GOTT NYTT ÅR!!!

I brist på raketbilder...

Ni vet inte hur mycket jag grämer mig över att jag inte kan publicera detta inlägg inatt exakt klockan tolv. Det hade sannerligen varit kolt som bara den! Men nu är så inte fallet, alltså får ni nöja er med min lilla nyårshälsning just här och nu.

Jag skrev nyss i inlägget under om det gångna året och mina läsupplevelser (dock väldigt kortfattat), men ett nytt år betyder som sagt nya överraskningar och förbättringar på alla vis. Därför tänkte jag härmed be er, mina ärade läsare, att skicka en liten fjuttig kommentar innan ni lämnar sidan. Vad tycker ni om bloggen? Positivt, negativt? Inläggen? Annat? Vad kan jag förbättra? Vad vill ni se mer av?


Såja, lycka till med firandet av ett nytt, hoppeligen mycket gott år!

Sammanfattning - 2010

Nu när jag kritiskt ser tillbaka på det gångna läsåret blir jag nästan generad över den lilla mängd böcker jag faktiskt har läst. "Nog borde väl en bokbloggare lyckas åstadkomma lite mer än ynka 87 böcker?" tänker jag och talar förstås då bara för mig själv. 87 böcker är säkert en summa värd att vara nöjd över, med tanke på hur knapp lästiden har varit för mig i år.

En hel finsk bok har jag lyckats ta mig igenom med snigeltakt, och jag har påbörjat tre engelska böcker, dock utan att läsa slut en enda (det får lov att bli till efter årsskiftet). Om jag ska ge ett nyårslöfte i läsväg blir det nog därför att läsa mer på främmande språk, samt att läsa mer över huvudtaget.

Den sistnämnda delen av mitt nyårslöfte, den om att läsa mer över huvudtaget, den ska jag börja förverkliga nästan med detsamma. En hel vecka väntar nämligen fortfarande på mig innan skolan börjar. En vecka fylld av läsning.

Lycka och ett par blå skor

Författare: Alexander McCall Smith

Sidantal: 239

Första meningen: När man har uppnått precis rätt ålder, som Mma Ramotswe, och när man har sett lite av livet, som Mma Ramotswe förvisso hade, så finns det saker som man helt enkelt vet.

Den sjunde boken ingående i den förtjusande serien om Damernas Detektivbyrå kan jag i egen hög gestalt intyga att når lika hög klass som de tidigare. Såvida den sjätte boken når samma klass som dess föregångare, det vill säga. Jag har nämligen tagit klivet in i det Botswanska samhället en aning sent, och sålunda totalt missat hela början om detektivbyråns uppkomst, vilket jag grämer mig mycket över. Att gräma sig, det gör man dock rent inte när man läser Lycka och ett par blå skor, för det vilar faktiskt något lugnande och lyckligt, som ett skimmer kanske, över boken.  Innehållet är lika färgglatt som pärmarna, med oväntade vändningar, humor och, såklart, tedrickande. Vem kan avstå ifrån det?

En handling har boken förstås, även om den inte tar särskilt stor plats, speciellt eftersom detta inte är någon blodig roman under det mycket beskrivande namnet ”deckare”, en målgrupp som en del visserligen inte skulle dra sig för att placera denna i, så är du ute efter den typen av bok avråder jag dig direkt att sluta läsa denna redogörelse. Nej, boken är kanske framförallt en underhållande skildring av ett totalt annat samhälle utan desto större problem.

För närvarande håller nämligen Mma Ramotswe eventuellt på med att plöja igenom dagens tidning, kanske för att stanna vid en spalt där en fru vid namn tant Emang rådgiver människor med världsliga problem. Man kan sålunda föreställa sig att denna tant är en aktuell konkurrent till Damernas Detektivbyrå, och kanske har man i så fall rätt, för denna mystiska tant visar sig senare vara någon helt annan än hon utger sig för.

Medan mindre fall och grubbel snurrar i bakgrunden, vissa problem mer aktuella än andra, gör också de två kvinnliga detektiverna varsitt resolut beslut. Mma Makutsi uppviglar sin nyfunna förkärlek för skor och köper ett par alldeles förtjusande skor, blåa med rött foder, klack och extremt spetsig tå. Samtidigt bestämmer sig Mma Ramotswe för att börja banta eftersom hon tycker sig höra alla prata negativt om hennes traditionella kroppshydda. Men är deras beslut verkligen så smarta?

Ja, alla gör sina misstag då och då, och ibland kan det vara ofattbart skönt att njuta av de misstag andra människor gör. Försök då låta bli att göra det i verkligheten, gör det hellre i form av en bok! Denna serie är avslappnande, lättsam och underhållande bara man väl hittar rytmen i språket. Är du tefanatiker? Så mycket bättre! Te, främst av sorten Roosibos, finns det nämligen gott om här, även om så en aning mindre än i I muntra damers sällskap.

Lycka och ett par blå skor är perfekt att läsa nu när vintern känns som kyligast, klimatet i boken är nämligen desto varmare.

Jag hade trots allt varit snäll...

... och se vad tomten hade med sig i bokväg åt mig igår:

BRÖD - Johan Åkerberg

HEMLIGHETEN FÖR TONÅRINGAR - Paul Harrington

VAMPYRENS MÄRKE - P. C. Cast & Kristin Cast

LYCKA OCH ETT PAR BLÅ SKOR - Alexander McCall Smith

BOKTJUVEN - Markus Zusak


Dessutom har jag ju ett härligt långt jullov framför mig, och största delen av det lovet ska minsann gå åt till läsning i en mjuk fåtölj med varma filtar samt en stärkande kopp te.

Tävling hos Crazy in books!

På bloggen Crazy in books pågår just nu en tävling om två engelska böcker, för att fira att bloggen har gått framåt. Jag deltar förstås i tävlingen! Varför inte delta själv? Dessa böcker lottas ut:

En liten trevlig överraskning så här i juletider

Ja, så värst liten var inte boken jag (ursäkta om jag tar äran av dig, pappa) utlöste på posten idag, men dock så trevlig!


Bild lånad från förlaget

Shoo len

Författare: Douglas Foley

Sidantal: 391

Första meningen: ”Tycker du verkligen om pannkakor?”

Ni vet de där böckerna vars handling ibland är rent utav obehaglig, men vars språk ändå innehar en sådan glöd att man helt enkelt måste läsa på och ta in hela atmosfären utan att kunna sluta? Jag tycker egentligen inte om att läsa sådana böcker. De är utan tvekan bra, men kan jag avstå väljer jag det alternativet. Shoo len läste jag endast för att jag av gammal vana alltid läser alla delar i en serie jag en gång har börjat på. I somras läste jag Shoo bre och slogs av samma magiska effekt. Enkelt och smidigt får Foley boken att utvecklas på de sätt man minst anar, samtidigt som något inom en redan vet vad som hända ska eftersom författaren avslöjar det galant genom att helt enkelt börja med slutet, en finess som binder läsaren från första till sista sidan.

På det hela taget visste jag alltså redan innan jag hade öppnat boken vad som skulle hända, och jag trodde mig kunna påstå det bombsäkert efter prologen. På bokens pärm står nämligen följande:

De är blint förälskade i varandra, men inom loppet av ett dygn kommer hon att dö för hans hand.

Shoo len är enligt min uppfattning lite som en fristående fortsättning på Shoo bre. Miljön och skolan i ett invandrarrikt område i södra Sverige är den samma, men årgången elever är något yngre eftersom ett antal år har gått sedan Shoo bre utspelade sig (enligt Shoo len). På något ställe i boken associeras det även till före detta elever i skolan, vilka innehar huvudrollerna i Shoo bre, och den tidning som de skrev. Årskursen är den samma, nämligen åk nio, och ovanligt närgångna relationer mellan lärare och elever samt en rå atmosfär med droger och hotelser och allt vad det innebär har en stor roll även i uppföljaren, men historierna är vitt skilda.

Shoo len går ut på att invandrar killen Karim för ett slag sviker de gamla coola kompisarna för den nyinflyttade in invandrartjejen Nikoo. Deras kärlek är gränslös och förtrollande, men spår av Karims farliga förflutna snurrar hela tiden runt deras förhållande, kanske i hopp om att kunna bryta det helt och hållet. Ty innan Karim möter Nikoo medverkar han i ett överfall på en kvinna under nattens sena timmar, och den kvinnan råkar vara Nikoos mamma.

Det är ett härligt gäng som bildas och hålls ihop av Nikoos självsäkerhet, men alla gängets medlemmar ämnar inte överleva terminen till slut.

På grund av att rollerna i Shoo len till största del är invandrare flyter dialogen i boken på ett slags invandrarsvenska som, åtminstone gällande mig, verkar som rotvälska innan man har vant sig. Detta kan vara ett litet irritationsmoment, men även något som för vissa kan höja standaren på boken eftersom vardagskänslan förstärks.

Tonårsboken hade med Shoo len bland ett flertal andra tips på böcker för pojkar, men självklart kan alla okänsliga högstadieungdomar av båda könen läsa denna bok vars ljusglimtar är få men ovanligt klara.

Ps. Det fick bli en grön post-it lapp den här gången :)

Jag känner mig skyldig en förklaring

Jag vet hur det känns att titta in på en blogg fylld av en gnistrande förväntan, och att mötas av samma gamla inlägg gång på gång. Den känslan är inte angenäm, och hittills har jag försökt låta bli att bli en av dessa ouppdaterade bloggar. Tyvärr måste jag nu säga att jag har brutit mitt löfte (om ja nu någonsin gav ett sådant), fö nu i juletider när min bokhög är som störst har jag varken läst eller bloggat på x antal dagar. Min fritid spenderar jag istället rastlöst framför datorn, sittandes på sänggen eller obekvämt funderandes på hur i hela friden jag ska hinna läsa alla böcker.

Lässvacka, ni vet väl vad det är? Man, som annars får migrän eller liknande i brist på böcker, kan helt enkelt inte förmå sig att läsa, vilket leder till tråkiga perioder av stress och självömkan. Inte trevligt, kan jag tala om. Ni ska alltså hålla er undan det här med lässvacka.

Men, vad gör då inte jag om inte drabbas av just denna smittosamma bakterie? Lässvacka, jag ser det som en sjukdom som kan följa med vissa böcker. För mig var det Reckless. De första sidorna i den boken slank helt enkelt förbi, jag minns inte ett ord. Sen tog det stopp totalt. Rena åsynen av Reckless kom på något sätt som en besvikelse. Den är tunn. Bläckböckerna är tjocka. Det är den största och mest betydelsefulla skillnaden. Vad kan Reckless vara jämfört med dessa tegelstenar?

Jag ska nog trots allt ge Reckless en chans, i ett senare skede. För tillfället står det till så att jag har läst ut Shoo Len och ska lägga upp en recension snarast, samtidigt som jag siktar på att läsa Var är Alaska? av John Green. Och julen nalkas ju förresten, allt för snart. Jag är panikslagen.

Ett litet hål i mörkret - eller så inte...

Författare: Ingrid Olsson

Sidantal: 220

Första meningen: Det blir ljust när man dör.

Varför går alla bara och dör?  Några bultande hjärtslag, ett litet ryck och så är man bara borta. Varför är det så? Man undrar ju vad en författare tänker när hon skriver en bok om bara döden, så mörk och kall. Som om inte världen redan var tillräkligt rå, liksom. Vem vill avsiktligt bli deprimerad? Inte bara starkt berörd och sådär lite varm och röd om kinderna som man kan bli av en stark bok, utan riktigt illa till mods?

Jag var med andra ord inte särskilt road medan jag läste Ett litet hål i mörkret, skriven av Ingrid Olsson. Med sidor tomma som i en Lasse-Maja bok (dock lite mindre bokstäver och lite mindre komprimerad) behandlar boken ett synnerligen obehagligt ämne, på ett bitande ilsket sätt. Calles farmor ska dö. Precis som hans pappa och farfar, och typ alla runtomkring verkar det som. Och kanske till och med deras stackars marsvin. Det enda som lyser upp tillvaron en liten, liten smula är det lilla hålet mitt i allt mörker. En tjej med en massa gitarrer och en röd halsduk. Förstås är Calle för blyg för att gå fram till henne. Ännu en orsak att gräma sig över, alltså.

Böcker som tvingar läsaren att fylla på tre fjärdedelar av historien själv är inte riktigt min grej. Då föredrar jag hellre gammaldags romantiska berättelser med allt för mycket detaljerade beskrivningar.  Att jämföra Ett litet hål i mörkret med en Lasse-Maja bok går nämligen alldeles utomordentligt, så knapert med text är det verkligen. Kanske är det riktigare att kalla den poetiskt skriven, men jag föredrar att helt kallsinnigt förlikna den klena boken med en barnbok utan glädje. Även om mörkret är påfallande tätt måste det väl gå att finna minsta lilla ljusglimt som kan göra det till ett nöje att få ta del i Calles sorg? Det relativt ljusa omslaget och de kritvita sidorna är en liten bagatell som inte klarar av att bryta sig igenom allt det svarta, för enligt min den här gången så bestämda åsikt är Ett litet hål i mörkret endast mörker utan hål. Om så nödvändigt är hålen svarta.

MUMIN

Mumin. Man kan upprepa det lustiga ordet gång på gång utan att tröttna. Mumin. Vad är innebörden i det egentligen? Vad tänkte Tove Jansson på när hon skapade en ny och så obeskrivligt fantastisk värld? Inte vet jag, men hon måtte ha haft bra fantasi...

Nu ska jag nämligen presentera den perfekta julklappen, likväl till den som redan klivit några rejäla steg upp för åldersstegen som till den som knappt har börjat. Den som med ivriga händer river upp detta stora, härligt hårda paket kommer inte att bli besviken, jag lovar.

En samlingsvolym fylld med Tove Janssons bästa serier!!! Är man ung kan man glädjas av fantasifulla bilder och spännande berättelser, den som nått tonåren och ända upp till 100 kan skratta åt den skickligt dolda humorn som inte den unga upptäcker, i Mumin finns något för alla. Själv tycker jag att första bilden i varje serie är väldigt intressant. Där avbildas nämligen en mycket smickrande version av själva mumintrollet, bildens centrum fylls alltid av hans smått stora mage eller bak! (Kanske innehar jag en synnerligen konstig humor, men jag tycker faktiskt att det är roligt!) Varför inte ägna jullovet åt MUMIN & Co.? 

Frost

Författare: Maggie Stiefvater

Sidantal: 283

Första meningen: Jag minns att jag låg i snön, en liten röd fläck av kallnande värme, omgiven av vargar.

När frosten täcker marken med skimrande kristaller, när kylan är bitande kall, och när befolkningen helst drar sig inomhus, då finns det varelser i mänsklig gestalt som plötsligt börjar skaka med förvridna ansikten, för att kliva ut ur sitt mänskliga skinn och anta gestalten som en varg. Det är främst ögonen, klara och lysande som på en katt, som kännetecknar den här arten. Varulvarna.

För att röra ihop boken Frost av Maggie Stiefvater behöver du först och främst en stor och kraftig järnkittel. Sedan är det dags att skaffa sig en lång och stadig käpp att röra ihop ingredienserna varulvar och förbjuden, vacker kärlek med. Så, simsalabim, har du boken Frost till ditt förfogande.

Nej, såklart är vi tvungna att ta till lite till, för att spä på det framställda behövs det ett lättsamt men stundvis otroligt skarpt och förtrollande vackert språk.

Frost handlar egentligen inte särskilt mycket om frost, utan om omöjlig kärlek mellan människa och varulv. Som liten blev nämligen vår huvudperson Grace biten av en varg, dock utan att förändras. Hela sin barndom har hon ändå iakttagit vargarna för att komma dem allt närmare, speciellt en av dem, Sam. När Sam står inför sin period som människa dem här våren möts han och Grace för första gången som två mänskliga parter. Deras vänskap växer och blir allt tyngre att bära på, tills den förvandlas till kärlek.

Kärlek. Det ordet beskriver så många starka, varma känslor. Tyvärr är kärlek inte alltid varm. Kylan regerar, kylan är hotet mot Graces och Sams evinnerliga kärlek. Ingenting kan förbli evigt.

Hans hemlighet räddade hennes liv... Nu måste hon kämpa för att rädda hans.

Den här boken påminner om Twilight, precis som så många andra böcker. Den påminner också riktigt mycket om Twilight, men jag känner mig (trots att jag vrider mig krampaktigt i skam) tvungen att erkänna att det inte gör något. Twilight må vara mitt original, men det finns böcker (Ni vet de där underbara ting bestående av papper täckta med vackra krumelurer inbundna i färggranna pärmar?) som klarar av att nå samma klass, om inte högre. Jag tror att jag ska gå och dra något gammalt över mig, för jag tror inte att jag klarar av att se någon rätt i ögonen just nu.

Långsam kriminalroman i tekoppens värld - I muntra damers sällskap

I brist på bättre bjuder jag denna mörka decemberkväll på en skolrecension på en kulturbok:

Alexander McCall Smith kan konsten att få vardagen att verka långsam och avslappnad, vilket han ger uttryck för i den lästa och älskade serien om Damernas detektivbyrå. Utan att ha ägnat den första boken i serien minsta lilla tanke gav jag mig frimodigt in på den sjätte boken, vilken råkade vara närmast till hands, dock utan att ångra mig.

Det vilar något som nästan når ordet lustigt över boken. Vid det här laget har, så vitt jag vet, Damernas detektivbyrå existerat ett bra tag, huvudpersonen Mma Ramotswe (om någon skulle tala om för mig varför det evinnerliga ”Mma” ständigt dyker upp utan förklaring skulle jag barmhärtigt kyssa dennes bara fötter) har hunnit gifta sig olyckligt för att bara bli grovt misshandlad, gift om sig mycket lyckligt och skaffat en trogen delägare av Damernas detektivbyrå. Vår huvudperson har det alltså på det hela taget rätt så bra i dessa tider, när vi får följa med henne på en mogen tankeresa i ”tekoppens land”, Botswana. Med en tekopp i handen löser den traditionellt byggda detektiven fall på fall i sitt lilla trevliga kontor som är sammanslaget med makens bilverkstad. Medan skrivmaskinen smattrar i den grönskande bakgrunden och de adopterade barnen, varav det ena är rullstolsbundet, är i skolan känner Mma Ramotswe sig en aning blottad. Vem är ute efter hennes älskade vita skåpbil, och vad pågår egentligen i makens hus?

Komiken i boken kommer igång strax, ge dig bara tålamod till att läsa det första kapitlet (även det ganska kul då små besynnerliga stölder kallsinnigt begås framför fruns ögon) så kommer du strax till nästa – ”Byxor och pumpor”. Vad gör man om man som överviktig person förnöjsamt slår sig ner på sängen efter en ansträngande arbetsdag, varpå sängen knarrar oroväckande och en främmande man rusar fram underifrån den? Skrattar? Nej, för mannen, han är utan byxor till råga på allt, så visst blir man ju lite skärrad, och en aning förbryllad där till när byxorna som mannen underligt nog glömt kvar hängs ute på trädäckets staket och nästa dag är utbytta mot en färsk, stor och saftig pumpa!

Resten av boken fortsätter till stor del på samma vis, en detektiv som är lite självironisk, en andre detektiv som får för sig att gå på danskurs för att hitta sig en snygg, förförande man varpå hon paras ihop med en läspande sak utan någon som helst koordinationsförmåga, en tekanna som råkar fyllas med motorolja samt en yngling som dras in i lite väl rika och förnämligt arroganta kretsar. Ironiskt, komiskt, rysligt spännande i ”slow motion” och mer eller mindre smickrande beskrivningar, det här gillar jag! Detta är avslappnad läsning som inte kräver särskilt mycket koncentration, säkerligen avsedd för vuxna individer, men jag anser att även ”mogna” ungdomar eller barn kan finna glädje i denna värld, så olik vår.

Det är svårt att hitta några svaga punkter i historien som inte liknar något annat jag läst (och då känner jag mig tvungen att påpeka att jag läser rätt mycket), jag ser den som dörren till vuxenböckernas värld även om jag föredrar ungdomsböcker som flyter på i lite bättre takt än denna än så länge, så har du inget annat för dig; läs Damernas detektivbyrå! (Det tänker åtminstone jag göra, trots att det kanske dröjer till nästa sommar.)

I muntra damers sällskap utspelar sig i ett land i den världsdel som är vår södra granne. Det här landets befolkning har det relativt bra ställt, och bättre lär det bli. Allt fler barn lär sig läsa och skriva, allt fler får jobb och stadsomgivningen tycks nästan nå samma lyxnivå som den i vårt eget land. Vilket land syftar jag på? Ja, Botswana förstås! Ett totalt landomgivet land utan havskontakter, slätter med ökenpåbrå, det är varmt och klimatet är alltså på det hela taget rätt så behagligt, viket författaren minsann ger uttryck för i boken. Knaggliga bilar kör krokiga vägar fram och passerar kanske en liten skolunge skjutsandes på en rullstol. Den rullstolsbundna är eventuellt ett av Mma Ramotswes adopterade barn, för skolskjuts finns inte här inte och fotspår av åsnehovar kan gott återfinnas på landsvägen, så lite skiljer dock vardagen åt från vår. Datorer är inte populära, ty skrivmaskinskurser ordnas effektivt och te dricks i kopiösa mängder.

Vi har nu kommit fram till den heta, smått beska dryck som innehar den andra huvudrollen i boken. Det verkar som om det Botswanska samhället cirklar runt te. Te är kultur, te är deras vardag, och jag undrar hur många sidor i boken jag passerade utan att finna ordet te eller liknande en enda gång. Det skulle vara intressant att räkna hur många koppar te den kvinnliga detektiven dricker när allt kommer omkring. Tesorterna spelar också stor roll, och det är det magiska rooibos teet som är på tapeten. I synnerhet Mma Ramotswe anser att alla ska dricka och uppskatta denna tesort, så när hennes assistent efter flera trogna år visar sig rentav tycka illa om det känner hon sig duktigt förolämpad. Tänk, så radikalt människor kan reagera!

Det är inte ovanligt att böcker kan inspirera mig till att pröva på nya saker. Jag kan läsa en bok, för att nästa dag vara en inbiten kapsylsamlare eller dagboksskrivare. Det brukar dock aldrig hålla länge, och en bok har heller aldrig förut fått mig att dricka te. Vad gör då den här boken, om inte får mig att dricka te? Nu dricker jag alltså te när jag känner för det, vilket är ganska ofta. För det mesta dricker jag ett te med arom av persika, men om kvällarna när man dricker te för mysighetens skull uppskattar jag vanligt, koffeinfritt, svart te. Jag har ännu inte smakat på detta märkliga te av sorten rooibos, men jag känner på mig att jag kommer att göra det av ren och skär nyfikenhet, en vacker dag.

Min start på december var lugnt sagt...

KOMISK! Jag har genomlidit en uppriktigt sagt fruktansvärd dag. Prov i det värsta ämnet, kallt och ruskigt väder, längta efter en chokladkalender, få en bokkalender (inte fruktansvärt), höra allas modersmålssagor läsas upp högt inför klassen (typiskt mig att skriva en urusel text precis den gången man får vitsord och får höra den läsas högt...), och sist men inte minst; mitt olycksaliga biblioteksbesök. 

När jag vandrade hem från skolan hade jag två väskor: Min axelrems väska till skolbruk samt en guldskimrande kass. När jag kom hem hade jag endast den robusta axelrems väskan kvar. 

Hur kan det komma sig? Jo, det var nämligen så att jag min vana trogen hade reserverat allt för många böcker på biblioteket i hopp om att alla skulle anlända när det behagade dem, och inte på samma gång. För att ställa till med förtret anlände de förstås samtidigt. Alltså blev jag tvungen att idag, den mest miserabla dagen på länge, lösa ut nio stycken böcker. NIO stycken böcker, och allt jag ägde att forsla dem i var en en skolväska som redan färdigt var fylld till bristningsgränsen och en inte fullt så hållbar guldskimrande papperskass. 

Med lite våld fungerar allting, det utgår jag ifrån, och med lite våld (ja, i själva verket mycket våld) fick jag de nio böckerna att rymmas i mina två väskor. Jag hann dock inte ta många knaggliga steg framåt under alla böckers tyngd innan böcker och papperslappar samt en guldskimrande kass som inte längre var fullt så hel låg  på den snötäckta marken om vartannat. 

Jag hade ett problem. Nio böcker, en hop duktigt klumpiga skolböcker och tjugofem pappersknippen i en väska...

Men jag klarade det (genom att halta gatan fram med hälften av böckerna i famnen och väskan på vid gavel, ja, jag måtte ha sett klok ut), och resultatet av mina inte helt bekymmerslösa strapatser är en förfärlig nackont och en eggande panik. När jag nu räknar böckerna i min bokhög inser jag med fasa att de är 17!!! Om veckorna framöver kommer att vara lika fullspäckade med prov och aktiviteter som jag antar kommer den här minst sagt höga högen i värsta fall inte att ta slut förrän om ungefär tre månader. Och de flesta böckerna ska lämnas tillbaka inom en månad...