Författare: Ingrid Olsson
Sidantal: 220
Första meningen: Det blir ljust när man dör.
Varför går alla bara och dör? Några bultande hjärtslag, ett litet ryck och så är man bara borta. Varför är det så? Man undrar ju vad en författare tänker när hon skriver en bok om bara döden, så mörk och kall. Som om inte världen redan var tillräkligt rå, liksom. Vem vill avsiktligt bli deprimerad? Inte bara starkt berörd och sådär lite varm och röd om kinderna som man kan bli av en stark bok, utan riktigt illa till mods?
Jag var med andra ord inte särskilt road medan jag läste Ett litet hål i mörkret, skriven av Ingrid Olsson. Med sidor tomma som i en Lasse-Maja bok (dock lite mindre bokstäver och lite mindre komprimerad) behandlar boken ett synnerligen obehagligt ämne, på ett bitande ilsket sätt. Calles farmor ska dö. Precis som hans pappa och farfar, och typ alla runtomkring verkar det som. Och kanske till och med deras stackars marsvin. Det enda som lyser upp tillvaron en liten, liten smula är det lilla hålet mitt i allt mörker. En tjej med en massa gitarrer och en röd halsduk. Förstås är Calle för blyg för att gå fram till henne. Ännu en orsak att gräma sig över, alltså.
Böcker som tvingar läsaren att fylla på tre fjärdedelar av historien själv är inte riktigt min grej. Då föredrar jag hellre gammaldags romantiska berättelser med allt för mycket detaljerade beskrivningar. Att jämföra Ett litet hål i mörkret med en Lasse-Maja bok går nämligen alldeles utomordentligt, så knapert med text är det verkligen. Kanske är det riktigare att kalla den poetiskt skriven, men jag föredrar att helt kallsinnigt förlikna den klena boken med en barnbok utan glädje. Även om mörkret är påfallande tätt måste det väl gå att finna minsta lilla ljusglimt som kan göra det till ett nöje att få ta del i Calles sorg? Det relativt ljusa omslaget och de kritvita sidorna är en liten bagatell som inte klarar av att bryta sig igenom allt det svarta, för enligt min den här gången så bestämda åsikt är Ett litet hål i mörkret endast mörker utan hål. Om så nödvändigt är hålen svarta.
3 kommentarer:
Läste den för något år sedan men hade svårt att ta mig igenom hela. Håller helt med dig :S
Svar: Åh, va kul! Då har jag lyckats med det jag ville; att framkalla känslor! :) Tack så mycket! *<:D Ha en bra dag!
SVAR: Konstigt... alla andra har sett designen... Vad är det du inte ser??
Skicka en kommentar