Den femte systern

Författare: Mårten Sandén

Sidantal: 313 (pocketformat)

Första meningen (bortsett från prolog): Jannike hade känt hela morgonen att en storm var på väg.

Jag har nästan alltid haft lite fördomar mot fantasy, åtminstone gällande sådan där ”halvfantasy” som Spiderwick och liknande. Är det fantasy ska det åtminstone vara ordentlig kaliber, tycker jag. Men vad är då ”äkta” fantasy? Ja, man kan säkert se olika på den saken, men precis som alla andra har jag mina egna åsikter, och i detta falla anser jag att böcker i stil med Harry Potter, Eragon och Sagan om ringen är oförglömliga berättelser. Allt annat känns så billigt, på något sätt, och jag trodde dumdristigt nog att Den femte systern skulle vara ett undantag som skulle få mig att glömma allt vad fördomar heter.

Så blev det alltså icke, och jag är uppriktigt sagt otroligt besviken på Sandén. Oerfarna författare ska inte försöka sig på fantasy. Fantasy är en så enskild del av litteraturen, och den delen kan vara riktigt bra om författaren är bra. Ja, på Mårten Sandén i sig är det väl inget större fel, men han och fantasy, de är två parter som inte passar ihop har jag insett nu efter att uttråkat tagit mig igenom den första boken av tre i en serie som sägs vara lovande och rysligt gripande. Jag instämmer inte.

På ett rätt så torrt språk som bättre skulle höra hemma i en kriminalroman (i och för sig förståeligt med tanke på att han skrivit alla Petrini-deckarna) berättar Sandén en märklig historia om kvarlevande generationer blandade med nutidens ungdom. Redan det låter obegripligt eller hur? Och så ska man försöka tro seriöst på berättelsen om Karmelius döttrar som levde för hundratals år sedan varav den femte spelar en stor roll och ett gäng personer i en kommande generation,en sextonåring samt en gravid kvinna som kastas in i ett skrämmande mysterium. Än så länge skulle det kunna vara en bok som eventuellt kunde beskrivas som ”helt okej”, men när en jätte och troll i mängder börjar dyka upp överskrider boken minsann mina gränser. Jag tappade läslusten och tog mig med nöd och näppe igenom hela boken, vilket jag inte skulle ha klarat om jag inte använt en stor del av tiden till att fundera ut fula ord att beskriva boken med. Några fula ord följer dock inte, ni behöver med andra ord inte vara oroliga, men jag som avskyr att kritisera böcker var riktigt missbelåten. Den här boken ska låtsas vara riktad till tonåringar men jag skulle inte tveka en sekund inför att rekommendera den här boken för en femteklassist. Hon/han skulle säkert uppskatta den betydligt mer än jag.