...och de vita skuggorna i skogen

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 295 sidor

Första meningen: - Litar du inte på mig?

... och de vita skuggorna i skogen, det är en fortsättning på Skuggorna vid stenbänken där Bertas familj får en ny jungfru. Du minns kanske, om du har läst boken, att det vid ett senare tillfälle i boken framkommer att Berta och Carolin är bundna via blodsband. De delar samma pappa. Minns du det kanske du också ytterligare minns att systrarna planerar att åka ut på landet och tjäna piga ihop för at lära känna varandra lite bättre, och i den här uppföljaren sätter de planen i verket.

Stället de kommer till är dock kanske inte riktigt vad de har planerat. Rosegåva är ett pampigt kråkslott med tinnar och torn, men i det ståtliga vilar det en obegriplig tystnad och en våg av sorg. Kanske det är därför slottets invånare söker en pojke och en flicka som sällskapsbarn åt ungdomarna som bor på slottet. Alltså bestämmer sig Berta och Carolin sig för att ta platsen, den käcka Carolin förklädd till pojke.

På slottet blir de bekanta med två mycket besynnerliga ungdomar. Arild och Rosilda är helt och hållet isolerade och vet ingenting om omvärlden. Arild, han är lite av den där filosoferande typen, som läser betungande böcker om meningen med livet, och när han träffar Carolin känns det som om världen plötsligt lyses upp för honom. Han har funnit en själsfrände. Samma gäller Rosilda, men för henne är det romantik som gäller. Tillsammans med ”don Carlos” blir livet mycket enklare för dem båda, och det verkar som om ingen vet vad ”Carl” döljer bakom förklädnaden.

Eftersom allas uppmärksamhet riktas mot hennes syster får Berta mycket tid för sig själv. Trots att alla liksom vänjer sig vid att hon finns där ibland dem hinner hon forska lite i slottets historia. Rosilda är nämligen stum, men varför vet ingen. Att det inte har med några organ att göra, det är man dock rätt säker på. För flera år sedan, då avled nämligen en kvinna mycket dramatiskt på slottet efter att ha målat sin egen död. Hon dränkte sig tror man, och den kvinnan var Arilds och Rosildas mamma. Mystiska saker pågår på slottet, och det verkar ha fallit på Bertas lott att reda ut allting.

Den här boken känns på något sätt både starkare och mer spännande än den förra som jag envist håller fast vid att kalla för ”mysig”. Här är det inga mysigheter att tala om. Det är kalla känslor så väl som varma, avundsjuka och ensamhet när man bli förd bakom ljuset, allt medan Arilds och Rosildas historia sakta rullas fram inför Bertas klara ögon. Maria Gripe är helt enkelt suverän.