Författare: Jenny Jägerfeld
Sidantal: 252
Första meningen: Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen före den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.
Maja är den där personen som går sina egna vägar, inte minst på den estetiska linjen i skolan, då hon på skulpturtimmen väljer att ta saken i sina egna händer och trotsigt göra en hylla. Fastän de vuxna ständigt intygar om att en hylla inte är en skulptur envisas Maja med att hålla sig till den robustare varianten, vilket snarast leder till en avsågad tumspets, vilket i sin tur leder till att en ytterst beskrivande bild av Maja som ligger på golvet och blöder cirklar runt skolan, vilket i sin tur leder till att hela befolkningen verkar tro att hon gjorde det avsiktligt. Livet är hårt. Men, vem skulle såga av sig sin tumme med flit? Och därtill bloda ner lärarens dyra snobbskjorta?
Tyvärr verkar det inte räcka med en försvunnen tumspets, snart kommer även en försvunnen mamma med i bilden, och den försvunna mamman leder till att Maja finner tjugoåriga Justin som inte heter Justin och har rosa byxor. Hon är ohjälpligt kär. Även de starkaste kärleksband kan dock brytas på grund av synnerligen drastiska händelser, t.ex. att läsa obehörigas mejl. Spänningen stiger, och lästakten ökar...
Precis som den inledande meningen i boken, konkret, smått sarkastisk och absolut rakt på sak, så är hela boken. Den är minst sagt känsloframkallande. Ena stunden gapskrattar man som road läsare, bara för att i nästa stund gråta stora, tunga tårar i fullaste medlidande. Den svarta humorn ligger som ett moln över hela boken, och gör att inte ens de starkaste stunderna känns tyngre än nödvändigt. I like it!
Språkmässigt går det säkert att finna bättre böcker, som absolut inte är nära på lika underhållande som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar