Drakmånad

Drakmånad handlar om Tommy. Tommy bor med morsan. Hon och han. Ensamma. Hon är deprimerad, sörjande. Han är också deprimerad, sörjande. Hon är sjuk. Tommy är inte sjuk. Tommy är inte Tommy. Tommy är Kenny. Kenny är samuraj.

Jag har märkt att det är vissa figurer, stilar, som är mode i bokvärlden. Precis som klädmodet förändras det hela tiden och böcker som man var förälskad i för en månad sedan kanske man inte alls gillar nu. Just nu är förstås vampyrer väldigt inne, men ett annat folkslag som jag också har märkt att är populärt är samurajerna. Även Åke Edwardson, mest känd som vuxenförfattare, har prövat på detta ämne och Drakmånad är hans andra ungdomsbok, som enligt min uppfattning är en fristående fortsättning på hans första ungdomsbok Samurajsommar.

Samurajsommar utspelar sig på ett kollo som tillslut brinner upp och med finns också Tommy, som döpt om sig till Kenny för att bli lugn, behärskad och värdig döden. Nu i Drakmånad är Kenny tillbaka hos sin sängliggande mamma som sörjer sin avlidne man och knappt kan stiga upp ur sängen och ännu mindre laga mat. Kenny bär alltså hela tiden på ett ganska stort ansvar som husmor åt en lite förvirrad mamma som lyssnar på Elvis Presley nätterna långa. Den enda person som (bortsett från en allt för snäll rektor) visar något tecken på förståelse är Kerstin. Kerstin är ett av barnen som delat Kennys upplevelser på det olycksamma kollot och har en mamma som inte själv klarar sig så värst bra utan super sig full varje dag. Både Kenny och Kerstin är livrädda för barnavårdsnämnden (eller barnnämnden, som de själva kallar den) och går varje dag till skolan med ett sting av oro i hjärtat.

Början på Drakmånad (och i och för sig även hela den resterande delen av boken) vilar på något sätt i dysterhet vilket Åke Edwardson fint får fram med korta, uttryckande meningar som stundvis ersätts av längre meningar där det händer mer. Den här villervallan gör Drakmånad till den bok den är. Inte så värst samurajrik, en aning mystisk, sorglig och stark.

Om livet färdigt inte var det bästa för Kenny blir det garanterat inte bättre av att den snälla rektorn mitt i en lektion hämtar Kenny och meddelar att hans mamma ligger på sjukhus. Hon gick ditt självmant. Sinnessjukhuset. Dårhuset. Ett fängelse för dårar. Ett dårhus för stollar. Stollar som i Kennys eviga vitsar. Nu är hans egen morsa en vits. En sällsynt dålig vits.

Livet blir inte heller bättre av att stampa på ställe utan Kenny bestämmer sig för att handla. Tillsammans med Kerstin som verkar dela hans öde beger han sig ut på spännande äventyr som en efterlyst rymlig utan egentligt mål. De vill bara bort. Bort. Bort från den eländiga världen. Eventuellt till Japan och samurajerna. Bara bort. Bort från dårfinkar till morsor.

Utan att ha läst en enda av Åkes kriminalromaner för vuxna och (fastän jag har Samurajsommar liggande i bokhyllan) med bara ett svagt minne av den första boken kan jag nog konstatera att den här boken är riktigt, riktigt bra. Författaren tycks också med mer erfarenheter ha lärt sig hur man fängslar en ung läsare till fullt, och det ger han uttryck för i Drakmånad som enligt mig är mycket bättre än Samurajsommar. Det enda lilla minuset är att Edwardson envisas med att skriva ”dom” istället för ”de” och fastän jag antar att ”dom” numera är korrekt känns det ändå fel och jag reagerar varje gång han skriver så. Men bortsett från det är alltså den här boken en riktig guldgruva som jag definitivt rekommenderar åt just dig.

Snusmumriken