Kan ingen hjälpa Anette?

Jag inleder pessimistiskt med att säga att jag gav upp. Besviken och trött på tråkiga, händelselösa böcker gav jag upp. Jag är trött på böcker som stampar på ställe, böcker som ständigt använder ord som ”dom”, ”mej” och dylikt, böcker som bara är sorgliga rakt igenom (jag som brukar älska sorgliga böcker för det mesta måste alltså erkänna att det blivit lite för många sådana på sista tiden), vanliga fjantiga tonårsböcker och misslyckad fantasy. Förut slog jag aldrig igen en bok mitt i, jag höll ut till sista sidan hur dålig den än var, men nu klarar jag det helt enkelt inte längre. Med tankarna vilande på den tjocka högen full med avsevärt bättre böcker vid min sida kunde jag inte koncentrera mig, bokstäverna gjorde kullerbyttor på sidorna och jag tänkte på allt jag istället kunde ägna min dyrbara tid åt. Och resultatet blev alltså att jag slog igen Kan ingen hjälpa Anette? Av Peter Pohl. För många böcker i följd av samma författare, det kan inte båda gott, men jag har åtminstone lärt mig en läxa.

Jag är kvar hos er och Jag saknar dig, jag saknar dig!, de böckerna är ju så himla bra, så därför skulle jag absolut ge mig in på ytterligare än bok av Pohl, vilket slutade med att jag gjorde revolution; avbröt en bok. I början intalade jag mig att den inte var ett dugg tråkig, den var säkert väldigt intressant, men ett bevis på att den verkligen var tråkig har jag för tillfället vid min sida.

Anette Wester är ett slag för sig. Bara tolv år är hon, och ändå verkar det som om hon genomlider en stor våg av depression vilket man kanske kan tyda av hennes hårt sminkade ansikte, svarta kläder och hår i samma nyans. Åsikterna om flickan är vitt skilda. Vissa anser att hon är ett typiskt problembarn, andra håller stenhårt fast vid att hon nog är en underbar tös innerst inne, men vem ska man tro på då flickan, som hela tiden protesterat på sitt eget lilla vis genom att tiga i sten, gör ett brutalt självmordsförsök? Hon skickas direkt till ett hus som flödar över av psykologer som alla börjar på bokstaven B, och en av dessa psykologer är Björn Bolander.

Det är ur hans synvinkel som vi får följa med Anettes och hela historiens utveckling. Hans tankar och åsikter regerar, men genom mycket dialog framkommer även vitt skilda tvister. Kanske är det därför den blir så tråkig. En person som bara grubblar en hel bok igenom. Visserligen träffar han människor stup i kvarten och visserligen har boken sina trevliga stunder, men det kan inte få mig att ändra åsikt om boken. Kanske gör den en positiv vändning inom de sista hundra sidorna, men det är upp till dig att ta reda på om du trots all min kritik väljer att läsa boken.

Författare: Peter Pohl

Sidantal: 364

Första meningen: Jag hinner inte mer än få av mig jackan innan snabbtelefonen tjuter till och ivrigt tjoar: - Björn där?