Underfors

Författare: Maria Turtschaninoff

Sidantal: 341

Första meningen (prologen): För så många hundra år sedan att ingen längre kan räkna dem levde ett fredligt folk i en gyllene öken i den trakt där dadlar växer.

Det känns knasigt, fel på något sätt, att läsa en bok vars dialoger är skrivna på det egna språket. Svenska som svenska, kan man ju tycka, men studerar man böckers språk mer ingående är jag säker på att skillnaderna är enorma. För att ta till Underfors som är skriven av en finlandssvensk författare (jihuu!) där huvudpersonerna är bosatta i Helsingfors. Replikerna varieras skumt med enskilda ord på talspråk och stora delar på korrekt språk. Kanske är det bara jag som tycker att det känns ovant?

I ett skede i Undefors, som enligt bokens baksida hör till kategorin urban fantasy, åker gestalterna i boken hastigt och lustigt upp till Närpes, där språket plötsligt blir till en synnerligen roande arabiska (ursäkta, men så ser jag på närpesiskan), sedan ner igen till Helsingfors där talspråket med vännerna anländer igen och man använder ord för att beskriva individer på rätt intima sätt som en utomstående (t.ex. en svensk) inte självklart förstår. För att ta till ett rätt otrevligt exempel (hahaa):

Två pojkar står och pratar om att den ena pojken i fråga är en fegis som inte vågar fråga ut en viss huvudperson, varpå de nonchalant kommenterar hennes kvinnliga former genom att säga att ’hon har en snygg ”reve”’. I Sverige skulle man antagligen göra om ordvalet av flickans bak till ”häck” eller liknande.

Tro nu inte att jag irriterade mig på detta hela boken igenom, nej, stunderna invirade i talspråk var rätt få, och innerst inne känns det faktiskt roligt att för en gångs skull läsa något som känns friskt och modernt, inte bara för exempelvis svenskarna.

Historien i sig är dock inte modern från pärm till pärm, och boken (för att ta till det konkreta) handlar om en flicka, Alva, och en pojke, Joel. Alva är den där starka typen, hon klär sig i tyllkjol och converse nedanom det rosa hårburret, och Joel är hennes raka motsats som håller sig i skymundan, vägrar bära storasyrrornas urringade t-skjortor och ägnar hela sitt hjärta år parkour. Trots att de till synes inte är lika på något sätt utstrålar Alva något som gör att Joel vill ty sig till henne. Och, som den blyga högstadieungdom han är samlar han tillslut mod till sig och ber henne om en dejt.

Vem kunde ha anat var den dejten skulle komma att sluta? Utanför kaféet ser Joel nämligen Alva stå och prata med en främling som utstrålar fara. Utan några som helst aningar om att Alva nyss fått veta att hon är den sanna härskaren av ett dolt land under Helsingfors gators kullerstenar och att främlingen i fråga inte är något annat än ett piercat troll som Alva råkar vara omåttligt förtjust i följer Joel efter dem ner i en värld så olik vår, full av oknytt och där andra lagar rår. Underfors.

Åtminstone för mig kändes Underfors ett tag som aningen barnslig och icke trovärdig, men sedan kom en något förvånad Sofia fram till att det helt enkelt handlar om hur man ser på saken. Släpper man tag om verkligheten och tänker sig att detta är något i stil med en historisk folksaga är Underfors en riktigt bra bok. Jag har läst bättre, men igenkänningsfaktorn i historien är hög och att låta höra små glädjerop över platser man känner igen kan vara roande för omgivningen (eller irriterande, men det kan vi glömma), så jag tror att varje Finländare, gammal som ung, kan finna något sting av glädje i denna berättelse som inte påminner om något annat jag läst. Underfors är en bok man vill ha i sin samling, trots dess svagare stunder.