ut med en stor kasse böcker bara för att ytterligare fylla på den färdigt stora högen böcker som väntar på mig.

5. Vad har du förtillfället hemlånat från biblioteket?

Skuggserien

Vampyrens märke

Svart drama

Kan ingen hjälpa Anette?

Krigarens resa

Månskensvargen

6. Har du en läsplatta?

Nej, nej och nej! Jag håller starkt fast vid riktigt äkta papper och jag har inga planer på att skaffa en läsplatta i första taget.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Jag brukar försöka hålla mig till en bok eftersom jag älskar den där pirriga känslan och det där att bli tvungen att läsa lite till och ännu lite till eftersom det bara är så bra, vilket jag tycker att man inte får njuta av i slalomläsning. Det senare kommer det dock att bli mer av i framtiden då vissa i min nära bekantskapskrets anser att jag borde läsa betydligt mer på engelska och finska för att förbättra mina språkkunskaper som är... Men, ja, vad kan man vänta sig av en absolut svenskspråkig boknörd?

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Mja, svårt att avgöra. Jag följer definitivt med betydligt bättre i "bokmodet" men jag försöker hålla fast vid att också läsa äldre böcker alltid emellanåt. Så köper jag också mer böcker nuförtiden.

9. Sämsta boken du läst i år?

När jag tittar igenom mina recensioner på bloggen fastnar jag direkt vid Sabotage. Det var en sådan där typisk och dålig deckare. Alla andra böcker stannade jag upp vid och kände glatt igen att "den där var ju jättebra" eller något liknande, men jag har inget minne av denna. Sedan tyckte jag inte heller om Den femte systern och Kan ingen  hjälpa Anette.

10. Bästa boken du läst i år?

Jag avskyr såna här frågor. Jag får helt enkelt black out varenda gång jag ser en. Dags att plocka fram läsdagboken... Pirater, Fjäril, Hungerspelen och Jag saknar dig, jag saknar dig var åtminstone väldigt bra!

11. Hur ofta läser du ofta utanför din egen bekvämlighetszon?

Ytterst sällan, men det ska dock bli mer av det nu...

12. Vilken är din bekvämlighetszon?

Böcker antingen skrivna på svenska eller översatta till svenska, helt klart. Det går snabbast, smidigast och enklast, och på mitt modersmål kan jag dessutom lättast bedöma själva språket i en bok.

13. Kan du läsa på bussen?

Nej, tyvärr, men jag önskar innerligt att jag kunde. Det skulle göra alla bil- och bussresor betydligt intressantare.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?

Soffan? Sängen? Golvet? Skrivbordet? Jag kan uppriktigt sagt inte svara. Bara boken är bra spelar platsen inte så stor roll.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag brukar för det mesta behålla mina böcker för mig själv eftersom de inte är avsevärt många. Jag skulle dock gärna låna ut dem ifall någon skulle vilja. Då förutsätter jag dock att böckerna lämnas till baka och är ni gott skick. Jag har även en viss förkärlek för överenskommelser i stil med att jag lånar ut en bok mot att jag i min tur får låna en av någon annan.

16. Viker du hundöron i dina böcker?

Nej, jag föredrar bokmärken, och helst originella sådana.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Nej.

18. I studierelaterade böcker då?

Åter nej, förutsatt att det inte är något nödvändigt eller obligatoriskt.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Svenska, konstigt nog ;)

20. Vad får dig att älska en bok?

En gripande, spännande, stark eller vacker berättelse som håller mig fast och låter mig passera portalen mellan vår verkliga värld och bokens. Språket i boken bidrar även till berättelsens värde.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Om en bok är riktigt bra vill jag förstås att så många som möjligt får chansen att läsa den!

22. Favoritgenre?

Jag läser det mesta, men jag drar mig för att läsa deckare eller typiska "tjejböcker". Läser jag för många böcker i en viss genre på kort tid brukar jag tröttna, så jag antar att omväxling är det jag behöver.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Klassiker!

24. Favoritbiografi?

Brukar inte läsa biografier...

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Nej, eftersom det inte har varit nödvändigt.

Då var jag klar, och det ska tydligen ännu komma en fortsättning på enkäten som jag självklart håller utkik efter.

Skuggan vid stenbänken

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 221

Första meningen: Det var år 1911

Som jag har nämnt i tidigare inlägg har jag planer på att läsa om lite gamla böcker som jag tycker att är värda att återuppleva. Maria Gripes ”skuggserie” läste jag första gången när jag var i nioårsåldern, men jag tycker fortfarande att den är lika bra. Vissa böcker är sådana att de kan läsas av folk i alla åldrar och uppskattas av alla som läser dem. Maria Gripes böcker hör till dem.

Skuggan över stenbänken skildrar huvudsakligen händelsen och händelserna som uppstår när familjen Berta bor i får en ny jungfru. På den här tiden hade ju alla som hade råd jungfrur och husor, och när Carolin kommer till den här familjen väcks stor uppståndelse. Carolin är helt enkelt... den hon är. Hon är så söt och förtrollande och vinner lätt allas förtroende, men ibland är hon så kall och elak. Berta har svårt att förstå sig på deras nya jungfru, men även hon lyckas skapa ett starkt band mellan dem. Carolin är så förbryllande. Varför är hon så förtvivlat återhållsam när det gäller att berätta om sig själv? Och hurdant är egentligen förhållandet mellan Carolin och pappan i familjen?

Jag älskar sådana här gammaldags böcker i fridfull miljö berättade på ett vackert språk.  Det är så mycket lättare att drömma sig bort i den här miljön än i en bok om vardagslivet i vår värld. Trots att vissa stunder i boken kan vara ruskigt sorgliga, allvarsamma och gripande ser jag ändå boken mest som mysig och harmonisk. De kommande böckerna håller samma ton men är mer fantasifulla och de är även längre. Därför är Skuggan vid stenbänken för mig mest en inledning på uppföljarna, men en inledning som man absolut inte få missa.