Näktergalens sång

Författare: Stefan Casta

Sidantal: 268

Första meningen: Den kvällen när hon Esmeralda kom, blev allt annorlunda.

Näktergalens sång är en mysig bok ursprungligen skriven på svenska, så vi får läsa boken ur exakt rätt perspektiv. Boken är skriven relativt nyligen, men innehållet är ändå gammalt. Vi får läsa om en bongård, får, hundar, operasångare, postbilar, fosterföräldrar och en pojke som vill något mer.

Den pojken är Victor. Victor är dräng hos Gustavo och Birgitte, och han har bott hos dem så länge att de känns som hans egna föräldrar, vilka de tyvärr inte är. Hos dem sköter han djuren, han äter med dem och han gör allt som en riktig son ska göra, men hela tiden, och speciellt efter att flickan dykt upp, lurar tankarna på att det finns någon annan som hör till de gamla människorna mer än han. Samtidigt som han älskar att vara där på bondgården känner han att han vill något mer. Han hör inte hemma här nere i södra Fisonda, och i takt med att han börjar skriva om kvällarna blir den känslan starkare och starkare, inte minst med hjälp från en viss person.

En dag dyker hon nämligen upp mitt i allt. Hon står där så späd och liten och självständig i svarta kläder och luktar rök och undviker nätt och jämt att bli dödad. Ja, dödad blir hon inte, men är hon riktigt frisk? Någonstans vet de att hon säkert är på väg, men vart? Och vem är hon, hon Esmeralda eller Alice eller Caroline eller Louise eller Nora eller vad sjuttsingen hon egentligen heter? Är det verkligen här hos dem alla på gården hon hör hemma fastän hon har gnagt sig djupt in i alla deras hjärtan? Jo, det är det nog, för hon är en del i historien om dem. En del i berättelsen om Victor och flickan.

Jag tycker faktiskt riktigt mycket om Näktergalens sång. Den är egentligen inte speciell på något sätt, det är inget speciellt med språket eller miljön, men den tog sig ändå så långt in i mig. En flicka som ser på Victor och sjunger med en klingande röst, se hur hon klappar hunden och fnittrande säger något klipskt, känna fingrar som förvirrat knäpper på tangenter, viljan att göra något mer, allt det finns i boken. Den här boken med ett ord är... harmonisk, tror jag. Är du sugen på en normal ungdomsroman med stora, oviktiga problem är detta inget för dig, men vill du något mer som ändå går lite i samma banor, vill du grubbla lite över livet och bara njuta utan att njuta av något speciellt, då är den här boken den rätta.