Skuggornas barn

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 394

Första meningen: - Adjö då, mamma.

Trolsk, mystisk, vacker, sorglig, gripande, avskyvärd, tankeväckande, underbar... Jag hittar helt enkelt inte ord för att beskriva den tredje delen i Maria Gripes serie om skuggor. Böckerna är som skuggor i sig. Lika oåtkomliga på något sätt, men ändå så konkreta och närvarande. Ja, inte böckerna i sig, förstås, men innehållet. I den här boken pendlar Berta mellan Rosengåva, hemmet och farmodern för att ytterligare grubbla. Det är så mycket som tål att grubblas på. Inte minst Carolin, eller Carl som hon utger sig för att vara. Carolin lever sitt liv på scenen, hon är född till skådespelare, men är man inte lite av en bedragerska om man aldrig visar sitt rätta jag utan skapar band så starka utan att mena ett skvatt och aldrig visar sitt innersta?

Det är så mycket som måste erkännas och avslöjas. Lydia Falck af Stenstierna är vid liv trots graven och alla sörjande nära och kära, och Berta hör till den minimala skara som tycks veta det. Det är så fasligt tunga saker som Berta får bära på sina axlar genom hela boken. Tills slutet, alltså. Och slutet, det är ju fullkomligt fantastiskt enligt mig. Så oerhört sorgligt men samtidigt så lyckligt. Det är märkligt på vilket sätt saker kan byta rikting och reda upp sig till slut, och ändå vet jag att ännu en bok i serien återstår.

Jag har på något mystiskt sätt missat den fjärde boken när jag tidigare har läst de här böckerna, vilket var för rätt länge sedan. Idag kikade jag innanför den bibliotekslånade bokens pärmar och fann där en lapp med en rekommendation att läsa den här boken när man är tretton år och uppåt. Kanske har jag funnit en förklaring till varför jag tycker att boken känns bättre nu andra eller tredje gången jag läser den. När det kommer till kritan kanske serien inte alls lämpar sig för barn i nioårsåldern. Eventuellt den första boken och kanske den andra, men inte Skuggornas barn.

Något som Carolin säger i boken, när hon är på besök som piga ur tjänsten hos Bertas familj, och som jag tycker att alla borde fundera på är något i stil med:

”Skulle du välja att vara piga eller gäst i din fars hus?” (Det är förstås finare uttryckt och så, men ungefär så här säger hon J)

Jag vet vad som känns självklarast för mig, men vad skulle du välja? Den här lilla repliken känns på något sätt så skrämmande. Tänk att i det verkliga livet måsta stå inför det valet...