GOTT NYTT ÅR!!!

I brist på raketbilder...

Ni vet inte hur mycket jag grämer mig över att jag inte kan publicera detta inlägg inatt exakt klockan tolv. Det hade sannerligen varit kolt som bara den! Men nu är så inte fallet, alltså får ni nöja er med min lilla nyårshälsning just här och nu.

Jag skrev nyss i inlägget under om det gångna året och mina läsupplevelser (dock väldigt kortfattat), men ett nytt år betyder som sagt nya överraskningar och förbättringar på alla vis. Därför tänkte jag härmed be er, mina ärade läsare, att skicka en liten fjuttig kommentar innan ni lämnar sidan. Vad tycker ni om bloggen? Positivt, negativt? Inläggen? Annat? Vad kan jag förbättra? Vad vill ni se mer av?


Såja, lycka till med firandet av ett nytt, hoppeligen mycket gott år!

Sammanfattning - 2010

Nu när jag kritiskt ser tillbaka på det gångna läsåret blir jag nästan generad över den lilla mängd böcker jag faktiskt har läst. "Nog borde väl en bokbloggare lyckas åstadkomma lite mer än ynka 87 böcker?" tänker jag och talar förstås då bara för mig själv. 87 böcker är säkert en summa värd att vara nöjd över, med tanke på hur knapp lästiden har varit för mig i år.

En hel finsk bok har jag lyckats ta mig igenom med snigeltakt, och jag har påbörjat tre engelska böcker, dock utan att läsa slut en enda (det får lov att bli till efter årsskiftet). Om jag ska ge ett nyårslöfte i läsväg blir det nog därför att läsa mer på främmande språk, samt att läsa mer över huvudtaget.

Den sistnämnda delen av mitt nyårslöfte, den om att läsa mer över huvudtaget, den ska jag börja förverkliga nästan med detsamma. En hel vecka väntar nämligen fortfarande på mig innan skolan börjar. En vecka fylld av läsning.

Lycka och ett par blå skor

Författare: Alexander McCall Smith

Sidantal: 239

Första meningen: När man har uppnått precis rätt ålder, som Mma Ramotswe, och när man har sett lite av livet, som Mma Ramotswe förvisso hade, så finns det saker som man helt enkelt vet.

Den sjunde boken ingående i den förtjusande serien om Damernas Detektivbyrå kan jag i egen hög gestalt intyga att når lika hög klass som de tidigare. Såvida den sjätte boken når samma klass som dess föregångare, det vill säga. Jag har nämligen tagit klivet in i det Botswanska samhället en aning sent, och sålunda totalt missat hela början om detektivbyråns uppkomst, vilket jag grämer mig mycket över. Att gräma sig, det gör man dock rent inte när man läser Lycka och ett par blå skor, för det vilar faktiskt något lugnande och lyckligt, som ett skimmer kanske, över boken.  Innehållet är lika färgglatt som pärmarna, med oväntade vändningar, humor och, såklart, tedrickande. Vem kan avstå ifrån det?

En handling har boken förstås, även om den inte tar särskilt stor plats, speciellt eftersom detta inte är någon blodig roman under det mycket beskrivande namnet ”deckare”, en målgrupp som en del visserligen inte skulle dra sig för att placera denna i, så är du ute efter den typen av bok avråder jag dig direkt att sluta läsa denna redogörelse. Nej, boken är kanske framförallt en underhållande skildring av ett totalt annat samhälle utan desto större problem.

För närvarande håller nämligen Mma Ramotswe eventuellt på med att plöja igenom dagens tidning, kanske för att stanna vid en spalt där en fru vid namn tant Emang rådgiver människor med världsliga problem. Man kan sålunda föreställa sig att denna tant är en aktuell konkurrent till Damernas Detektivbyrå, och kanske har man i så fall rätt, för denna mystiska tant visar sig senare vara någon helt annan än hon utger sig för.

Medan mindre fall och grubbel snurrar i bakgrunden, vissa problem mer aktuella än andra, gör också de två kvinnliga detektiverna varsitt resolut beslut. Mma Makutsi uppviglar sin nyfunna förkärlek för skor och köper ett par alldeles förtjusande skor, blåa med rött foder, klack och extremt spetsig tå. Samtidigt bestämmer sig Mma Ramotswe för att börja banta eftersom hon tycker sig höra alla prata negativt om hennes traditionella kroppshydda. Men är deras beslut verkligen så smarta?

Ja, alla gör sina misstag då och då, och ibland kan det vara ofattbart skönt att njuta av de misstag andra människor gör. Försök då låta bli att göra det i verkligheten, gör det hellre i form av en bok! Denna serie är avslappnande, lättsam och underhållande bara man väl hittar rytmen i språket. Är du tefanatiker? Så mycket bättre! Te, främst av sorten Roosibos, finns det nämligen gott om här, även om så en aning mindre än i I muntra damers sällskap.

Lycka och ett par blå skor är perfekt att läsa nu när vintern känns som kyligast, klimatet i boken är nämligen desto varmare.

Jag hade trots allt varit snäll...

... och se vad tomten hade med sig i bokväg åt mig igår:

BRÖD - Johan Åkerberg

HEMLIGHETEN FÖR TONÅRINGAR - Paul Harrington

VAMPYRENS MÄRKE - P. C. Cast & Kristin Cast

LYCKA OCH ETT PAR BLÅ SKOR - Alexander McCall Smith

BOKTJUVEN - Markus Zusak


Dessutom har jag ju ett härligt långt jullov framför mig, och största delen av det lovet ska minsann gå åt till läsning i en mjuk fåtölj med varma filtar samt en stärkande kopp te.

Tävling hos Crazy in books!

På bloggen Crazy in books pågår just nu en tävling om två engelska böcker, för att fira att bloggen har gått framåt. Jag deltar förstås i tävlingen! Varför inte delta själv? Dessa böcker lottas ut:

En liten trevlig överraskning så här i juletider

Ja, så värst liten var inte boken jag (ursäkta om jag tar äran av dig, pappa) utlöste på posten idag, men dock så trevlig!


Bild lånad från förlaget

Shoo len

Författare: Douglas Foley

Sidantal: 391

Första meningen: ”Tycker du verkligen om pannkakor?”

Ni vet de där böckerna vars handling ibland är rent utav obehaglig, men vars språk ändå innehar en sådan glöd att man helt enkelt måste läsa på och ta in hela atmosfären utan att kunna sluta? Jag tycker egentligen inte om att läsa sådana böcker. De är utan tvekan bra, men kan jag avstå väljer jag det alternativet. Shoo len läste jag endast för att jag av gammal vana alltid läser alla delar i en serie jag en gång har börjat på. I somras läste jag Shoo bre och slogs av samma magiska effekt. Enkelt och smidigt får Foley boken att utvecklas på de sätt man minst anar, samtidigt som något inom en redan vet vad som hända ska eftersom författaren avslöjar det galant genom att helt enkelt börja med slutet, en finess som binder läsaren från första till sista sidan.

På det hela taget visste jag alltså redan innan jag hade öppnat boken vad som skulle hända, och jag trodde mig kunna påstå det bombsäkert efter prologen. På bokens pärm står nämligen följande:

De är blint förälskade i varandra, men inom loppet av ett dygn kommer hon att dö för hans hand.

Shoo len är enligt min uppfattning lite som en fristående fortsättning på Shoo bre. Miljön och skolan i ett invandrarrikt område i södra Sverige är den samma, men årgången elever är något yngre eftersom ett antal år har gått sedan Shoo bre utspelade sig (enligt Shoo len). På något ställe i boken associeras det även till före detta elever i skolan, vilka innehar huvudrollerna i Shoo bre, och den tidning som de skrev. Årskursen är den samma, nämligen åk nio, och ovanligt närgångna relationer mellan lärare och elever samt en rå atmosfär med droger och hotelser och allt vad det innebär har en stor roll även i uppföljaren, men historierna är vitt skilda.

Shoo len går ut på att invandrar killen Karim för ett slag sviker de gamla coola kompisarna för den nyinflyttade in invandrartjejen Nikoo. Deras kärlek är gränslös och förtrollande, men spår av Karims farliga förflutna snurrar hela tiden runt deras förhållande, kanske i hopp om att kunna bryta det helt och hållet. Ty innan Karim möter Nikoo medverkar han i ett överfall på en kvinna under nattens sena timmar, och den kvinnan råkar vara Nikoos mamma.

Det är ett härligt gäng som bildas och hålls ihop av Nikoos självsäkerhet, men alla gängets medlemmar ämnar inte överleva terminen till slut.

På grund av att rollerna i Shoo len till största del är invandrare flyter dialogen i boken på ett slags invandrarsvenska som, åtminstone gällande mig, verkar som rotvälska innan man har vant sig. Detta kan vara ett litet irritationsmoment, men även något som för vissa kan höja standaren på boken eftersom vardagskänslan förstärks.

Tonårsboken hade med Shoo len bland ett flertal andra tips på böcker för pojkar, men självklart kan alla okänsliga högstadieungdomar av båda könen läsa denna bok vars ljusglimtar är få men ovanligt klara.

Ps. Det fick bli en grön post-it lapp den här gången :)

Jag känner mig skyldig en förklaring

Jag vet hur det känns att titta in på en blogg fylld av en gnistrande förväntan, och att mötas av samma gamla inlägg gång på gång. Den känslan är inte angenäm, och hittills har jag försökt låta bli att bli en av dessa ouppdaterade bloggar. Tyvärr måste jag nu säga att jag har brutit mitt löfte (om ja nu någonsin gav ett sådant), fö nu i juletider när min bokhög är som störst har jag varken läst eller bloggat på x antal dagar. Min fritid spenderar jag istället rastlöst framför datorn, sittandes på sänggen eller obekvämt funderandes på hur i hela friden jag ska hinna läsa alla böcker.

Lässvacka, ni vet väl vad det är? Man, som annars får migrän eller liknande i brist på böcker, kan helt enkelt inte förmå sig att läsa, vilket leder till tråkiga perioder av stress och självömkan. Inte trevligt, kan jag tala om. Ni ska alltså hålla er undan det här med lässvacka.

Men, vad gör då inte jag om inte drabbas av just denna smittosamma bakterie? Lässvacka, jag ser det som en sjukdom som kan följa med vissa böcker. För mig var det Reckless. De första sidorna i den boken slank helt enkelt förbi, jag minns inte ett ord. Sen tog det stopp totalt. Rena åsynen av Reckless kom på något sätt som en besvikelse. Den är tunn. Bläckböckerna är tjocka. Det är den största och mest betydelsefulla skillnaden. Vad kan Reckless vara jämfört med dessa tegelstenar?

Jag ska nog trots allt ge Reckless en chans, i ett senare skede. För tillfället står det till så att jag har läst ut Shoo Len och ska lägga upp en recension snarast, samtidigt som jag siktar på att läsa Var är Alaska? av John Green. Och julen nalkas ju förresten, allt för snart. Jag är panikslagen.

Ett litet hål i mörkret - eller så inte...

Författare: Ingrid Olsson

Sidantal: 220

Första meningen: Det blir ljust när man dör.

Varför går alla bara och dör?  Några bultande hjärtslag, ett litet ryck och så är man bara borta. Varför är det så? Man undrar ju vad en författare tänker när hon skriver en bok om bara döden, så mörk och kall. Som om inte världen redan var tillräkligt rå, liksom. Vem vill avsiktligt bli deprimerad? Inte bara starkt berörd och sådär lite varm och röd om kinderna som man kan bli av en stark bok, utan riktigt illa till mods?

Jag var med andra ord inte särskilt road medan jag läste Ett litet hål i mörkret, skriven av Ingrid Olsson. Med sidor tomma som i en Lasse-Maja bok (dock lite mindre bokstäver och lite mindre komprimerad) behandlar boken ett synnerligen obehagligt ämne, på ett bitande ilsket sätt. Calles farmor ska dö. Precis som hans pappa och farfar, och typ alla runtomkring verkar det som. Och kanske till och med deras stackars marsvin. Det enda som lyser upp tillvaron en liten, liten smula är det lilla hålet mitt i allt mörker. En tjej med en massa gitarrer och en röd halsduk. Förstås är Calle för blyg för att gå fram till henne. Ännu en orsak att gräma sig över, alltså.

Böcker som tvingar läsaren att fylla på tre fjärdedelar av historien själv är inte riktigt min grej. Då föredrar jag hellre gammaldags romantiska berättelser med allt för mycket detaljerade beskrivningar.  Att jämföra Ett litet hål i mörkret med en Lasse-Maja bok går nämligen alldeles utomordentligt, så knapert med text är det verkligen. Kanske är det riktigare att kalla den poetiskt skriven, men jag föredrar att helt kallsinnigt förlikna den klena boken med en barnbok utan glädje. Även om mörkret är påfallande tätt måste det väl gå att finna minsta lilla ljusglimt som kan göra det till ett nöje att få ta del i Calles sorg? Det relativt ljusa omslaget och de kritvita sidorna är en liten bagatell som inte klarar av att bryta sig igenom allt det svarta, för enligt min den här gången så bestämda åsikt är Ett litet hål i mörkret endast mörker utan hål. Om så nödvändigt är hålen svarta.

MUMIN

Mumin. Man kan upprepa det lustiga ordet gång på gång utan att tröttna. Mumin. Vad är innebörden i det egentligen? Vad tänkte Tove Jansson på när hon skapade en ny och så obeskrivligt fantastisk värld? Inte vet jag, men hon måtte ha haft bra fantasi...

Nu ska jag nämligen presentera den perfekta julklappen, likväl till den som redan klivit några rejäla steg upp för åldersstegen som till den som knappt har börjat. Den som med ivriga händer river upp detta stora, härligt hårda paket kommer inte att bli besviken, jag lovar.

En samlingsvolym fylld med Tove Janssons bästa serier!!! Är man ung kan man glädjas av fantasifulla bilder och spännande berättelser, den som nått tonåren och ända upp till 100 kan skratta åt den skickligt dolda humorn som inte den unga upptäcker, i Mumin finns något för alla. Själv tycker jag att första bilden i varje serie är väldigt intressant. Där avbildas nämligen en mycket smickrande version av själva mumintrollet, bildens centrum fylls alltid av hans smått stora mage eller bak! (Kanske innehar jag en synnerligen konstig humor, men jag tycker faktiskt att det är roligt!) Varför inte ägna jullovet åt MUMIN & Co.? 

Frost

Författare: Maggie Stiefvater

Sidantal: 283

Första meningen: Jag minns att jag låg i snön, en liten röd fläck av kallnande värme, omgiven av vargar.

När frosten täcker marken med skimrande kristaller, när kylan är bitande kall, och när befolkningen helst drar sig inomhus, då finns det varelser i mänsklig gestalt som plötsligt börjar skaka med förvridna ansikten, för att kliva ut ur sitt mänskliga skinn och anta gestalten som en varg. Det är främst ögonen, klara och lysande som på en katt, som kännetecknar den här arten. Varulvarna.

För att röra ihop boken Frost av Maggie Stiefvater behöver du först och främst en stor och kraftig järnkittel. Sedan är det dags att skaffa sig en lång och stadig käpp att röra ihop ingredienserna varulvar och förbjuden, vacker kärlek med. Så, simsalabim, har du boken Frost till ditt förfogande.

Nej, såklart är vi tvungna att ta till lite till, för att spä på det framställda behövs det ett lättsamt men stundvis otroligt skarpt och förtrollande vackert språk.

Frost handlar egentligen inte särskilt mycket om frost, utan om omöjlig kärlek mellan människa och varulv. Som liten blev nämligen vår huvudperson Grace biten av en varg, dock utan att förändras. Hela sin barndom har hon ändå iakttagit vargarna för att komma dem allt närmare, speciellt en av dem, Sam. När Sam står inför sin period som människa dem här våren möts han och Grace för första gången som två mänskliga parter. Deras vänskap växer och blir allt tyngre att bära på, tills den förvandlas till kärlek.

Kärlek. Det ordet beskriver så många starka, varma känslor. Tyvärr är kärlek inte alltid varm. Kylan regerar, kylan är hotet mot Graces och Sams evinnerliga kärlek. Ingenting kan förbli evigt.

Hans hemlighet räddade hennes liv... Nu måste hon kämpa för att rädda hans.

Den här boken påminner om Twilight, precis som så många andra böcker. Den påminner också riktigt mycket om Twilight, men jag känner mig (trots att jag vrider mig krampaktigt i skam) tvungen att erkänna att det inte gör något. Twilight må vara mitt original, men det finns böcker (Ni vet de där underbara ting bestående av papper täckta med vackra krumelurer inbundna i färggranna pärmar?) som klarar av att nå samma klass, om inte högre. Jag tror att jag ska gå och dra något gammalt över mig, för jag tror inte att jag klarar av att se någon rätt i ögonen just nu.

Långsam kriminalroman i tekoppens värld - I muntra damers sällskap

I brist på bättre bjuder jag denna mörka decemberkväll på en skolrecension på en kulturbok:

Alexander McCall Smith kan konsten att få vardagen att verka långsam och avslappnad, vilket han ger uttryck för i den lästa och älskade serien om Damernas detektivbyrå. Utan att ha ägnat den första boken i serien minsta lilla tanke gav jag mig frimodigt in på den sjätte boken, vilken råkade vara närmast till hands, dock utan att ångra mig.

Det vilar något som nästan når ordet lustigt över boken. Vid det här laget har, så vitt jag vet, Damernas detektivbyrå existerat ett bra tag, huvudpersonen Mma Ramotswe (om någon skulle tala om för mig varför det evinnerliga ”Mma” ständigt dyker upp utan förklaring skulle jag barmhärtigt kyssa dennes bara fötter) har hunnit gifta sig olyckligt för att bara bli grovt misshandlad, gift om sig mycket lyckligt och skaffat en trogen delägare av Damernas detektivbyrå. Vår huvudperson har det alltså på det hela taget rätt så bra i dessa tider, när vi får följa med henne på en mogen tankeresa i ”tekoppens land”, Botswana. Med en tekopp i handen löser den traditionellt byggda detektiven fall på fall i sitt lilla trevliga kontor som är sammanslaget med makens bilverkstad. Medan skrivmaskinen smattrar i den grönskande bakgrunden och de adopterade barnen, varav det ena är rullstolsbundet, är i skolan känner Mma Ramotswe sig en aning blottad. Vem är ute efter hennes älskade vita skåpbil, och vad pågår egentligen i makens hus?

Komiken i boken kommer igång strax, ge dig bara tålamod till att läsa det första kapitlet (även det ganska kul då små besynnerliga stölder kallsinnigt begås framför fruns ögon) så kommer du strax till nästa – ”Byxor och pumpor”. Vad gör man om man som överviktig person förnöjsamt slår sig ner på sängen efter en ansträngande arbetsdag, varpå sängen knarrar oroväckande och en främmande man rusar fram underifrån den? Skrattar? Nej, för mannen, han är utan byxor till råga på allt, så visst blir man ju lite skärrad, och en aning förbryllad där till när byxorna som mannen underligt nog glömt kvar hängs ute på trädäckets staket och nästa dag är utbytta mot en färsk, stor och saftig pumpa!

Resten av boken fortsätter till stor del på samma vis, en detektiv som är lite självironisk, en andre detektiv som får för sig att gå på danskurs för att hitta sig en snygg, förförande man varpå hon paras ihop med en läspande sak utan någon som helst koordinationsförmåga, en tekanna som råkar fyllas med motorolja samt en yngling som dras in i lite väl rika och förnämligt arroganta kretsar. Ironiskt, komiskt, rysligt spännande i ”slow motion” och mer eller mindre smickrande beskrivningar, det här gillar jag! Detta är avslappnad läsning som inte kräver särskilt mycket koncentration, säkerligen avsedd för vuxna individer, men jag anser att även ”mogna” ungdomar eller barn kan finna glädje i denna värld, så olik vår.

Det är svårt att hitta några svaga punkter i historien som inte liknar något annat jag läst (och då känner jag mig tvungen att påpeka att jag läser rätt mycket), jag ser den som dörren till vuxenböckernas värld även om jag föredrar ungdomsböcker som flyter på i lite bättre takt än denna än så länge, så har du inget annat för dig; läs Damernas detektivbyrå! (Det tänker åtminstone jag göra, trots att det kanske dröjer till nästa sommar.)

I muntra damers sällskap utspelar sig i ett land i den världsdel som är vår södra granne. Det här landets befolkning har det relativt bra ställt, och bättre lär det bli. Allt fler barn lär sig läsa och skriva, allt fler får jobb och stadsomgivningen tycks nästan nå samma lyxnivå som den i vårt eget land. Vilket land syftar jag på? Ja, Botswana förstås! Ett totalt landomgivet land utan havskontakter, slätter med ökenpåbrå, det är varmt och klimatet är alltså på det hela taget rätt så behagligt, viket författaren minsann ger uttryck för i boken. Knaggliga bilar kör krokiga vägar fram och passerar kanske en liten skolunge skjutsandes på en rullstol. Den rullstolsbundna är eventuellt ett av Mma Ramotswes adopterade barn, för skolskjuts finns inte här inte och fotspår av åsnehovar kan gott återfinnas på landsvägen, så lite skiljer dock vardagen åt från vår. Datorer är inte populära, ty skrivmaskinskurser ordnas effektivt och te dricks i kopiösa mängder.

Vi har nu kommit fram till den heta, smått beska dryck som innehar den andra huvudrollen i boken. Det verkar som om det Botswanska samhället cirklar runt te. Te är kultur, te är deras vardag, och jag undrar hur många sidor i boken jag passerade utan att finna ordet te eller liknande en enda gång. Det skulle vara intressant att räkna hur många koppar te den kvinnliga detektiven dricker när allt kommer omkring. Tesorterna spelar också stor roll, och det är det magiska rooibos teet som är på tapeten. I synnerhet Mma Ramotswe anser att alla ska dricka och uppskatta denna tesort, så när hennes assistent efter flera trogna år visar sig rentav tycka illa om det känner hon sig duktigt förolämpad. Tänk, så radikalt människor kan reagera!

Det är inte ovanligt att böcker kan inspirera mig till att pröva på nya saker. Jag kan läsa en bok, för att nästa dag vara en inbiten kapsylsamlare eller dagboksskrivare. Det brukar dock aldrig hålla länge, och en bok har heller aldrig förut fått mig att dricka te. Vad gör då den här boken, om inte får mig att dricka te? Nu dricker jag alltså te när jag känner för det, vilket är ganska ofta. För det mesta dricker jag ett te med arom av persika, men om kvällarna när man dricker te för mysighetens skull uppskattar jag vanligt, koffeinfritt, svart te. Jag har ännu inte smakat på detta märkliga te av sorten rooibos, men jag känner på mig att jag kommer att göra det av ren och skär nyfikenhet, en vacker dag.

Min start på december var lugnt sagt...

KOMISK! Jag har genomlidit en uppriktigt sagt fruktansvärd dag. Prov i det värsta ämnet, kallt och ruskigt väder, längta efter en chokladkalender, få en bokkalender (inte fruktansvärt), höra allas modersmålssagor läsas upp högt inför klassen (typiskt mig att skriva en urusel text precis den gången man får vitsord och får höra den läsas högt...), och sist men inte minst; mitt olycksaliga biblioteksbesök. 

När jag vandrade hem från skolan hade jag två väskor: Min axelrems väska till skolbruk samt en guldskimrande kass. När jag kom hem hade jag endast den robusta axelrems väskan kvar. 

Hur kan det komma sig? Jo, det var nämligen så att jag min vana trogen hade reserverat allt för många böcker på biblioteket i hopp om att alla skulle anlända när det behagade dem, och inte på samma gång. För att ställa till med förtret anlände de förstås samtidigt. Alltså blev jag tvungen att idag, den mest miserabla dagen på länge, lösa ut nio stycken böcker. NIO stycken böcker, och allt jag ägde att forsla dem i var en en skolväska som redan färdigt var fylld till bristningsgränsen och en inte fullt så hållbar guldskimrande papperskass. 

Med lite våld fungerar allting, det utgår jag ifrån, och med lite våld (ja, i själva verket mycket våld) fick jag de nio böckerna att rymmas i mina två väskor. Jag hann dock inte ta många knaggliga steg framåt under alla böckers tyngd innan böcker och papperslappar samt en guldskimrande kass som inte längre var fullt så hel låg  på den snötäckta marken om vartannat. 

Jag hade ett problem. Nio böcker, en hop duktigt klumpiga skolböcker och tjugofem pappersknippen i en väska...

Men jag klarade det (genom att halta gatan fram med hälften av böckerna i famnen och väskan på vid gavel, ja, jag måtte ha sett klok ut), och resultatet av mina inte helt bekymmerslösa strapatser är en förfärlig nackont och en eggande panik. När jag nu räknar böckerna i min bokhög inser jag med fasa att de är 17!!! Om veckorna framöver kommer att vara lika fullspäckade med prov och aktiviteter som jag antar kommer den här minst sagt höga högen i värsta fall inte att ta slut förrän om ungefär tre månader. Och de flesta böckerna ska lämnas tillbaka inom en månad...

I juliga(ljuvliga) tider

Snön tynger ner granarna och kvällens mystiska blåa timme lider mot sitt slut. Och jag drömmer...

För ett par dagar sedan diskuterade nämligen jag och några vänner om det här eviga dilemmat med julkalendrar. Såklart skulle alla ha en smaskig godiskalender att snåla vid från morgon till kväll, vissa skulle ha flera godiskalendrar, vissa kanske en sak-kalender, men ingen (och jag är uppriktigt sagt seriös när jag säger INGEN) skulle ha en vacker hederlig papperskalender. Jo, jag, förstås, men jag räknas inte. Jag är faktiskt sällsynt duktig som klarar av att motstå lusten att få en liten chokladbit eller liknande varje dag när man annars dröjer kvar i sängen och gnuggar sig lite förstrött i ögonen utan några som helst planer på att stiga upp. Har man något sött eller salt på tungan får hjärnan däremot nästan en chock och man blir pigg som en lärka och nästan skuttar av glädje över att få komma till skolan snarast möjligt och jämföra formen på chokladbiten (i mitt fall skulle det dock vara lakritsbiten eftersom jag är laktosintolerant). Jag måste tyvärr nöja mig med gnuggar taktiken, men en gammaldags papperskalender med glittriga detaljer är ju så mycket vackrare att se på.

Nåväl, det jag försöker komma till är att vi hittade på världens i särklass bästa och underbaraste kalender för den som älskar böcker. Kalendern skulle egentligen bara bestå av en vanlig bokpärm, men varje dag skulle den fyllas med ett kapitel, för att till slut bli en komplett bok! Jag kan bara föreställa mig spänningen och den ljuvligaste längtan efter nästa dag när man äntligen får läsa lite till... Men visst skulle vara underbart med en sådan här kalender? Inte skulle någon råka ha en sådan till sitt förfog? Jag är villig att betala enorma summor...

Ärendet som står näst på tur är boken som damp ner i vår postlåda idag. Ganska komiskt att det var senast idag på morgonen som jag med en sked flingor i munnen undrade om inte den där kärleksboken som jag skulle få för min tidigt inskickade novell skulle anlända snart. Det gjorde den alltså, samma dag till råga på allt, så jag väntar hungrig av boklängtan på att kasta mig över Komma över av Ingrid Olsson. 

Det märks att julen regerar lite varstans i dessa tider (vi bakade till och med pepparkakor i skolan!!!!), så juliga hälsningar på er med!

Det händer nu

Författare: Sofia Nordin

Sidantal: 248

Första meningen: Vi sitter i uppehållsrummet, Sigrid och jag, Mimmi, Zainab och Isis, och plötsligt är det som om jag inte står ut längre.

Jag har aldrig tidigare läst någon bok som handlar om förbjuden kärlek på det sättet. Visst kan man ju räkna kärlek mellan vampyr och människa som förbjuden, och visst kan kärlek vara förbjuden om familjerna råkar vara osams eller liknande, men det är få böcker som behandlar det stora, förbjudna spännande ämnet som det ständigt pågår stora debatter om, homosexualitet. För många är detta ett ämne som kan kännas väldigt avlägset och skrämmande, kanske rentav äckligt (eller talar jag nu bara om mig själv?), men efter att ha läst den här boken känns kärlek mellan samma kön inte fullt så skrämmande. Jag tror att allt fler människor med homofobi borde läsa den här boken, få sätta sig in i den utsattes känslor. Det händer nu berör på ett fint sätt, och jag kan mycket väl förstå att den var Augustprisnominerad (trots att den inte vann).

Stella är snygg, tuff, relativt populär och hon har den optimala killtjusarkroppen. Hon har alla chanser i världen att mingla runt på fester och förföra person till person med sin blotta existens, och så kastar hon bara bort den chansen! För hennes hjärta tillhör redan någon. Sigrid. Vanilj och blommor, mjuk och len hud, varma läppar och ett klingande skratt, det är Sigrid det, och Stella uthärdar med nöd och näppe dag på dag. Hon älskar Sigrid! Hon vill kyssa Sigrid! Problemet är bara att... Sigrid är en flicka.

En flicka blir kär i en flicka, inte konstigare än så, och ändå regerar oron starkt under en lång period. Tänk om Sigrid inte alls känner på samma sätt? Det är då för väl att hon gör det, och efter en underbar resa till Kreta klargör Stella och Sigrid det hela för varandra. De är ihop. Deras relation blir accepterad av vissa, mer eller minde av andra. En mamma som förstår och stöttar strider mot en mamma som blir avvisande och stursk. Men ingen kan skilja de här töserna åt.

Med en lesbisk åldring som lotsar in Stella i en helt ny värld klarar allting upp sig, och boken lämnar inte mer än nödvändigt grubbel efter sig. Egentligen är inte skillnaden så värst stor mellan vanlig kärlek och denna kärlek, man växlar snabbt på könsrollerna och så är det gjort. I dagens samhälle har nog de flesta nytta av att läsa den här boken, inte minst för att lära sig att respektera sina medmänniskor och rentav uppskatta dem. Glöden i Sofia Nordins språk går inte att ta miste på och trots hemskheterna och allt det svåra mellan varven är detta en underbar bok. Jag känner mig utmattad och full av tankar, så varför inte släppa allt som har med Det händer nu att göra ett tag? Bara för att någon gång i framtiden kunna stötta och hjälpa andra människor, kanske rekommendera den här boken. Det tror jag på.

Det är så logiskt alla fattar utom du

Författare: Lisa Bjärbo

Sidantal: 250

Första meningen: En blå penna har hon, och en svart kan hon fixa från pappas skrivbordslåda.

Det är så logiskt alla fattar utom du. Tänk att en liten ynka titel kan uttrycka så himmelens mycket känslor. Men, och andra sidan, det är ju i princip känslor boken handlar om. Det är också konstigt hur en liten, lagom smal bok kan rymma så mycket känslor.  Vänskap, hat, kärlek, svartsjuka, ilska, glädje, förundran...

Mitt bland alla känslor gömmer sig dock en vardaglig men ändå så allvarsam berättelse som vi får följa med ur två synvinklar. Johan och Ester har varit kompisar sedan urminnes tider. Det går i själva verket inte att minnas att de någon gång inte har varit vänner. Det är så omöjligt att tänka sig. Och ändå händer det, till slut. Ester går och förälskar sig i den perfekta hårdrockaren, lämnar Johan bakom sig för att ta ett kliv framåt i livet. Vad gör då Johan, om inte förkunnar för sig själv att även han är kär i Ester, och har varit det i evigheter. Men nu har de redan börjat gymnasiet, och det är svårt att dölja en outhärdlig förälskelse. Ändå råkar han berätta det han trots allt bestämt sig för att dölja för Ester, för att de, kanske en gång för alla, ska gå skilda vägar.

Sedan vet man ju hr det slutar, i stora drag. Att går skilda vägar, fyllas av svartsjuka, viljan att ge igen, kärleken, att åter förenas. Det går boken ut på, men den känns ändå som så mycket mer. Kanske är det språket, ganska alldagligt men fruktansvärt trevligt? Kanske är det känslan som får en att vilja ropa ”Nej!” om och om igen för att det absolut inte får gå si eller så när man vet att det är exakt på det viset det ska gå om det ska vara just precis så bra som det är? Eller så är det helt enkelt framsidan. För en framsida som får mig att göra revolution ser jag inte alla dagar. Nu såg jag dock en, vilket fick mig att svika min käre bokkanin, för en liten post - it lapps skull. Den klara, lysande orangefärgade lappen instucken mellan de vita bladen blev helt enkelt pricken på i, och det känns fortfarande solklart att den ska sitta kvar där ända tills nästa filur lånar boken från biblioteket och undrar sådär lagom tveksamt över vem där ute i världen som kan ha kommit på iden att sticka in en liten grann post – it lapp mitt i boken och fått den att bli totalt oemotståndlig! (Vill ni veta en hemlighet? Det är jag som har stuckit den där!!!)

Är du nyfiken på varifrån Lisa Bjärbo har snott den fantastiska titeln? Lyssna!

Det är så logiskt alla fattar utom du

Vill du dessutom läsa mer av Lisa Bjärbo, i väntan på att någon gång få läsa en bok som inte längre är debuterande, då är du helt enkelt tvungen att läsa hennes blogg. Där föds dagens skratt, jag lovar.

Månskensvargen

Författare: Elvira Birgitta Holm

Sidantal: 605 (inklusive ett antal ordlistor och förklaringar)

Första meningarna: (Del 1) Där! Stilla!

En vargbok i ett gammaldags norden och vilda äventyr i storskogen kan låta rätt likt Vargbröder, men jämfört med Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm är Vargbröder ingenting. Skillnaderna är stora och oändligt många, men den största är nog den här: Månskens vargen är tio gånger bättre! Vargen som är titeln på boken är egentligen bara en liten biroll i boken, som lämpar sig för betydligt äldre ungdomar än Vargbröder gör. Dessutom utspelar sig den fantastiska historien något senare, så känner du att du vuxit ifrån Vargbröder etc. men är sugen på något i samma stil är du helt enkelt tvungen att läsa Månskensvargen. Såvida du inte avskräcks av rätt uppseendeväckande tegelstenar, det vill säga.

Jag mötte Döden vid stora utsiktsstenen, just där berget störtar sig ner i älvdalen. Dödens ansikte var svart under den mörka kåpan och fasansfullt att se. Döden hade slukat alla. Nu ville han sluka mig. ”Fly, Ylva Ulvsdotter, om du ännu vill leva!” väste Döden. Sedan dess är jag på flykt.

Så inleds boken, vilket leder till att du, redan innan själva berättelsen ens hunnit börja, sugs bakåt i tiden. Pesten härjar omkring i landet. Majoriteten drabbas, dör i smärta med variga, svarta bölder över hela kroppen. Femtonåriga Ylvas familj lämnar henne, svaga inför döden som de är, och Ylva blir tvungen att fly ensam ut i en djup och mörk skog, utan att ha en aning om vad som väntar.

Ylva, vargkvinnan enligt de hopväxta ögonbrynen, tycks dock ha turen på sin sida. Hon möter strax en yngling, så märkligt vacker och tyst. Är han varg, vittra eller kanske möjligtvis en ängel? Det återstår att se medan bandet mellan dessa två parter växer sig allt starkare, i takt medan förhållandena också blir allt svårare. I eld, kyla, smärta, sorg och rädsla är vargpojken och Ylva tvungna att ge allt för sitt liv. Båda drivs de framåt av ilska, sorg och hat, och pojken har en ryslig hämnd att utkräva.

De har det möjligtvis rätt bra, de här två ungdomarna som förts samman av sin rädsla, men snart rullas den fasansfulla sanningen fram, en sanning som inte längre går att undvika, en sanning som är lika mörk och kall som natten själv, och en sanning som Ylva helst hade låtit bli att höra.

Ylva är tapper och stark och en frimodig förebild för den som så önskar. I skogen är det hon som får ta på sig de tyngsta sysslorna, jaga och slakta, reparera och frysa. Det kommer sig så att mannen och kvinnan byter roller i brist på bättre. Visste du att en kvinna kan jaga och en man brodera? Även fast detta är 1300- talets Sverige tycks förbjuden kärlek mellan personer man allra minst kan ana vara på tapeten. Månskensvargen är nämligen inte bara en skrämmande och rå äventyrsroman, utan likväl en eggande varm roman om kärlek, avvisande och ömhet.

Jag ljuger inte om jag säger att Månskensvargen är den bästa bok jag läst på länge. Det är något i Holms sätt att berätta som drabbar mig lika hårt som pesten i boken när jag läser. Det är så vackert och rysligt att sida för sida bara flyger förbi, och så tar den slut som alla andra böcker. Det är synd, för om jag ska sammanfatta boken på ett någorlunda fiffigt sätt, utan att överdriva blir det nog något i stil med: Läser du den inte kommer du heller inte sakna den, eftersom du inte vet vad det är du går miste om.

Vampyrens märke

Författare: P. C. Cast & Kristin Cast

Sidantal: 344

Första meningen: Precis när jag trodde att min dag inte kunde bli värre fick jag syn på den döda killen som stod vid mitt skåp.

Jag har ett litet dilemma. Alltid när jag läser en bok inom en kategori jag inte har prövat på förut bildar jag nämligen en viss uppfattning om hur genren i fråga är, och allt som inte motsvarar ”originalet”, som i det här fallet är den första boken jag prövar på, är ”fel”. Detta gäller förstås först och främst vampyrböcker, av vilka mina egna erfarenheter är Twilight och enbart Twilight. Därför var jag minst sagt skeptiskt inställd till allt vad andra vampyrböcker än Twilight heter, tills jag av ren och skär nyfikenhet lånade den första boken som ingår i serien House of Night.

Nu kan jag bara säga att jag uppriktigt sagt är glad över ha lånat och läst Vampyrens märke, vilket till stor del beror på att den är så totalt olik Twilight trots att huvudämnet är det samma, nämligen vampyrer.

Zoey Redbird är en totalt vanlig tonåring, studerande, upptagen av familjebråk och ihop med den stinkande och populära amerikansk fotbollspelande Heath. Detta gäller alltså tills hon blir märkt, och hela hennes liv förändras.

Zoey ska bli vampyr! Hon av alla ska åka till skolan House of Night, där hon får möta större prövningar, finare vänskap och värre fiendskap än hon någonsin stött på. Det lustiga här är att vardagen där inte alls är så olik vår. Skolan har såklart märkliga magiska ämnen och märkena eleverna och lärarna bär i pannan gör dem oförskämt vackra samt att blodet spelar en viss roll, men vampyrerna tänker och känner precis som vi!

Språket i boken är inget att tala om, det var rentav ruskigt dåligt vilket såklart kan bero på en inte helt suverän översättning, men man glömmer sådana världsliga saker när man snabbt kastas in i vampyrernas värld. För en sak är säker, jag tänker läsa de resterande delarna i serien, även om det nu mot förmodan skulle bli på engelska, för en gångs skull.

Cherry On Top Award

 Två dagar, två awarder! De finfina personer med finfina bloggar som varit finfina nog att skänka även mig en liten finfin award är Tvillingarnas bokbuffé och Lovisa! (Det blev nog en aning FÖR finfint där ;)

Nu blev det däremot svårare, för det är meningen att jag ska nämna mina tre favoritförfattare och någon bra bok de skrivit. Jag avskyr sånt här! Jag kan helt enkelt inte förmå mig att välja endast tre, när de är så oändligt många  som står mig nära. J. K. Rowling som skrivit Harry Potter- böckerna (vem vet inte det?) tror jag dock att tar en definitiv plats på min lista, och så antar jag att Maria Gripe och hennes Skugg- serie också platsar där, men... Jag har nu nämnt en fantasy-författare och en författare till lite äldre och fina böcker, så första platsen för riktigt alldagliga ungdomsböcker tror jag att jag ger sådär lagom nonchalant till Mikael Niemi som skrivit bl.a. Skjut apelsinen. Ta dock inte detta allt för allvarligt, för jag har så många böcker i min "attläsahög" som lär vara förskräckligt bra, att jag tror att min lista kommer att se helt annorlunda ut om en månad.

Nu blir det om möjligt ännu svårare, för jag ska ge vidare awarden åt fem andra bloggar. Nu är det då så, att jag redan nominerat en massa fina bloggar till Beautiful blogger award, och eftersom de bloggarna redan fått en award av mig blir de tyvärr utan denna gång. 

Alice's och Lyra's bokhylla

Photots & Books by Frida

Addikoko

Bokfreak

och

Boknea

är de fem lyckliga som får en award av mig!

Såhär fungerar det:

Tacka den du har mottagit prisen ifrån.

Kopiera prismärket till din blogg.

Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.

Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Gratis böcker säger man aldrig nej till

Det var väl ungefär en månad sedan jag såg annonsen på Barnens Bokklubbs hemsida om en novell-tävling. Denna gång skulle novellen handla om kärlek, ett en aning pinsamt ämne att skriva om, men det som lockade mig var att de tio första bidragen som sändes in skulle vinna varsin kärleksbok! Jag satte mig alltså ner och plitade ner en liten historia om en farmor som berättade om sin första kärlek för ett par smått besvärade tonårsflickor. Allting var ju liksom tänkt som ett skämt, jag kan inte skriva om kärlek, men nu råkade det sig så att min novell var ett av de tio första bidragen, så nu är jag full av förväntan över vad som kommer att dyka upp i min brevlåda en tid framåt...

Nu är då alltså den förra novell-tävlingen avklarad, men en ytterligare har dykt upp här, där du även kan delta i en spännande stafett-novell! Nu är temat fantasy, och det ända som krävs är att du är snabb och sätter igång med skrivandet nu genast! För inte vill väl du missa chansen att få en gratis bok?

Den gröna cirkeln

Författare: Stefan Casta

Sidantal: 333

Första meningen (bortsett från Hämplings förord): Det är Söndag.

Jag tror att det på alla ställen finns sådana där människor som är lite arroganta när det gäller livet. De tror sig veta mer än andra, vara viktigare och klokare. De hatar människor, kan de säga utan att i själva verket mena det. Men det är hatet som binder dem samman, och får dem att skapa förbund.

Ett av dessa förbund skapas en dag på kulturskolan Fågelboet av fyra ungdomar. De här ungdomarna är Judit, David Beckham, Dinah och Gabriel, och alla är fyllda av den där märkliga känslan som tar över deras kroppar, de ska protestera. Och protesterar gör de. De ställer sig nakna mitt bland folkvimlet på H&M. I och med det föds Den gröna cirkeln.

Precis som alla andra föreningar och klubbar måste även Den gröna cirkeln ha möten, alltså träffas ungdomarna på ett trädäck för att hålla sitt första officiella möte utan onda aningar, men det verkar som om onda makter vill Den gröna cirkeln illa, för under möte börjar det plötsligt storma alldeles förfärligt, en storm som verkar som om alla världens stormar rasade på samma gång, och så dras klubbmedlemmarna och hela trädäcket som i en virvelvind in i kusligare äventyr än de någonsin kunnat ana.

Riktigt spännande och riktigt bra är Stefan Castas första försök att skriva en rysare. De fyra ungdomarna hamnar i ett diffust tillstånd på en näst intill horribel plats. Världen snurrar omkring utan tid och rum i boken som är fullständigt omöjlig att kategorisera. De övernaturliga inslagen drar den bort ifrån allt vad deckare heter, den alldagliga första delen får mig att tänka på en vardaglig ungdomsbok och det blodiga allvaret griper tag i läsaren som bara en utomordentlig rysare kan göra. På omslagets baksida säger författaren att han velat skriva en riktigt ruggig historia, en sån där som får håren att resa sig på armarna, och jag kan inte annat än säga att hans önskan har gått i uppfyllelse. Språket, energin och den skrämmande berättelsen kastar Den gröna cirkeln bortom all kritik.

Beautiful Blogger Award

Beautiful Blogger Award, ja. Nu har jag fått hela fyra stycken, om jag har förstått saken rätt, och bara tackat två av dessa offentligt, så här nedan ser ni alltså länkar till alla dessa underbara bloggar som nominerat mig:

Adde´s bokblogg

Sofies bokblogg

Pling

Min bloggs namne Bokträdet 

Här ser ni mitt förra inlägg om nomineringen!

Skuggornas barn

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 394

Första meningen: - Adjö då, mamma.

Trolsk, mystisk, vacker, sorglig, gripande, avskyvärd, tankeväckande, underbar... Jag hittar helt enkelt inte ord för att beskriva den tredje delen i Maria Gripes serie om skuggor. Böckerna är som skuggor i sig. Lika oåtkomliga på något sätt, men ändå så konkreta och närvarande. Ja, inte böckerna i sig, förstås, men innehållet. I den här boken pendlar Berta mellan Rosengåva, hemmet och farmodern för att ytterligare grubbla. Det är så mycket som tål att grubblas på. Inte minst Carolin, eller Carl som hon utger sig för att vara. Carolin lever sitt liv på scenen, hon är född till skådespelare, men är man inte lite av en bedragerska om man aldrig visar sitt rätta jag utan skapar band så starka utan att mena ett skvatt och aldrig visar sitt innersta?

Det är så mycket som måste erkännas och avslöjas. Lydia Falck af Stenstierna är vid liv trots graven och alla sörjande nära och kära, och Berta hör till den minimala skara som tycks veta det. Det är så fasligt tunga saker som Berta får bära på sina axlar genom hela boken. Tills slutet, alltså. Och slutet, det är ju fullkomligt fantastiskt enligt mig. Så oerhört sorgligt men samtidigt så lyckligt. Det är märkligt på vilket sätt saker kan byta rikting och reda upp sig till slut, och ändå vet jag att ännu en bok i serien återstår.

Jag har på något mystiskt sätt missat den fjärde boken när jag tidigare har läst de här böckerna, vilket var för rätt länge sedan. Idag kikade jag innanför den bibliotekslånade bokens pärmar och fann där en lapp med en rekommendation att läsa den här boken när man är tretton år och uppåt. Kanske har jag funnit en förklaring till varför jag tycker att boken känns bättre nu andra eller tredje gången jag läser den. När det kommer till kritan kanske serien inte alls lämpar sig för barn i nioårsåldern. Eventuellt den första boken och kanske den andra, men inte Skuggornas barn.

Något som Carolin säger i boken, när hon är på besök som piga ur tjänsten hos Bertas familj, och som jag tycker att alla borde fundera på är något i stil med:

”Skulle du välja att vara piga eller gäst i din fars hus?” (Det är förstås finare uttryckt och så, men ungefär så här säger hon J)

Jag vet vad som känns självklarast för mig, men vad skulle du välja? Den här lilla repliken känns på något sätt så skrämmande. Tänk att i det verkliga livet måsta stå inför det valet...

Namn i ont och gott

Namn, de är märkliga ting. Egentligen var det boken jag läser nu som fick mig att börja grunna över det här fenomenet (ni behöver dock inte vara oroliga, än så länge är jag ingen filosof!). Berta i Skuggornas barn, hon är nämligen väldigt missnöjd med sitt namn. Berta är klumpigt, fult och tonlöst, anser hon. Tänk bara på alla andra fina personligheter i boken. Arild, Rosilda och Carolin är ju namn som det direkt sjunger om, och om man sedan jämför med Berta...

Detta fick mig att börja fundera på mitt eget namn, Sofia. Det  verkar som om var och varannan människa i min omgivning heter Sofia. Varför? Jag har nämligen lagt märke till att "Sofior" i böcker alltid står på den onda sidan. Tänk bara på Sofia Falck af Stenstierna i Skugg-böckerna. Hon är en sådan där maktlysten, kallsinnig och självisk typ som får mig att rysa. Varför heter hon just Sofia? Är Sofia ett kallt eller hårt namn? Jag har då aldrig lagt märke till att det skulle vara så, men kanske blundar jag bara inför sanningen. Så finns det ju också andra elaka personer vid namn Sofia, för att nämna en Sofia i Folk och rövare i Kamomilla stad men det finns ju många fler...

Vad är då alltså slutsatsen av all den här smörjan? Jo, att jag föredrar Snusmumriken!

...och de vita skuggorna i skogen

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 295 sidor

Första meningen: - Litar du inte på mig?

... och de vita skuggorna i skogen, det är en fortsättning på Skuggorna vid stenbänken där Bertas familj får en ny jungfru. Du minns kanske, om du har läst boken, att det vid ett senare tillfälle i boken framkommer att Berta och Carolin är bundna via blodsband. De delar samma pappa. Minns du det kanske du också ytterligare minns att systrarna planerar att åka ut på landet och tjäna piga ihop för at lära känna varandra lite bättre, och i den här uppföljaren sätter de planen i verket.

Stället de kommer till är dock kanske inte riktigt vad de har planerat. Rosegåva är ett pampigt kråkslott med tinnar och torn, men i det ståtliga vilar det en obegriplig tystnad och en våg av sorg. Kanske det är därför slottets invånare söker en pojke och en flicka som sällskapsbarn åt ungdomarna som bor på slottet. Alltså bestämmer sig Berta och Carolin sig för att ta platsen, den käcka Carolin förklädd till pojke.

På slottet blir de bekanta med två mycket besynnerliga ungdomar. Arild och Rosilda är helt och hållet isolerade och vet ingenting om omvärlden. Arild, han är lite av den där filosoferande typen, som läser betungande böcker om meningen med livet, och när han träffar Carolin känns det som om världen plötsligt lyses upp för honom. Han har funnit en själsfrände. Samma gäller Rosilda, men för henne är det romantik som gäller. Tillsammans med ”don Carlos” blir livet mycket enklare för dem båda, och det verkar som om ingen vet vad ”Carl” döljer bakom förklädnaden.

Eftersom allas uppmärksamhet riktas mot hennes syster får Berta mycket tid för sig själv. Trots att alla liksom vänjer sig vid att hon finns där ibland dem hinner hon forska lite i slottets historia. Rosilda är nämligen stum, men varför vet ingen. Att det inte har med några organ att göra, det är man dock rätt säker på. För flera år sedan, då avled nämligen en kvinna mycket dramatiskt på slottet efter att ha målat sin egen död. Hon dränkte sig tror man, och den kvinnan var Arilds och Rosildas mamma. Mystiska saker pågår på slottet, och det verkar ha fallit på Bertas lott att reda ut allting.

Den här boken känns på något sätt både starkare och mer spännande än den förra som jag envist håller fast vid att kalla för ”mysig”. Här är det inga mysigheter att tala om. Det är kalla känslor så väl som varma, avundsjuka och ensamhet när man bli förd bakom ljuset, allt medan Arilds och Rosildas historia sakta rullas fram inför Bertas klara ögon. Maria Gripe är helt enkelt suverän.

Bokenkät

Jag har sett att följande enkät på många bloggar de senaste dagarna och nu har även jag bestämt mig för att fylla i enkäten som jag ursprungligen hittade hos bokbabbel.

1. Favoritbok i barndomen?

Om man räknar barndomen som lågstadieåldern eftersom jag för närvarande går i högstadiet hade jag så fruktansvärt många perioder när jag läste olika slags böcker. Ibland  var det hästböcker som gällde medan det vissa stunder skulle vara klassiker och andra fantasy. Harry Potter och Den mörka materian hörde nog till mina absoluta favoritböcker, men det är de ju och andra sidan fortfarande... Så, jag antar väl att svaret är Vargbröder, och klassikern Huckle Berry Finn får absolut inte glömmas bort.

2. Vad läser du just nu?

För tillfället håller jag ju som sagt på med en omläsning av Maria Gripes skuggserie. Jag har nu kommit till den andra boken "...och de vita skuggorna i skogen".

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Om jag minns rätt har jag reserverat fyra böcker. Det är ju så himla praktiskt när man enkelt kan beställa böcker via nätet som inte annars finns i närmaste bibliotek. Sedan är det bara att ta en promenad och så har man böckerna i handen. Jag har reserverat Reckles, Avund, Den dödes dotter och Det händer nu.

4. Dålig bokvana?

Att gå in i biblioteket allt för många gånger per månad och komma ut med en stor kasse böcker bara för att ytterligare fylla på den färdigt stora högen böcker som väntar på mig.

5. Vad har du förtillfället hemlånat från biblioteket?

Skuggserien

Vampyrens märke

Svart drama

Kan ingen hjälpa Anette?

Krigarens resa

Månskensvargen

6. Har du en läsplatta?

Nej, nej och nej! Jag håller starkt fast vid riktigt äkta papper och jag har inga planer på att skaffa en läsplatta i första taget.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Jag brukar försöka hålla mig till en bok eftersom jag älskar den där pirriga känslan och det där att bli tvungen att läsa lite till och ännu lite till eftersom det bara är så bra, vilket jag tycker att man inte får njuta av i slalomläsning. Det senare kommer det dock att bli mer av i framtiden då vissa i min nära bekantskapskrets anser att jag borde läsa betydligt mer på engelska och finska för att förbättra mina språkkunskaper som är... Men, ja, vad kan man vänta sig av en absolut svenskspråkig boknörd?

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Mja, svårt att avgöra. Jag följer definitivt med betydligt bättre i "bokmodet" men jag försöker hålla fast vid att också läsa äldre böcker alltid emellanåt. Så köper jag också mer böcker nuförtiden.

9. Sämsta boken du läst i år?

När jag tittar igenom mina recensioner på bloggen fastnar jag direkt vid Sabotage. Det var en sådan där typisk och dålig deckare. Alla andra böcker stannade jag upp vid och kände glatt igen att "den där var ju jättebra" eller något liknande, men jag har inget minne av denna. Sedan tyckte jag inte heller om Den femte systern och Kan ingen  hjälpa Anette.

10. Bästa boken du läst i år?

Jag avskyr såna här frågor. Jag får helt enkelt black out varenda gång jag ser en. Dags att plocka fram läsdagboken... Pirater, Fjäril, Hungerspelen och Jag saknar dig, jag saknar dig var åtminstone väldigt bra!

11. Hur ofta läser du ofta utanför din egen bekvämlighetszon?

Ytterst sällan, men det ska dock bli mer av det nu...

12. Vilken är din bekvämlighetszon?

Böcker antingen skrivna på svenska eller översatta till svenska, helt klart. Det går snabbast, smidigast och enklast, och på mitt modersmål kan jag dessutom lättast bedöma själva språket i en bok.

13. Kan du läsa på bussen?

Nej, tyvärr, men jag önskar innerligt att jag kunde. Det skulle göra alla bil- och bussresor betydligt intressantare.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?

Soffan? Sängen? Golvet? Skrivbordet? Jag kan uppriktigt sagt inte svara. Bara boken är bra spelar platsen inte så stor roll.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag brukar för det mesta behålla mina böcker för mig själv eftersom de inte är avsevärt många. Jag skulle dock gärna låna ut dem ifall någon skulle vilja. Då förutsätter jag dock att böckerna lämnas till baka och är ni gott skick. Jag har även en viss förkärlek för överenskommelser i stil med att jag lånar ut en bok mot att jag i min tur får låna en av någon annan.

16. Viker du hundöron i dina böcker?

Nej, jag föredrar bokmärken, och helst originella sådana.

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Nej.

18. I studierelaterade böcker då?

Åter nej, förutsatt att det inte är något nödvändigt eller obligatoriskt.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Svenska, konstigt nog ;)

20. Vad får dig att älska en bok?

En gripande, spännande, stark eller vacker berättelse som håller mig fast och låter mig passera portalen mellan vår verkliga värld och bokens. Språket i boken bidrar även till berättelsens värde.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Om en bok är riktigt bra vill jag förstås att så många som möjligt får chansen att läsa den!

22. Favoritgenre?

Jag läser det mesta, men jag drar mig för att läsa deckare eller typiska "tjejböcker". Läser jag för många böcker i en viss genre på kort tid brukar jag tröttna, så jag antar att omväxling är det jag behöver.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Klassiker!

24. Favoritbiografi?

Brukar inte läsa biografier...

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Nej, eftersom det inte har varit nödvändigt.

Då var jag klar, och det ska tydligen ännu komma en fortsättning på enkäten som jag självklart håller utkik efter.

Skuggan vid stenbänken

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 221

Första meningen: Det var år 1911

Som jag har nämnt i tidigare inlägg har jag planer på att läsa om lite gamla böcker som jag tycker att är värda att återuppleva. Maria Gripes ”skuggserie” läste jag första gången när jag var i nioårsåldern, men jag tycker fortfarande att den är lika bra. Vissa böcker är sådana att de kan läsas av folk i alla åldrar och uppskattas av alla som läser dem. Maria Gripes böcker hör till dem.

Skuggan över stenbänken skildrar huvudsakligen händelsen och händelserna som uppstår när familjen Berta bor i får en ny jungfru. På den här tiden hade ju alla som hade råd jungfrur och husor, och när Carolin kommer till den här familjen väcks stor uppståndelse. Carolin är helt enkelt... den hon är. Hon är så söt och förtrollande och vinner lätt allas förtroende, men ibland är hon så kall och elak. Berta har svårt att förstå sig på deras nya jungfru, men även hon lyckas skapa ett starkt band mellan dem. Carolin är så förbryllande. Varför är hon så förtvivlat återhållsam när det gäller att berätta om sig själv? Och hurdant är egentligen förhållandet mellan Carolin och pappan i familjen?

Jag älskar sådana här gammaldags böcker i fridfull miljö berättade på ett vackert språk.  Det är så mycket lättare att drömma sig bort i den här miljön än i en bok om vardagslivet i vår värld. Trots att vissa stunder i boken kan vara ruskigt sorgliga, allvarsamma och gripande ser jag ändå boken mest som mysig och harmonisk. De kommande böckerna håller samma ton men är mer fantasifulla och de är även längre. Därför är Skuggan vid stenbänken för mig mest en inledning på uppföljarna, men en inledning som man absolut inte få missa.

Kan ingen hjälpa Anette?

Jag inleder pessimistiskt med att säga att jag gav upp. Besviken och trött på tråkiga, händelselösa böcker gav jag upp. Jag är trött på böcker som stampar på ställe, böcker som ständigt använder ord som ”dom”, ”mej” och dylikt, böcker som bara är sorgliga rakt igenom (jag som brukar älska sorgliga böcker för det mesta måste alltså erkänna att det blivit lite för många sådana på sista tiden), vanliga fjantiga tonårsböcker och misslyckad fantasy. Förut slog jag aldrig igen en bok mitt i, jag höll ut till sista sidan hur dålig den än var, men nu klarar jag det helt enkelt inte längre. Med tankarna vilande på den tjocka högen full med avsevärt bättre böcker vid min sida kunde jag inte koncentrera mig, bokstäverna gjorde kullerbyttor på sidorna och jag tänkte på allt jag istället kunde ägna min dyrbara tid åt. Och resultatet blev alltså att jag slog igen Kan ingen hjälpa Anette? Av Peter Pohl. För många böcker i följd av samma författare, det kan inte båda gott, men jag har åtminstone lärt mig en läxa.

Jag är kvar hos er och Jag saknar dig, jag saknar dig!, de böckerna är ju så himla bra, så därför skulle jag absolut ge mig in på ytterligare än bok av Pohl, vilket slutade med att jag gjorde revolution; avbröt en bok. I början intalade jag mig att den inte var ett dugg tråkig, den var säkert väldigt intressant, men ett bevis på att den verkligen var tråkig har jag för tillfället vid min sida.

Anette Wester är ett slag för sig. Bara tolv år är hon, och ändå verkar det som om hon genomlider en stor våg av depression vilket man kanske kan tyda av hennes hårt sminkade ansikte, svarta kläder och hår i samma nyans. Åsikterna om flickan är vitt skilda. Vissa anser att hon är ett typiskt problembarn, andra håller stenhårt fast vid att hon nog är en underbar tös innerst inne, men vem ska man tro på då flickan, som hela tiden protesterat på sitt eget lilla vis genom att tiga i sten, gör ett brutalt självmordsförsök? Hon skickas direkt till ett hus som flödar över av psykologer som alla börjar på bokstaven B, och en av dessa psykologer är Björn Bolander.

Det är ur hans synvinkel som vi får följa med Anettes och hela historiens utveckling. Hans tankar och åsikter regerar, men genom mycket dialog framkommer även vitt skilda tvister. Kanske är det därför den blir så tråkig. En person som bara grubblar en hel bok igenom. Visserligen träffar han människor stup i kvarten och visserligen har boken sina trevliga stunder, men det kan inte få mig att ändra åsikt om boken. Kanske gör den en positiv vändning inom de sista hundra sidorna, men det är upp till dig att ta reda på om du trots all min kritik väljer att läsa boken.

Författare: Peter Pohl

Sidantal: 364

Första meningen: Jag hinner inte mer än få av mig jackan innan snabbtelefonen tjuter till och ivrigt tjoar: - Björn där?

Är hösten en allergiframkallande årstid?

Det måste vara så, att hösten är livsfarlig. Idag fastän klockan inte ens ännu har nått 11 har jag hunnit överträffa mig själv på många sätt. Jag kom bl.a. på mig själv med att stå på plats utanför "bibban" redan när den öppnade med en full kass försenade böcker hängande längs med sidan. Jag promenerade till och med dit fastän vädret för tillfället är sådär ruggigt som det bara kan vara om hösten. Som väntat kom jag ut ur bibliotekshuset med en nästan lika stor kass i handen som när jag kom... Jag som varit och provianterat böcker på bokmässan igår.

När jag promenerade hemåt i maklig takt med Owl City ringande i öronen märkte jag plötsligt att jag stod som förstenad och glodde på en liten ekorre som satt på en stolpe mindre än en meter ifrån mig. Så där stod jag i säkert tio minuter. Tänk vad hösten kan få en till att göra!

Nu till mitt egentliga ärende. Det är nämligen så att hösten som jag tidigare nämnt är världens mysigaste årstid och perfekt för läsning. Nu ska jag utveckla mitt påstående lite grann. Med en kopp varmt vid sin sida och en tjock bok uppslagen i knät, då kan man nog gott konstatera att livet är underbart, så om man har tid tycker jag att man till exempel kan satsa på att läsa om några gamla godingar till böcker som man läst senast för några år sedan. Tid kan jag inte direkt påstå att jag har, men läsa om några bokserier, det tänker jag minsann göra och till de där gamla godingarna jag tänker läsa hör förstås bland annat Den mörka materian av Philip Pullman och Maria Gripes underbara Skugg-serie...

Bokmässan, nu är den över för min del

Ja, precis som allt annat tar också bokmässor slut. Tyvärr. Jag skulle gärna ha stannat en stund till, men i trängseln och den kvava luften blev man snabbt trött fastän man inte hunnit utforska nästan hälften. Böcker och människor i mängder, stånd av alla de slag, bokfantaster och skolelever som bara är där för att de måste, ingen blir nog uttråkad i första taget.

Tyvärr började min mässa med något som liknade en stor katastrof. Jag hade knäppt på kameran och hittat en passlig vinkel så att hela mäss atmosfären fyllde rutan, då kameran sade upp kontraktet, än en gång. Det hade jag ju i och för sig väntat mig, och lärt mig att man inte kan lita på min kamera har jag nog gjort vid det här laget, men nog var det ändå förargligt att den skulle stupa när jag behövde den som mest. Någon bild får ni med andra ord inte njuta av.

Jag kan bara tänka mig vilken min jag hade när jag vinglade runt de första minuterna i folkvimlet. Men munnen på vid gavel och ögonen uppspärrade så att de var stora som tallrikar försökte jag smälta allting. Jag blev helt enkelt överväldigad. Ja, man kan faktiskt bli överväldigad av lite folkmassor, men den här folksamlingen var ju inte vilken som helst, det var ju  bokmässan!

Trots min en aning överdrivna iver i början är jag nog så här dags en smula besviken. Utbudet svenska böcker var minimalt, och än mindre var antalet böcker för barn och ungdomar. Det som fyllde ut hela utrymmet var finskt, finskt, finskt, och det var med nöd och näppe jag över huvudtaget hittade ett stånd med ett par böcker som intresserade mig.

De där böckerna som intresserade mig, jag köpte dem. Det var dock efter en viss tvekan, men efter att jag frågat mig själv åtminstone tio gånger vad jag vill göra med mina pengar och åtminstone nio gånger av dessa tio svarat att jag vill köpa böcker, då rev jag upp en bunt sedlar och köpte dem. För komma tomhänt hem från bokmässan, det var något som inte skulle gå för sig.

 Det här är alltså min bokmässfångst.
Underfors av Maria Turtschaninoff, Jokern av Markus Zusak och Klostrets gåta av Mary Hoffman.

Jag letade egentligen efter Markus Zusaks bok Boktjuven, men eftersom den inte gick att finna fick jag nöja mig med en annan bok av samma författare, och Klostrets gåta var helt enkelt ett billigt fynd. Tomhänt kom jag alltså inte hem och med dessa konkreta minnen kan jag drömma tillbaka till Bokmässan 2010.