Dansar Elias? Nej!

Dansar Elias? Det är frågan. I Katarina Kieris ungdomsroman om sextonåriga Elias får vi betrakta en ensam pojkes vardag i en lägenhet i en stad i ett land i en värld i ett universum. En pojke som genomgår en stor förvandling. Kanske den största i hela hans liv. Och allting börjar med att han möter en liten flicka.

Elias, sexton år och går i nian, bor med sin pappa. I lite mer än tre år har det varit så. Han och pappa. Pappa och han. Det var då för tre år sedan han genomgick den första förvandlingen. Då när någon klev ut ur hans liv för att inte återvända. Elias blev den han är i boken. Ensam, tyst, grubblande. Dansar Elias? Nej! Inga vänner med undantag från Tobbe i skolan. Tobbe i skolan. Inte Tobbe utanför skolan. Utanför skolan finns bara pappa. Pappa är lika tyst som Elias. Ingendera vet egentligen något om den andra parten. De sköter sina egna sysslor, träffas vid måltiderna, äter i tystnad, ser på tv i tystnad. Men så träffar han Anna- fladdret.

En liten späd tös med gnistrande, fladdrande hår och uttrycksfulla ögon. Anna. Esmeralda kallar hon sig i Elias sällskap. Såklart var det hon som tog första steget. De krockade i trappuppgången och hon frågade vad han heter. Så var det sagt. Men det är något speciellt med henne. En liten flicka i åttaårsåldern som inte borde ha något att göra med stora killar som Elias men som modigt ber honom om hjälp med allt möjligt. Såklart inser Elias att det är fullständigt korkat av honom att umgås med henne, men egentligen bryr han sig inte. Från och med nu bryr han sig inte om så mycket.

Anna-fladdret är början på Elias sociala utveckling, men hon är inte den enda grannen han kommer i samspråk med. Ett tu tre sitter han i ett vardagsrum nedanför deras eget och lyssnar på Jussi Björlings operamusik tillsammans med en oförskämd tant som håller på att dö. Emellanåt blir han dock arg och sparkar på saxofonlådan i hörnet, saxofonspelandet har han lagt av med, men så börjar han ju-jutsu och där finns det ett par underbara brungröna (eller om de egentligen är grågröna) ögon.

Som inledning på varje kapitel, eller kanske det är i slutet, finns det ett brev skrivet av Elias som strössel på den färdigt goda kakan. Men vem skriver han till? Det lyckas du kanske ta reda på innan denna fantastiska bok är slut och Elias relationer till medmänniskorna har förbättrats avsevärt. Men, Dansar Elias? Nej!

Författare: Katarina Kieri
Sidor: 235
Första meningen (med undantag från brev 114): Jag måste skaffa en ny kartong, en med lock.

Samurajens Döttrar- I mästarens skola

Det finns väldigt många böcker om Japan, och en stor del av dem handlar om Samurajer. Samurajens döttrar är en av serierna om samurajer, men en sak gör den här boken speciell. I mästarens skola är det nämligen två flickor som är huvudpersoner. Två adliga flickor, döttrar till självaste jiton, som blir berövade sitt hus, sin familj och sin titel som adliga och tvingas fly från sina närmaste är vad Maya Snow har valt att skriva om i en helt unik samurajbok.

Kimi och Hana är syskon och döttrar till sin högt värderade far, jiton. De bor i en stor borg omgivna av lyx, tjänstefolk och duktiga bröder, och lite undervisning i att handskas med svärd, eftersom det anses vara viktigt att även flickor kan försvara sig, har de också fått. Livet är med andra ord helt normalt och en fest nalkas eftersom jitons egen bror skall anlända snart.

Det blir dock inte riktigt som väntat när farbrodern äntligen kommer och gör en ståtlig festentré genom att med ett bistert leende på läpparna sticka kniven i sin egen bror. Blodigt, hemskt och rått. Det är kaos i hela borgen och Kimi och Hana har svårt att tro sina oskyldiga ögon när de ser sin farbror, han är som förbytt. Vem kunde tro att han som älskat sina brordöttrar och lärt dem att utföra olika serier med svärdet nu kan tänka sig att kallblodigt döda dem?

Efter att ha mist halva sin familj beger sig systrarna av i rädsla både för att bli hittade och för att inte hitta sin mor och yngste bror, som enligt tecken tycks vara i livet. I sin jakt på dem hamnar de plötsligt på en av de förnämsta dojorna i Japan, den samurajskola där deras bröder och även deras far har studerat. På dojon lär de utklädda till två tjänstepojkar känna många trevliga personer som vill deras bästa och även mindre trevliga. En av de mindre trevliga personerna är Ken-ichi, deras kusin som har förändrats i takt med sin far, den nye jiton. Nu är deras kusin en ond pojke som gör krokben för tjänare och behandlar alla illa så fort han får chansen.

Där på dojon får Kimi och Hana uppleva många äventyr tillsammans i sin strävan att bli riktiga samurajer.

Jag fastnade för den här boken för att den visade att också flickor kan och det höll ända till slutet. Med hjälp av en ordlista längst bak i boken hängde jag bra med när det uppkom konstiga samurajord och boken flöt på i ett bra tempo. Trots att det egentligen inte fanns några minus kan jag inte heller komma på något speciellt sätt som den skulle ha utmärkt sig på. Det var en bra bok att läsa, men den lämnade inga spår i mig, trots att den kanske lämnar något avtryck på dig om du väljer att läsa om Samurajens döttrar.

Snusmumriken

I det här trädet

Katarina Kieri + Per Nilsson = I det här trädet. Boken I det här trädet kom alltså till när två av Sveriges främsta ungdomsboksförfattare valde att samarbeta. Hur de har lyckats vet jag inte och om de har skrivit allt tillsammans eller bara vissa delar kan jag omöjligt säga, och säga att resultatet är uruselt är lika svårt eftersom det skulle vara att ljuga. Med ett ganska speciellt bokspråk, bestående av korta, värdefulla meningar ibland bestående av endast ett ord, har de förvandlat en ganska vanlig bok utan någon särskild poäng till ytterst gripande.

I det här trädet finns det två huvudpersoner. Den ena är Jakob som ibland beskrivs som jag, ibland som han och ibland som Jacob, en vanlig tonåring med en mamma och en butter storebror som inte har flyttat hemifrån. Han får tiden att gå genom att ibland gå i skola (om han inte skolkar), träffa Ida som han så småningom lär sig att prata ordentligt med och genom att snurra på skrivbordsstolen i sitt rum. Där kan han sitta och snurra och snurra, och tänka och grubbla. Han tänker på mamma, på John, på Ida, på dumma Lasse och på Fågelflickan. Ganska sällan på fågelflickan, men det händer.

Fågelflickan är Siri. Siri bor också med sin mamma. Skillnaden är att hon är enda barnet, och att hon har en pappa. Även om han lever och har en lägenhet i samma stad pendlar hon hela tiden mellan två alternativ. Det ena att döda honom, det andra att förlåta. Siri går i skolan, träffar Fatima, blir osams med Fatima, är åter ensam, går på gym och pickar ut ögonen på folk i skolkatalogen (”säg klitoris 123...”). Ibland ser hon vilsenpojken, och en gång ser hon honom le, men oftast ser hon honom inte.

Siri och Jacob. Fågelflickan och vilsenpojken. Två själar som flyter omkring i den lugna staden. Ibland möts de, men tiden fortsätter gå.

I det här trädet kan vara riktigt bra stundvis medan den ibland kan kännas lite konstig, liksom som om den inte var en bok. En riktigt vanlig bok är en heller inte, men ändå en bra bok. Den flyter på i ganska bra takt, men ändå en smula hackigt när en vilsenpojkes och en fågelflickas liv skildras.

Snusmumriken

Fjäril

Sonya Hartnett har fått Alma-priset år 2008 för Fjäril, som ända från första sidan till slutet fyller kraven som en fantastisk bok. Författaren har exakt de rätta ingredienserna i sin häxbryggd, och ut kommer denna fjäril, som fyller oss med all sin glans och även lämnar djupa spår. Denna bok lämnar garanterat något åt dig att tänka på, om det så bara är titeln på boken. Jag såg åtminstone aldrig ordet fjäril under tiden jag tog del av bokens innehåll.

Redan från början är boken mörk när Plum betraktar sig själv. Ett stort fult plommon, det anser hon, Ariella Coyle som kallas Plum, att hon är. Det långa korpsvarta håret ramar in ett runt ansikte med kinder täckta av finnar och klotet till huvud balanserar tryggt på en mjuk kropp med utväxter här och där. Jag tror inte alls att Plum är ful, kanske hon snarare är riktigt vacker, men det är det bristande självförtroendet som är tröskeln hon måste stiga över innan hon är redo att stiga in i de vuxnas värld, att fylla fjorton.

Snart kommer det dock en ljuspunkt in i Plums liv. Ljuspunkten heter Maureen Wilks, är granne med Plum och är vuxen, vacker och snäll. En dag när Plum som vanligt bryter ihop får hon komma på kalas till grannen och blir därmed bekant med både fyraårige David och hans ängel till mamma. Där kan hon gråta ut och berätta om all sorger, samtidigt som Maureen lovar att bli en vän i nöden. Först skall hon hjälpa Plum att bli en anständig, vacker kvinna. Lunchen mamma Coyle packar in så nätt åt Plum varje dag hon skall gå till skolan flyger i roskisen och fastän det i början skär i hjärtat att ta farväl till den goda maten märks resultatet ganska strax. För att ytterligare stärka Plums självförtroende råder Maureen också Plum att anta det ståtliga namnet Aria, sång. Nu är Aria redo att bli en ny människa.

Den nya Plum vill snart också gå så långt att hon funderar på att ta hål i öronen. Hennes vänner i gänget (dock inte alltid fullt pålitliga vänner) erbjuder sig genast som frivilliga och Plum går ivrigt med på det, desperat som hon är att ställa in sig hos kompisarna. Med guldknappar i öronen vill Plum ordna fjortonårskalas i form av pyjamasparty. Festen blir mycket populär när den fullföljs, tills de nyfikna gästerna får fram lådan. Lådan som skänkt Plum kraft. Lammet, jojon, klockan, armbandet, myntet... Saker som varit delar av hennes vänner. Saker som är delar av henne. Saker som gör att hon mister sina vänner.

Nu har Plum bara en vän som, även hon, snart tycks vara en förrädare. Maureen Wilks visar sig nämligen även ha kontakter till andra familjemedlemmar än Plum. Så Plum blir återigen ett ensamt plommon som är mycket nära sin explosionspunkt, och världen är mycket nära att rasa samman.

Fjäril är en verkligt bra bok om sorg, kärlek, svek och övergången från flicka till kvinna. Jag tycker också väldigt mycket om språket i boken, som inte är allt för utsmyckat och inte för fåordigt utan precis lagom. Med vackra ord beskriver Sonya Hartnett Plums känslor så bra att Plum verkar ytterst verklig och hela boken lika trovärdig. Tycker du om starka, alldagliga böcker som inte nödvändigtvis är så spännande är detta garanterat boken för dig. Men jag tror oavsett att du kommer att älska Fjäril.

Snusmumriken

14 december

14 december är en femtonårig flickas dagbok. Ur Ruth perspektiv får vi uppleva flera stora, starka saker som känns väldigt verkliga i dagboken. Jag uppskattar verkligen författaren Kristina Sjögrens sätt att leva sig in i Ruths tankar som hon sätter på papper i nian när både familjelivet och livet i och utanför skolan är ganska jobbigt. Det är ganska svårt att recensera en dagbok. Tänk dig att du själv skulle få din kompis dagbok i handen och plötsligt skall läsa den, låta andra ta del av handlingen och betygsätta den. Det skulle inte gå för sig, eller hur? På samma sätt känns det med den här boken, en dagbok man egentligen inte borde läsa.

När Ruth börjar nian förändras allting. Plötsligt blir hon utfryst från innegänget och hennes före detta bästa kompis blir hennes fiende. Kristna Mia som alltid varit en ensam outsider börjar med ens sitta bredvid henne i skolan och snart finner Ruth något av en vän i henne. Samtidigt uppstår värre kalabalik där hemma när familjen splittras och Ruth får ett nytt hem. Ruths enda undanflykt är stallet där hon rider några gånger i veckan, men inte ens där är hon riktigt lugn.

Helt oväntat blir Angela sjuk efter att ha svimmat i klassrummet. Hon ligger på sjukhus i cancer, får peruk och blir hela tiden sjukare. Ruth som är hennes enda besökare (Vad har en döende person för betydelse? tänker de andra) blir en ny bästa vän och i sjukhussängen sitter de varje dag en stund och pratar. Ruth får även den stora äran att hålla Angelas häst Stern i form under dessa sorgliga tider och det är en liten tröst i allting. Men döden närmar sig för Angela och den enda lugnande tanken är vad hon skall bli när hon kommer till himlen.

Trots att det nämns mycket hästgrejer i den här boken är det definitivt ingen hästbok utan en stark skildring om bland annat döden som ibland får det att fuktas i ögonen på en. Kapitlen i boken är ganska korta och inget är särskilt noggrant beskrivet men man lever sig ändå in så bra att boken blir som en film, åtminstone i mitt huvud. En bra bok om du tål lite sorg och hästar.

Snusmumriken

Drakmånad

Drakmånad handlar om Tommy. Tommy bor med morsan. Hon och han. Ensamma. Hon är deprimerad, sörjande. Han är också deprimerad, sörjande. Hon är sjuk. Tommy är inte sjuk. Tommy är inte Tommy. Tommy är Kenny. Kenny är samuraj.

Jag har märkt att det är vissa figurer, stilar, som är mode i bokvärlden. Precis som klädmodet förändras det hela tiden och böcker som man var förälskad i för en månad sedan kanske man inte alls gillar nu. Just nu är förstås vampyrer väldigt inne, men ett annat folkslag som jag också har märkt att är populärt är samurajerna. Även Åke Edwardson, mest känd som vuxenförfattare, har prövat på detta ämne och Drakmånad är hans andra ungdomsbok, som enligt min uppfattning är en fristående fortsättning på hans första ungdomsbok Samurajsommar.

Samurajsommar utspelar sig på ett kollo som tillslut brinner upp och med finns också Tommy, som döpt om sig till Kenny för att bli lugn, behärskad och värdig döden. Nu i Drakmånad är Kenny tillbaka hos sin sängliggande mamma som sörjer sin avlidne man och knappt kan stiga upp ur sängen och ännu mindre laga mat. Kenny bär alltså hela tiden på ett ganska stort ansvar som husmor åt en lite förvirrad mamma som lyssnar på Elvis Presley nätterna långa. Den enda person som (bortsett från en allt för snäll rektor) visar något tecken på förståelse är Kerstin. Kerstin är ett av barnen som delat Kennys upplevelser på det olycksamma kollot och har en mamma som inte själv klarar sig så värst bra utan super sig full varje dag. Både Kenny och Kerstin är livrädda för barnavårdsnämnden (eller barnnämnden, som de själva kallar den) och går varje dag till skolan med ett sting av oro i hjärtat.

Början på Drakmånad (och i och för sig även hela den resterande delen av boken) vilar på något sätt i dysterhet vilket Åke Edwardson fint får fram med korta, uttryckande meningar som stundvis ersätts av längre meningar där det händer mer. Den här villervallan gör Drakmånad till den bok den är. Inte så värst samurajrik, en aning mystisk, sorglig och stark.

Om livet färdigt inte var det bästa för Kenny blir det garanterat inte bättre av att den snälla rektorn mitt i en lektion hämtar Kenny och meddelar att hans mamma ligger på sjukhus. Hon gick ditt självmant. Sinnessjukhuset. Dårhuset. Ett fängelse för dårar. Ett dårhus för stollar. Stollar som i Kennys eviga vitsar. Nu är hans egen morsa en vits. En sällsynt dålig vits.

Livet blir inte heller bättre av att stampa på ställe utan Kenny bestämmer sig för att handla. Tillsammans med Kerstin som verkar dela hans öde beger han sig ut på spännande äventyr som en efterlyst rymlig utan egentligt mål. De vill bara bort. Bort. Bort från den eländiga världen. Eventuellt till Japan och samurajerna. Bara bort. Bort från dårfinkar till morsor.

Utan att ha läst en enda av Åkes kriminalromaner för vuxna och (fastän jag har Samurajsommar liggande i bokhyllan) med bara ett svagt minne av den första boken kan jag nog konstatera att den här boken är riktigt, riktigt bra. Författaren tycks också med mer erfarenheter ha lärt sig hur man fängslar en ung läsare till fullt, och det ger han uttryck för i Drakmånad som enligt mig är mycket bättre än Samurajsommar. Det enda lilla minuset är att Edwardson envisas med att skriva ”dom” istället för ”de” och fastän jag antar att ”dom” numera är korrekt känns det ändå fel och jag reagerar varje gång han skriver så. Men bortsett från det är alltså den här boken en riktig guldgruva som jag definitivt rekommenderar åt just dig.

Snusmumriken

Percy Jackson- Född till hjälte

När jag fick den rätt anmärkningsvärt tjocka Percy Jackson – Född till hjälte i mina bara händer var såklart det första jag gjorde att läsa baksidestexten, vilket gav mig helt fel bild av boken. Enligt baksidan är detta en bok som handlar om ett dyslektiskt problembarn med ADHD (nåväl, dyslexi och ADHD, det stämmer) men i själva verket är det mycket mer än så, ty Rick Riordan har skrivit en spännande och fartfylld fantasiroman med intressanta inslag från de grekiska gudasagorna.

Perseus (Percy) Jackson bor tillsammans med sin mamma och en odräglig gubbe som de båda måste dras med. Percys biologiska pappa lämnade sin fru och son för länge sedan och Percy flyttar för tillfället från internatskola till internatskola eftersom alla skolor av någon okänd anledning väljer att stänga av honom därifrån. Tillvaron är så normal som det nu kan vara för ett problembarn som Percy och det varar tills Percy på en klassutflykt råkar se sin gamla mattelärare förvandlas till ett monster som angriper honom. Det är bara början. Plötsligt blir det för riskabelt för honom att bo hemma eller på en skola så han skickas än en gång iväg, den här gången för att stanna.

Den här platsen är inte som de andra tusen ställen han tidigare skickats till. Nej, här är varje barn, ja, som han. Och vad beror det på? Jo. Percy får snart veta att allt konstigt som hänt honom beror på att han är en ättling till de Grekiska gudarna. En av gudarna är hans egen far, men frågan är vem. Medan han väntar på att placeras får han bo tillsammans med en skock andra barn i en stor stuga där han inte riktigt smälter in, men några nya bekantskaper lyckas han ändå få. En av dem är Annabeth, dotter till guden Athena, och Grover, hans bästa vän från skolan som avslöjat sin sanna identitet som Percys livvakt och att han är halvt get. Bland alla andra konstiga människor finns också Percys gamla latinlärare som, efter att de äntligen kommit på vem Percys far är, skickar honom på sitt första uppdrag som är att skapa fred mellan de tre gudabröderna Zeus, Poseidon och Hades genom att skaffa tillbaka något viktigt som stulits av Zeus. Härmed börjar alltså det stora äventyret...

Percy Jackson- Född till hjälte kan vara en riktigt bra och spännande bok om man har en gnutta överseende med alla övernaturliga inslag. Jag gillar i och för sig idén att blanda in historia och gudar i en berättelse från nutiden, men så skall man också vara noga med på vilket sätt man gör det och jag är inte riktigt nöjd med Rick Riordans prestation. Det är på något sätt för overklighetstroget att låta gudarna få barn i den mänskliga världen, till råga på allt de grekiska gudarna som funnits genom alla tider. Med lite ironi kan man dock föreställa sig krigsguden Ares enligt Ricks beskrivning som en muskelknutte på Harley Davidson-motorcykel, vilket jag tror att författaren gjort för att boken skall verka naturlig men inte riktigt lyckas.

Låt dig alltså inte luras av den här bokens baksida och läs heller inte den här boken om du är historiskt intresserad (då kan du bli förolämpad), men om du gillar fantasi och spänning rekommenderar jag definitivt den här boken för dig.

Snusmumriken

Sabotage

Sabotage är Emma Valls andra deckare om femtonåriga Svala, som snart skall gå ut nian. Svalas mamma kommer från Island, har nyss separerat från Svalas och Péturs far och bryr sig i dessa stunder bara sig om sin egen konst som hon tillbringar all sin lediga tid med. Svala lever alltså ett ganska ensamt liv, stressad som hon delvis är inför slutproven och gymnasieval, men även inför teatern.

Teatern är ett projekt som skolans rektor anser vara det absolut bästa sättet att skapa en bra miljö i skolan. Teatern regisseras av Katja, en person som sedan en tid tillbaka är bekant med Svala och ivrigt ställer fram olika föreställningar när hon reser omkring med sin cirkuskaravan. Intet ont anande kör de hårt igång med Romeo & Juliet. Alla skall vara med, alla får en roll.

I teatern medverkar även en grupp elever från Dalen. Just de eleverna kämpar för att bli accepterade och accepterar kanske inte alltid andra. Därför råkar det nästan alltid bli bråk när de är i närheten, så det är kanske inte så konstigt att Svala misstänker just dem när mystiska saker börjar hända på teatern. En sak är nämligen säker. Någon vill förhindra teatern och tänker inte låta sig hindras av något.

Sabotage är en typisk ungdomsdeckare som inte riktigt lyckas fånga mitt intresse. Delvis är språket enkelt och intetsägande och samma sak gäller hela boken som på något sätt känns väldigt kort med sina ynka 174 sidor. Kanske lyckas dock denna bok fånga dig som tycker om spänning och inte är ute efter något krävande att läsa.

Snusmumriken