Torsdagsbarn av Sonya Hartnett
Atmosfären i Sonya Hartnetts Torsdagsbarn får mig att på något mystiskt vis associera till Lilla huset på prärien – böckerna. Dammig luft, lite lagom gammaldags, stekande hett och så vidare. Den här boken utspelar sig dock något senare (harkel, jag har faktiskt ingen aning om när ”jämförbar bok” utspelar sig) och på landsbygden medan det Lilla huset... logiskt nog finns på prärien.
Det aktuella året är alltså något runt omkring 1930, platsen är Australiens landsbygd, huvudpersonen är Harper. I boken får vi följa med Harpers inte helt problemlösa uppväxt som börjar med något som skulle ha kunnat leda till Harpers undergång, men som resulterar i en bror som kanske inte så länge till kan efterliknas en homosapiens.
Harper är sju år och får den stora äran att vakta lillebror Tin. Fastän hon är så varsam och försiktig, för ingen vill ju brodern sin något ont, är lille Tin snarast utom synhåll. Harper kommer fram till att han helt inte längre finns, han är begraven under leran.
Då avslöjas broderns fenomenala egenskap, orsaken till att boken Torsdagsbarn kanske överhuvudtaget existerar. Tin klarar utan någon som helst hjälp av att gräva sig ut ur leran, leran som snarast blir en allt för nära vän istället för fiende för livet. Tin innehar kunskapen att gräva. Han är ett barn som kan tyckas asocialt, men döljer en inre klokhet och beslutsamhet. Varför skulle han annars välja att trotsa sina föräldrar, ja, hela sin familj, för att efter händelsen dra sig tillbaka under huset, ner i marken bland en labyrint av för-hand-byggda tunnlar, och bli allt mer ogästvänlig.
Familjen, som i bokens början är synnerligen rik på medlemmar, börjar strax splittras. Tin som döljer sig nere i markens innersta mister strax en lillebror i ett misslyckat försök att rädda med hjälp av sin grävförmåga. Nu brister hans självförtroende och han blir allt mer lik ett djur. Harpers är stor nog att börja arbeta, så Harper är småningom ensam i huset med ett huvud fyllt av tankar på en lillebror, dold av jorden.
Torsdagsbarn är en verkligt fin bok. Det är något med tidsåldern och harmoniken som får mig att älska just den här typens böcker. Att huvudpersonen är så ung ger gestalt år berättelsen som med ens blir betagande och gripande. Inte någon tegelsten, minsann, men ordens melodi förvandlar boken till något jag alltid kommer att bära med mig.
Just det här angående ordens melodi tar översättaren upp i sitt efterord gällande Sonya Hartnett. Översättaren har försökt fånga den klang i meningarna som Hartnett lyssnat till när hon skrev på originalspråket, och jag tycker att hon har lyckats, även om jag inte har läst den engelska versionen. I efterordet står det förresten många intressanta saker. Sonya Hartnett visar sig vara en ilsken personlighet, full av åsikter som skriker om att få komma ut, och hon klargör tydligt att hon inte skriver för någon annan än sig själv, men att tonåringar är tacksamma läsare. Det är dock få som påstår den egentliga innebörden, påstår hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar