Månskensvargen

Författare: Elvira Birgitta Holm

Sidantal: 605 (inklusive ett antal ordlistor och förklaringar)

Första meningarna: (Del 1) Där! Stilla!

En vargbok i ett gammaldags norden och vilda äventyr i storskogen kan låta rätt likt Vargbröder, men jämfört med Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm är Vargbröder ingenting. Skillnaderna är stora och oändligt många, men den största är nog den här: Månskens vargen är tio gånger bättre! Vargen som är titeln på boken är egentligen bara en liten biroll i boken, som lämpar sig för betydligt äldre ungdomar än Vargbröder gör. Dessutom utspelar sig den fantastiska historien något senare, så känner du att du vuxit ifrån Vargbröder etc. men är sugen på något i samma stil är du helt enkelt tvungen att läsa Månskensvargen. Såvida du inte avskräcks av rätt uppseendeväckande tegelstenar, det vill säga.

Jag mötte Döden vid stora utsiktsstenen, just där berget störtar sig ner i älvdalen. Dödens ansikte var svart under den mörka kåpan och fasansfullt att se. Döden hade slukat alla. Nu ville han sluka mig. ”Fly, Ylva Ulvsdotter, om du ännu vill leva!” väste Döden. Sedan dess är jag på flykt.

Så inleds boken, vilket leder till att du, redan innan själva berättelsen ens hunnit börja, sugs bakåt i tiden. Pesten härjar omkring i landet. Majoriteten drabbas, dör i smärta med variga, svarta bölder över hela kroppen. Femtonåriga Ylvas familj lämnar henne, svaga inför döden som de är, och Ylva blir tvungen att fly ensam ut i en djup och mörk skog, utan att ha en aning om vad som väntar.

Ylva, vargkvinnan enligt de hopväxta ögonbrynen, tycks dock ha turen på sin sida. Hon möter strax en yngling, så märkligt vacker och tyst. Är han varg, vittra eller kanske möjligtvis en ängel? Det återstår att se medan bandet mellan dessa två parter växer sig allt starkare, i takt medan förhållandena också blir allt svårare. I eld, kyla, smärta, sorg och rädsla är vargpojken och Ylva tvungna att ge allt för sitt liv. Båda drivs de framåt av ilska, sorg och hat, och pojken har en ryslig hämnd att utkräva.

De har det möjligtvis rätt bra, de här två ungdomarna som förts samman av sin rädsla, men snart rullas den fasansfulla sanningen fram, en sanning som inte längre går att undvika, en sanning som är lika mörk och kall som natten själv, och en sanning som Ylva helst hade låtit bli att höra.

Ylva är tapper och stark och en frimodig förebild för den som så önskar. I skogen är det hon som får ta på sig de tyngsta sysslorna, jaga och slakta, reparera och frysa. Det kommer sig så att mannen och kvinnan byter roller i brist på bättre. Visste du att en kvinna kan jaga och en man brodera? Även fast detta är 1300- talets Sverige tycks förbjuden kärlek mellan personer man allra minst kan ana vara på tapeten. Månskensvargen är nämligen inte bara en skrämmande och rå äventyrsroman, utan likväl en eggande varm roman om kärlek, avvisande och ömhet.

Jag ljuger inte om jag säger att Månskensvargen är den bästa bok jag läst på länge. Det är något i Holms sätt att berätta som drabbar mig lika hårt som pesten i boken när jag läser. Det är så vackert och rysligt att sida för sida bara flyger förbi, och så tar den slut som alla andra böcker. Det är synd, för om jag ska sammanfatta boken på ett någorlunda fiffigt sätt, utan att överdriva blir det nog något i stil med: Läser du den inte kommer du heller inte sakna den, eftersom du inte vet vad det är du går miste om.