fredag, januari 14

Vampyrböcker - min grej eller ej?

Törst av Richelle Mead

Jag börjar nästan skrida så långt att jag snart antar min sekreterarmin och antecknar varje gång jag envist intygar om att vampyrböcker inte är något för mig, bara för att snarast jag läst ut boken i som är på tapeten förläget medger att vampyr böcker visst är min grej. Så är det med Twilight. Egentligen kan jag instämma med alla som direkt ställt in sig skeptiskt till de böckerna, men bedragande som de är får de mig ändå att nästan tappa andan av spänning trots ett absolut intetsägande språk och en egentligen alldeles töntig handling. House of Night har jag gått såpass långt med att jag läser dem på engelska för att förbättra mina svagaste skolämnen, och Vampire Academy, som jag nyss läst första boken av, har fängslat mig totalt. Det är rentav genant, för egentligen vill jag läsa böcker som är bra utan att vara fjantiga skräpromaner. Jag vill läsa böcker som inte bara handlar om brustna hjärtan, krasade liv och vampyrer, och ändå samsas just dessa böcker om första platsen på min lista över böcker som fängslar mig. Egentligen borde jag alltså inte läsa den typen av böcker över huvudtaget. Snopet nog, men dock i längden till min glädje.

Törst klassar på alla sätt in som en urusel bok, inte alls i min stil, och först var jag min vana trogen en aning skeptisk, vilket höll i sig relativt lång. Två vampyrflickor har sedan två år tillbaka varit på rymmen från vampyrskolan de har äran att få undervisas i. Flickorna, varav den ena är beskyddare (dhampir, halvvampyr) å den andras (moroi, vampyr) vägnar, är inte bara bästa vänner, beskyddaren Roses huvudsakliga uppgift är nämligen att försvara Lissa (vampyren i fråga) från ytterligare en ras, strigoi. Strigoi är de vampyrer som är odödliga och oumbärligt starka. Rose’s och Lissa’s liv i friheten bryts dock hastigt och lustigt eftersom en av skolans beskyddare dyker upp och tar töserna med sig tillbaka till skolan där de bara kan ana vad som väntar.

Straffet blir rätt så lindrigt, Rose är endast tvungen att hålla sig ifrån alla sociala samlingsplatser (i och för sig rätt katastrofalt med tanke på hennes tidigare så höga och populära ställning i skolan) och stanna på sitt rum. Och så måste hon träna extra med äldre, snygga Dimitri som bli hennes egen mentor.

Det var ungefär på detta ställe som jag bands fast mellan bokens pärmar. Dimitri är nämligen inte snygg intet för intet, nej hans snygghet och Roses snygghet samt deras gemensamma tankesätt binder dem samman allt starkare, ett band som strax förvandlas till förbjuden kärlek. Dessutom börjar märkliga saker hända förövrigt. Lissa, som har rätt så ovanliga krafter för att vara moroi, hittar allt oftare döda djur på aktuella platser, som i skolväskan eller papperskorgen, och hennes känsliga sinne leder oftast till att hon återfinns gråtande på skoltoaletten täckt av blod. Blodet är till största del de döda djurens, men även till viss del hennes eget.

Tyvärr förstörs läsarens upplevelse enormt på grund av en översättning som än en gång är katastrofal. Konstig meningsföljd eller brist på bokstäver och alternativt hela ord gör mig olidligt irriterad, för nog ska man väl få läsa en hel bok utan att stup i kvarten måsta känna sig som en uppsatsrättare. Det är fruktansvärt sorgligt att översättningar av böcker inte kan göras ens en liten aning noggrannare.

Jag är inte fullständigt på det klara med om även denna serie gör sig bättre på engelska, och i så fall får det så vara, för jag anser det som bara ytterligare en orsak till att klargöra att vampyrböcker inte är min grej.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag läste boken på engelska och tyckte inte att det var något fel på språket.

Amelie sa...

Oj, glömde fylla i, men kommentaren är från mig

Sofies bokblogg sa...

Sv: Åh, vad kul, och fint att du gillade den också :)

Gudon sa...

Boken är mycket bättre på engelska, en av mina favoritserier.

Tonårsboken - Elin sa...

Det är lite samma sak för mig. Jag veet att språket är dåligt och att det är urkass litteratur men ändå kan jag inte slita mig.
Vampyrböckerna är som tonåringarnas version av skämsböcker, ganska lustigt måste jag säga.