Hungerspelen

Författare: Suzanne Collins

Sidantal: 304

Första meningen: När jag vaknar är det kallt på sängens andra sida.

Suzanne Collins är den vida berömda författaren till trilogin om Hungerspelen som består av böckerna Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Den sista och avslutande delen har alldeles nyligen kommit ut på svenska och som alla andra måste såklart även jag läsa den, men inte utan att läsa de andra två böckerna i serien.

Hungerspelen är en ungdomsroman vars händelser utspelar sig i en avlägsen framtid, där allting cirklar runt huvudstaden och resten är indelat i distrikt, vissa sämre än andra. Katniss hör till dem som har det sämre ställt, hon hör till distrikt tolv, gruvarbetarnas distrikt. Där har hon sin lillasyster Prim, hon har sin mor och hon har jaktkamraten Gale. Och långt i bakgrunden finns även bagarens son, Peeta.

Allt är som vanligt, förutom att stämningen är spänd överallt i allas distrikt. Det är nu Hungerspelen närmar sig. Spelet på liv och död. Spelarna släpps ut på en arena där vad som helst kan vänta och det ända som gäller är att döda och överleva.

Hur det nu kommer sig vet bara du som läsare, men plötsligt står Katniss och Peeta framme på scenen som representanter för sitt eget distrikt. Låt Hungerspelen börja.

24 deltagare – bara en överlever – allt direktsänds

Min första tanke gällande Hungerspelen när jag kommit en bit på väg mot boken mittpunkt var att den påminde lite om Vargbröder-böckerna. Det var samma mystik och känsla i skogen på arenan, och det gällde att klara sig med bara få redskap och sina överlevnadsinstinkter. Den tanken försvann dock snabbt, för jag upptäckte att Hungerspelen tillhör ett slag för sig. Den här är boken lämpar sig för lite äldre barn än vad Vargbröder gör, den är råare och krigisk samt inte lika övernaturlig trots att det finns såna inslag även här. Hungerspelen har nått toppen på mångas listor, men så högt betyg får den inte av mig trots att det inte går att förneka att den var riktigt, riktigt bra.