Jag känner mig skyldig en förklaring

Jag vet hur det känns att titta in på en blogg fylld av en gnistrande förväntan, och att mötas av samma gamla inlägg gång på gång. Den känslan är inte angenäm, och hittills har jag försökt låta bli att bli en av dessa ouppdaterade bloggar. Tyvärr måste jag nu säga att jag har brutit mitt löfte (om ja nu någonsin gav ett sådant), fö nu i juletider när min bokhög är som störst har jag varken läst eller bloggat på x antal dagar. Min fritid spenderar jag istället rastlöst framför datorn, sittandes på sänggen eller obekvämt funderandes på hur i hela friden jag ska hinna läsa alla böcker.

Lässvacka, ni vet väl vad det är? Man, som annars får migrän eller liknande i brist på böcker, kan helt enkelt inte förmå sig att läsa, vilket leder till tråkiga perioder av stress och självömkan. Inte trevligt, kan jag tala om. Ni ska alltså hålla er undan det här med lässvacka.

Men, vad gör då inte jag om inte drabbas av just denna smittosamma bakterie? Lässvacka, jag ser det som en sjukdom som kan följa med vissa böcker. För mig var det Reckless. De första sidorna i den boken slank helt enkelt förbi, jag minns inte ett ord. Sen tog det stopp totalt. Rena åsynen av Reckless kom på något sätt som en besvikelse. Den är tunn. Bläckböckerna är tjocka. Det är den största och mest betydelsefulla skillnaden. Vad kan Reckless vara jämfört med dessa tegelstenar?

Jag ska nog trots allt ge Reckless en chans, i ett senare skede. För tillfället står det till så att jag har läst ut Shoo Len och ska lägga upp en recension snarast, samtidigt som jag siktar på att läsa Var är Alaska? av John Green. Och julen nalkas ju förresten, allt för snart. Jag är panikslagen.