Kan ingen hjälpa Anette?

Jag inleder pessimistiskt med att säga att jag gav upp. Besviken och trött på tråkiga, händelselösa böcker gav jag upp. Jag är trött på böcker som stampar på ställe, böcker som ständigt använder ord som ”dom”, ”mej” och dylikt, böcker som bara är sorgliga rakt igenom (jag som brukar älska sorgliga böcker för det mesta måste alltså erkänna att det blivit lite för många sådana på sista tiden), vanliga fjantiga tonårsböcker och misslyckad fantasy. Förut slog jag aldrig igen en bok mitt i, jag höll ut till sista sidan hur dålig den än var, men nu klarar jag det helt enkelt inte längre. Med tankarna vilande på den tjocka högen full med avsevärt bättre böcker vid min sida kunde jag inte koncentrera mig, bokstäverna gjorde kullerbyttor på sidorna och jag tänkte på allt jag istället kunde ägna min dyrbara tid åt. Och resultatet blev alltså att jag slog igen Kan ingen hjälpa Anette? Av Peter Pohl. För många böcker i följd av samma författare, det kan inte båda gott, men jag har åtminstone lärt mig en läxa.

Jag är kvar hos er och Jag saknar dig, jag saknar dig!, de böckerna är ju så himla bra, så därför skulle jag absolut ge mig in på ytterligare än bok av Pohl, vilket slutade med att jag gjorde revolution; avbröt en bok. I början intalade jag mig att den inte var ett dugg tråkig, den var säkert väldigt intressant, men ett bevis på att den verkligen var tråkig har jag för tillfället vid min sida.

Anette Wester är ett slag för sig. Bara tolv år är hon, och ändå verkar det som om hon genomlider en stor våg av depression vilket man kanske kan tyda av hennes hårt sminkade ansikte, svarta kläder och hår i samma nyans. Åsikterna om flickan är vitt skilda. Vissa anser att hon är ett typiskt problembarn, andra håller stenhårt fast vid att hon nog är en underbar tös innerst inne, men vem ska man tro på då flickan, som hela tiden protesterat på sitt eget lilla vis genom att tiga i sten, gör ett brutalt självmordsförsök? Hon skickas direkt till ett hus som flödar över av psykologer som alla börjar på bokstaven B, och en av dessa psykologer är Björn Bolander.

Det är ur hans synvinkel som vi får följa med Anettes och hela historiens utveckling. Hans tankar och åsikter regerar, men genom mycket dialog framkommer även vitt skilda tvister. Kanske är det därför den blir så tråkig. En person som bara grubblar en hel bok igenom. Visserligen träffar han människor stup i kvarten och visserligen har boken sina trevliga stunder, men det kan inte få mig att ändra åsikt om boken. Kanske gör den en positiv vändning inom de sista hundra sidorna, men det är upp till dig att ta reda på om du trots all min kritik väljer att läsa boken.

Författare: Peter Pohl

Sidantal: 364

Första meningen: Jag hinner inte mer än få av mig jackan innan snabbtelefonen tjuter till och ivrigt tjoar: - Björn där?

Är hösten en allergiframkallande årstid?

Det måste vara så, att hösten är livsfarlig. Idag fastän klockan inte ens ännu har nått 11 har jag hunnit överträffa mig själv på många sätt. Jag kom bl.a. på mig själv med att stå på plats utanför "bibban" redan när den öppnade med en full kass försenade böcker hängande längs med sidan. Jag promenerade till och med dit fastän vädret för tillfället är sådär ruggigt som det bara kan vara om hösten. Som väntat kom jag ut ur bibliotekshuset med en nästan lika stor kass i handen som när jag kom... Jag som varit och provianterat böcker på bokmässan igår.

När jag promenerade hemåt i maklig takt med Owl City ringande i öronen märkte jag plötsligt att jag stod som förstenad och glodde på en liten ekorre som satt på en stolpe mindre än en meter ifrån mig. Så där stod jag i säkert tio minuter. Tänk vad hösten kan få en till att göra!

Nu till mitt egentliga ärende. Det är nämligen så att hösten som jag tidigare nämnt är världens mysigaste årstid och perfekt för läsning. Nu ska jag utveckla mitt påstående lite grann. Med en kopp varmt vid sin sida och en tjock bok uppslagen i knät, då kan man nog gott konstatera att livet är underbart, så om man har tid tycker jag att man till exempel kan satsa på att läsa om några gamla godingar till böcker som man läst senast för några år sedan. Tid kan jag inte direkt påstå att jag har, men läsa om några bokserier, det tänker jag minsann göra och till de där gamla godingarna jag tänker läsa hör förstås bland annat Den mörka materian av Philip Pullman och Maria Gripes underbara Skugg-serie...

Bokmässan, nu är den över för min del

Ja, precis som allt annat tar också bokmässor slut. Tyvärr. Jag skulle gärna ha stannat en stund till, men i trängseln och den kvava luften blev man snabbt trött fastän man inte hunnit utforska nästan hälften. Böcker och människor i mängder, stånd av alla de slag, bokfantaster och skolelever som bara är där för att de måste, ingen blir nog uttråkad i första taget.

Tyvärr började min mässa med något som liknade en stor katastrof. Jag hade knäppt på kameran och hittat en passlig vinkel så att hela mäss atmosfären fyllde rutan, då kameran sade upp kontraktet, än en gång. Det hade jag ju i och för sig väntat mig, och lärt mig att man inte kan lita på min kamera har jag nog gjort vid det här laget, men nog var det ändå förargligt att den skulle stupa när jag behövde den som mest. Någon bild får ni med andra ord inte njuta av.

Jag kan bara tänka mig vilken min jag hade när jag vinglade runt de första minuterna i folkvimlet. Men munnen på vid gavel och ögonen uppspärrade så att de var stora som tallrikar försökte jag smälta allting. Jag blev helt enkelt överväldigad. Ja, man kan faktiskt bli överväldigad av lite folkmassor, men den här folksamlingen var ju inte vilken som helst, det var ju  bokmässan!

Trots min en aning överdrivna iver i början är jag nog så här dags en smula besviken. Utbudet svenska böcker var minimalt, och än mindre var antalet böcker för barn och ungdomar. Det som fyllde ut hela utrymmet var finskt, finskt, finskt, och det var med nöd och näppe jag över huvudtaget hittade ett stånd med ett par böcker som intresserade mig.

De där böckerna som intresserade mig, jag köpte dem. Det var dock efter en viss tvekan, men efter att jag frågat mig själv åtminstone tio gånger vad jag vill göra med mina pengar och åtminstone nio gånger av dessa tio svarat att jag vill köpa böcker, då rev jag upp en bunt sedlar och köpte dem. För komma tomhänt hem från bokmässan, det var något som inte skulle gå för sig.

 Det här är alltså min bokmässfångst.
Underfors av Maria Turtschaninoff, Jokern av Markus Zusak och Klostrets gåta av Mary Hoffman.

Jag letade egentligen efter Markus Zusaks bok Boktjuven, men eftersom den inte gick att finna fick jag nöja mig med en annan bok av samma författare, och Klostrets gåta var helt enkelt ett billigt fynd. Tomhänt kom jag alltså inte hem och med dessa konkreta minnen kan jag drömma tillbaka till Bokmässan 2010.

Bokmässan, here I come!

Som jag har sagt åtminstone tusen gånger och som ni alla vid det här laget borde veta: Jag älskar doften av alldeles spritt språngande nya böcker! Ofta är jag förstås tvungen att låna från biblioteket och i detta fall symboliserar "ofta" nästan alltid. Just därför är det alltså mer än roligt att för en gångs skull få chansen att shoppa loss bland ett brett urval böcker, bara pengarna tillåter. Ett bättre tillfälle än Bokmässan finns med andra ord knappast!

Kan du då tänka dig något bättre än att två år i rad ha turen att få åka till bokmässan med skolan? Då kommer man in helt gratis, har gott om tid att vandra hela varvet runt och därtill har man trevligt sällskap under det bokliga äventyret! Det är perfekt, och på fredag ska jag dit! Bokmässan i Helsingfors kallar och Snusmumriken är garanterat på plats, det kan jag lova er! (Ska även försöka framkalla paparazzifotografen  i mig och knäppa lite bilder till bloggens förfog. Vänta er ett reportage om ni vågar ta det osäkra framför det säkra!)

Jag bjuder på en liten bild till minne av den förgångna sommaren.

Den femte systern

Författare: Mårten Sandén

Sidantal: 313 (pocketformat)

Första meningen (bortsett från prolog): Jannike hade känt hela morgonen att en storm var på väg.

Jag har nästan alltid haft lite fördomar mot fantasy, åtminstone gällande sådan där ”halvfantasy” som Spiderwick och liknande. Är det fantasy ska det åtminstone vara ordentlig kaliber, tycker jag. Men vad är då ”äkta” fantasy? Ja, man kan säkert se olika på den saken, men precis som alla andra har jag mina egna åsikter, och i detta falla anser jag att böcker i stil med Harry Potter, Eragon och Sagan om ringen är oförglömliga berättelser. Allt annat känns så billigt, på något sätt, och jag trodde dumdristigt nog att Den femte systern skulle vara ett undantag som skulle få mig att glömma allt vad fördomar heter.

Så blev det alltså icke, och jag är uppriktigt sagt otroligt besviken på Sandén. Oerfarna författare ska inte försöka sig på fantasy. Fantasy är en så enskild del av litteraturen, och den delen kan vara riktigt bra om författaren är bra. Ja, på Mårten Sandén i sig är det väl inget större fel, men han och fantasy, de är två parter som inte passar ihop har jag insett nu efter att uttråkat tagit mig igenom den första boken av tre i en serie som sägs vara lovande och rysligt gripande. Jag instämmer inte.

På ett rätt så torrt språk som bättre skulle höra hemma i en kriminalroman (i och för sig förståeligt med tanke på att han skrivit alla Petrini-deckarna) berättar Sandén en märklig historia om kvarlevande generationer blandade med nutidens ungdom. Redan det låter obegripligt eller hur? Och så ska man försöka tro seriöst på berättelsen om Karmelius döttrar som levde för hundratals år sedan varav den femte spelar en stor roll och ett gäng personer i en kommande generation,en sextonåring samt en gravid kvinna som kastas in i ett skrämmande mysterium. Än så länge skulle det kunna vara en bok som eventuellt kunde beskrivas som ”helt okej”, men när en jätte och troll i mängder börjar dyka upp överskrider boken minsann mina gränser. Jag tappade läslusten och tog mig med nöd och näppe igenom hela boken, vilket jag inte skulle ha klarat om jag inte använt en stor del av tiden till att fundera ut fula ord att beskriva boken med. Några fula ord följer dock inte, ni behöver med andra ord inte vara oroliga, men jag som avskyr att kritisera böcker var riktigt missbelåten. Den här boken ska låtsas vara riktad till tonåringar men jag skulle inte tveka en sekund inför att rekommendera den här boken för en femteklassist. Hon/han skulle säkert uppskatta den betydligt mer än jag.

Vinn Det händer nu!

Jag deltar i en tävling på http://www.barnboksprat.se/2010/10/15/tavling-vinn-det-hander-nu-av-sofia-nordin/    där man kan vinna ett exemplar av Det händer nu vars författare är Sofia Nordin! Varför inte delta själv?

Jag saknar dig, jag saknar dig!

Författare: Peter Pohl & Kinna Gieth

Sidantal: 272 (pocket)

Första meningen: Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor.

Tänk dig två trettonåriga flickor, som båda två strax ska fylla fjorton. De är lika, så lika, med lockigt, mörkt hår och djupblåa ögon. Den ena heter Cilla och den andra Tina. De delar båda samma pappa med rötter i frankrike, och en odräglig farmor har de på köpet, och en halvmamma som är den bästa mamma man kan tänka sig, och en storebror som är den bästa man kan tänka sig. Den ena spelar fiol, den andra tvärflöjt, den ena jagar killar som med håv, den andra är en mästare på skådespeleri, de skriver båda dagbok och den ena förtjusande dikter. De är tvillingar och de bästa vänner man kan tänka sig. De är lika, men ändå så olika, och de ska snart fylla fjorton.

Men den ena fyller aldrig fjorton. För hon blir överkörd av en bil. Hon sviker alla som älskar henne, genom att ge med sig och låta sig fångas i dödens starka armar, och hon lämnar mörker och sorg efter sig. Ett mörker och en sorg som hennes allrakäraste syster ska klara av.

I boken Jag saknar dig, jag saknar dig! får vi läsa om lycka och kärlek mellan två själsfränder, om skratt och hopp, men framför allt om den elaka, opålitliga sorgen som stannar kvar och spökar för den ensamma kvarvarande tvillingen som inte längre är en tvilling. Det är så många starka känslor som blandas i boken, känslor som reser sig så otroligt verkliga i vårt innersta och gör det nästan outhärdligt att läsa. Men ändå vill man läsa, och kan inte tänka sig att lägga ifrån sig boken som, om jag fick välja, alltid skulle stanna kvar i mitt huvud.

Då känns det betryggande att veta att den här boken faktiskt är min egen, och jag är så glad över att jag en dag stod i bokhandeln fastbesluten att köpa en billig bok, och att jag då fastnade för Jag saknar dig, jag saknar dig! Nu kan jag plocka fram den och återuppleva den närhelst jag känner för det, jag kan glömma mina egna sorger och få dem att verka obetydliga och fjantiga i jämförelse med ämnet som boken behandlar. Men, om jag använder den som ett botemedel, är jag självisk då? Nej, för den här boken är ju så himla bra. Den ska filmatiseras och släppas inom år 2011 (det nya omslaget till filmens ära), men jag vet inte om jag vill se filmen. Jag har bildat mig en sådan uppfattning om boken som jag helt enkelt inte vill förlora.

Två citat hämtade från bokens pärmar som jag håller med om till fullt:

”En skakande roman med lika tvära kast som tonårstidens egna, mellan sorg och glädje, förtvivlan och livslust.”

”Det är helt enkelt den bästa ungdomsbok, ja kanske den bästa bok överhuvudtaget, som jag har läst på länge, länge”

Sjutton

Författare: Per Nilsson

Sidantal: 252

Första meningarna: Hit. Hit har vi kommit.

Per Nilsson, även författare till boken Svenne som finns recenserad på bloggen, har skrivit Sjutton, en mycket intressant bok som inte påminner om någon annan jag läst även om sättet den är berättad på är precis likadant som i Svenne (en liten obetydlig sak som jag irriterade mig onödigt mycket på i början). Det är samma korta meningar, samma ton, samma poetiska krumelurer, samma sätt att avbryta sig, komma med en ursäkt. Men historien är originell. Det är en historia som nästan aldrig flyter ihop till en berättelse, utan vi följer hela tiden också med i nutiden, alltså drömmer man inte sig bort i det förflutna. Det är intressant men ovanligt.

Jonatan Persson har vuxit upp från en liten bebis till den sjuttonåring han är nu, när han blivit inlagd på sjukhus efter ett deprimerat alkoholmissbruk. Inte värre än så är patientens tillstånd, men tillräkligt för att locka dit en avlägsen fader. Bandet mellan far och son är inte det normala. De har inte träffats på det som nästan är en livstid för Jonatan, de känner inte varandra. Och nu, när Jonatan ligger avsvimmad på ett okänt sjukhus golv och hans biologiska pappa hittat dit och sitter på en stol intill, då får pappan för sig att berätta.

Allting började med en demonstration när han själv, pappan Göran Persson, var en sjuttonårig hippie. Han såg livet på sitt eget sätt, i bilder och droger, och han levde loppan, kan man säga. Tills han då på den där demonstrationsdagen så henne. Hon som skulle förändra hela hans tillvaro och orsaken till en romans som varade i sjutton långa år, även orsaken till att Jonatan kom till världen.

Det låter ju lyckligt, men historien är inte lycklig på något sätt. För sedan kommer missförstånden. Missförstånden, grälen och villrådigheten som ledde till ett liv i helvetet. Allt detta måste redas ut nu, när hans son ligger här på sjukhusbädden, men det måste gå snabbt, han måste bli klar, innan mamma Karin kommer.

Är den här boken bra eller inte? Det är svårt att säga utan att ha något att jämföra med. Det är ju inte en historia som flyter på i rask takt och bli bättre och bättre tills den är omöjlig att släppa, det är ingen spännande berättelse och inte något glatt och lyckligt. Det är något som måste komma fram, en gång för alla. Det är sorgligt, det är konkret, det är intressant. Det är en historia som framför allt handlar och förhållanden, och som verkligen kan vara läsvärd. 

När det kommer en älskare

Författare: Mats Wahl

Sidantal: 273

Första meningen: På andra sidan sjön går pendeltågen till Stockholm och man kan höra dem om vinden kommer från rätt håll.

Längtar du till sommaren? Efter simning, mysiga utekvällar och lite små äventyr? Då är det perfekta sättet att drömma sig bort att läsa boken När det kommer en älskare. Här blandas familjekriser, kärlek, uteliv, historia och våld i en perfekt blandning som är tänkt just för dig.

Tom, hans mamma och två äldre halvsyskon har flyttat än en gång efter deras mammas alla otaliga romanser som slutar med just flytt. Visst är det då lite oroande när hon hittar ett nytt bete redan samma dag som de flyttar? Men mammans kärleksaffärer är inte Toms största problem. Viktigare är några konstiga sammanträffanden med en huggorm som verkar hänga med på något sätt i hela boken, och ett sätt att tjäna pengar. Genom att klippa gräs på grannens tomt kommer fjortonåriga Tom i kontakt med en märklig gammal man. Han får sköta mer sysslor än han är van med och lär sig mycket på kort tid på samma gång som hans band med den gamla mannen växer. Vem skulle tro att bandet är starkare än väntat?

Tom är en person som känns väldigt trovärdig hela boken igenom. Han har känslor, han vet vad han vill, även om han inte alltid vågar visa dem. Visst känns det lite konstigt att han mitt i allt kan få konstiga infall som att ha en skräckframkallande huggorm som husdjur, men han känns samtidigt vuxnare och trevligare än flera av hans kamrater. Vem visste att slagsmål är såpass vanliga som i den här boken? Kanske det beror på att man själv inte hör riktigt till de våldsamma kretsarna?

Det går inte riktigt att placera den här boken i någon grupp. Den innehåller så mycket av allting. Den är inte en deckare trots att det kanske finns ett litet mysterieliknande korn i den, det är inte en kärlekshistoria trots lite romantik mellan varven och det är ingen skräckhistoria fastän slutet är ganska våldsamt och rått i likhet med vissa andra snuttar i boken. Den är helt enkelt ett slag för sig.

Svarta vingar

Författare: David Almond

Sidantal: 248

Första meningen: Det börjar och slutar med kniven.

Föreställ dig en typ av landsbygd i ett annat land. Bönder och sandvägar och dammig luft. Torkat gräs vid dikesrenen. En svart kaja som sitter på en stolpe och betraktar en skock ungdomar som leker våldsamma äventyrslekar. Det är knivar, det är allvar, det är blod, men kanske allt ändå är en lek? Föreställ dig att du kanske är den där svarta kajan som sitter där och även leder ett par av barnen till en mycket värdefull del av David Almonds bok Svarta vingar. Du har just fått en överblick av miljön i boken.

Som den första meningen i boken säger börjar och slutar historien med en kniv. Det är en trädgårdskniv som hittas under en skattjakt, men en kniv som ska få betydelse i denna berättelse. Men kniven i handen följer Liam nämligen en svart kaja som leder honom till en borttappad eller vilsekommen bebis. En bebis som väcker mycket kalabalik i omvärlden och är början på ett mysterium. Bebisen är nog den oskyldigaste personen i Svarta vingar. Ungdomarna i boken är så vildsinta och råa. De drar sig inte för att slåss med vapen eller gå med i fasansfulla lekar. Kan man lita på någon i en värld som den här? Jo, för visst finns det personer som tycks höra ihop med Liam på något märkligt sätt. Ja, kanske är det ödet som för Liam och Crystal samman och väcker nya äventyr?

Svarta vingar är ganska kort och lättläst men om min inställning till boken var något skeptisk i början försvann mina tvivel bara efter ett tiotal sidor. Nutid men ändå gammaldags i en märklig men intressant blandning av blod och elände, lycka och kärlek, den här boken beskriver så otroligt mycket på ett ovanligt fint sätt. David Almond har skrivit en kort, intensiv, fin och definitivt läsvärd berättelse.

Jag är kvar hos er

Författare: Peter Pohl

Sidantal: 246 sidor

Första meningen: Solen som värmde mot skinnet och vinden som svalkade så försiktigt.

Jag måste börja med att säga en sak: Vill du skratta är den här boken inget för dig. Det skulle rentav vara oförskämt att skratta. Nej, den här boken är värd mer än så. Så bitande starkt och vackert skildrar författaren Peter Pohl den sista tiden innan sextonårige Anna står inför dödens port. Boken skulle egentligen kunna bestå av bara en mening. Anna är sjuk. Men istället gör Pohl det till en så underbart vacker och så ofattbart sorglig berättelse att tårarna strömmar i rännilar ner för ansträngt röda kinder. Jag är kvar hos er är en bok som alltid kommer att stanna kvar i mitt hjärta.

Anna är en flicka som kan konsten att charma alla genom att stråla som en sol av livsglädje, vilket hon också gör. Alla är fästa vid henne, inte minst föräldrarna, systern Maria och den bästa vännen Hanna. Trots att Anna gör allt som alla andra gör och lever utan större besvär börjar det i tonåren bli svårt att låta bli att konstatera; något står inte rätt till med Anna. Något är allvarligt fel. Hon har ju alltid haft problem med reumatism och astma samt otaliga allregier, men när värken börjar sprida sig till käken och bidrar till talsvårigheter får de svar på sin outtalade fråga. En tumör dominerar i Annas hjärna. En tumör som kanske aldrig går att avlägsna.

En väldigt positiv sak med boken om Annas sista tid i livet är att vi får betrakta det hela ur så många olika synvinklar, först och främst ur mammas, ur Annas egen, ur Marias och Hannas. Men mellan kapitlen smyger sig ibland en journal eller rapport från sjukhuset in och redogör patientens nuvarande tillstånd. Detta går smidigt och lätt, och fastän historien inte alltid är fullt så sammanhängande har man inga som helst svårigheter att hänga med.

O, om Jag är kvar hos er ändå aldrig hade tagit slut. De sista sidorna läste jag med flit så långsamt som möjligt och den sorgliga berättelsen styrde och ställde i min hjärna i flera dagar. Tänk att det finns något så sorgligt och hemskt som döden. Och ändå verkar den dödsdömda ta det med ro. Det beundrar jag skarpt hos Anna. Hon konstaterar att stunden är inne, uppfyller sina sista önskningar och fladdrar iväg lätt som en fågel. Kanske är döden ändå inte fullt så hemsk? Ja, det kan ingen veta.

Om jag skulle kunna, skulle jag absolut gå runt på stan och dela ut den här boken i form av flygpost åt varenda kotte. Alla kan läsa den och känna med Anna, gammal som ung. Men jag lovar, ni kommer inte att ångra er.

Dagens inköp:

Hejsan!

Det är en mysig lördag kväll och jag ser fram emot att krypa upp i min fåtölj och börja läsa på "Jag är kvar hos er" av Peter Pohl. Sedan väntar en stor hög från biblioteket på mig där bland annat "När det kommer en älskare" och "Svarta vingar" ingår, men sedan ska jag äntligen få börja läsa på de böcker jag köpte idag:

Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth

Den femte systern av Mårten Sandén

Det var nämligen rea i butikerna och jag kunde inte låta bli på att slösa en liten summa på två billiga pocketböcker, för jag anser att mitt utbud böcker i min egen bokhylla är lite för litet, och böcker brukar vara inköp man aldrig ångrar :)

Jag tycker att hösten är en perfekt årstid för läsning, kvällarna är mörka och vädret ruggigt, så har du inte annars tid för läsning kanske du har det nu? Var, när, hur och vad läser du helst?

Skjut apelsinen

Författare: Mikael Niemi

Sidantal: 236

Första meningen: Saker att tänka på om man håller på att bli kär.

Skjut apelsinen, blotta namnet på Mikael Niemis fantastiska bok beskriver den bättre än något annat. Rått, komiskt, elakt, sjukt, ja, typ surrealistisk. Det var så jag såg på boken. Den var som en surrealistisk tavla målad av Pablo Picasso, men inte av honom utan av Mikael Niemi.  Det var absurt, det var fantastiskt hur boken sjönk in i mig och ännu finns kvar, den kommer nog aldrig att lämna mig, om det går som jag vill.

Han bor i en vanlig stad, han går i en vanlig gymnasieskola, enligt hans principer uppdelad i skitar och idioter, han bor ensam med sin mamma och han är i stort sett helt vanlig. Men så blir han kär och dumpad på direkten, världen faller samman, den är ett svart hål. Nu vill han visa att han inte är som alla andra självupptagna fisar, han tänker från och med nu göra som han vill.

Han går till skolan i en maläten städrock, lämnar en snorkråka kvar på kinden, gör sig medvetet äcklig, och det ger resultat. Han blir kallad bög, han blir kallad allt vad deras små skitmunnar kan åstadkomma, men själv kan han mycket bättre och hela hans hjärna fylls med grymma, vackra ord som han bildar till fasansfulla, groteska dikter.

Mitt i allting finns den utsatta Pålle som i skolan är en mobbad tönt men på fritiden visars sig vara hänsynslös och hämndlysten och han vill dra med sig någon i allting, och denna någon blir förstås huvudpersonen i Skjut apelsinen som blir tvungen att svika sin mor och även sig själv, delvis för ett bar djupgröna förstående ögon.

”Herregud, vad bra!” är det ända man kan säga om den här boken. I en rätt så tunn bok lyckas författaren samla alla sorters känslor i en salig blandning, han fångar dig med en grotesk samling ord som är så otroligt fängslande och gripande. Att beskriva den här boken är svårt, men ett stycke taget ur boken ska väl få er att för stå lite bättre.

Du som läser det här är en slemsäck med hjärnfladder, du har gegga i munnen och hår under fötterna, dina öron står ut som backspeglar, näsan dryper, håret är insmort med margarin och käften stinker som babiantask. Ha ha, du ångrar att du började läsa det här, men nu är det för sent. Jag hostar virus på dig, jag vrider av din skalle som en kork, jag drar ut dina tarmar för att kolla hur långa de är, jag skriver mitt namn med tuschpenna på din hjärna. Vem är jag? Jag är texten.

Är du mottaglig för ovanstående: Läs, läs och läs!

Hungerspelen

Författare: Suzanne Collins

Sidantal: 304

Första meningen: När jag vaknar är det kallt på sängens andra sida.

Suzanne Collins är den vida berömda författaren till trilogin om Hungerspelen som består av böckerna Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Den sista och avslutande delen har alldeles nyligen kommit ut på svenska och som alla andra måste såklart även jag läsa den, men inte utan att läsa de andra två böckerna i serien.

Hungerspelen är en ungdomsroman vars händelser utspelar sig i en avlägsen framtid, där allting cirklar runt huvudstaden och resten är indelat i distrikt, vissa sämre än andra. Katniss hör till dem som har det sämre ställt, hon hör till distrikt tolv, gruvarbetarnas distrikt. Där har hon sin lillasyster Prim, hon har sin mor och hon har jaktkamraten Gale. Och långt i bakgrunden finns även bagarens son, Peeta.

Allt är som vanligt, förutom att stämningen är spänd överallt i allas distrikt. Det är nu Hungerspelen närmar sig. Spelet på liv och död. Spelarna släpps ut på en arena där vad som helst kan vänta och det ända som gäller är att döda och överleva.

Hur det nu kommer sig vet bara du som läsare, men plötsligt står Katniss och Peeta framme på scenen som representanter för sitt eget distrikt. Låt Hungerspelen börja.

24 deltagare – bara en överlever – allt direktsänds

Min första tanke gällande Hungerspelen när jag kommit en bit på väg mot boken mittpunkt var att den påminde lite om Vargbröder-böckerna. Det var samma mystik och känsla i skogen på arenan, och det gällde att klara sig med bara få redskap och sina överlevnadsinstinkter. Den tanken försvann dock snabbt, för jag upptäckte att Hungerspelen tillhör ett slag för sig. Den här är boken lämpar sig för lite äldre barn än vad Vargbröder gör, den är råare och krigisk samt inte lika övernaturlig trots att det finns såna inslag även här. Hungerspelen har nått toppen på mångas listor, men så högt betyg får den inte av mig trots att det inte går att förneka att den var riktigt, riktigt bra.

Stålar

Författare: Kate Cann

Sidantal: 318
Första meningen: Jag heter Rich.

Kate Cann är författare till Stålar, en bok jag och ett par vänner valt att läsa som gruppbok i skolan, men hon har även skrivit Släppa taget som jag recenserat tidigare på bloggen. Släppa taget handlar om sommar, sol och lycka, Stålar handlar om vardagslivet, kärlek och stålar. Den handlar om hur mycket pengarnas förtrollande kraft kan göra med en, hur de kan få en att svika och glömma. Men allra mest handlar Stålar om Rich.

Rich lever sannerligen inte upp till sitt namn. Richard, beskriver honom bättre. Han är en sådan där vanlig och fattig studerande som inte vet vad han vill med sitt liv, förutom att han studerar konst och har en faslig talang för att rita. Oftast blir det skrämmande fantasimonster iblandade i bilderna men han kan rita annat också, bland annat porträtt.

En dag förändras nämligen hela Richs tillvaro, efter att han får ett budskap om att ett par teckningar han harsänt in till olika ställen för att kanske kunna förtjäna en liten slant, de blir antagna, vilket leder till pengar. Nu har han äntligen råd att göra vad han vill. Han kan köpa snygga kläder, han kan bjuda sina vänner på baren, och han kan börja uppvakta Portia, tjejen som finns där på skolan och har visat ett vagt intresse för honom. Egentligen är hon bara en självmedveten snobb, det vet han, men hon har något han behöver, något hennes kropp utstrålar, något som helt enkelt måste var ett tecken på att de två hör ihop och får honom att ständigt vilja måla av henne.

Men, vad är det som får Rich att tro att han är något, svika sin familj, ge upp hoppet med skolan, bjuda ut en tjej som inte är något annat än snygg? Vad är det som får honom att svika sig själv? Jo, stålarna.

Jag stirrar på honom med helt blankt ansikte. Det känns som om hela min kropp svämmar över av något starkt och sött. Så lösgör sig handen sakta från min sida och darrande tar den sig över bordet och sluter sig kring den tjocka, feta, underbara, smutskantade bunten med stålar.

När jag plockade den här boken ur bokhyllan var det något som täckte över baksidestexten, jag trodde alltså ända till första sidan att det var en flicka skulle läsa om, så därför kom det lite som en chock när jag fick klart för mig att Rich tillhörde det motsatta könet. Jag har i och för sig inget emot att läsa ur en pojkes synvinkel, men denna plötsliga upptäckt gav mig en skeptisk inställning till boken som egentligen aldrig släppte helt och hållet. Visst var vissa delar av boken riktigt gripande och visst var huvudpersonen rätt så intressant, men jag såg Stålar mer som ett tidsfördriv och ingen verklig läsupplevelse, så om jag skulle betygsätta boken skulle den inte få så värst höga poäng fastän det var ovanligt och positivt att läsa om en pojke inom konstbranschen.