Komma över?

Komma över av Ingrid Olsson

Komma över är en intressant titel på en bok, och flera gånger under perioden jag ägnade åt Ingrid Olssons nyaste verk kom jag på mig själv med att försöka hitta olika alternativa lösningar till titelsproblemet. ”Komma över” kan nämligen betyda alldeles olika saker beroende på hur man ser det. Det mest logiska svaret är det som bokens pärm säger. Framsidan gestaltar en dörr med en brevlucka på och i boken får huvudpersonen Jeppe i ett skede ett sms som lyder ”komma över?”.  Logik rakt igenom. Det andra alternativet är lite mer av den andra rymden, även om också det är rätt logiskt. ”Komma över” som att komma över sorgen, kärleken, rädslan eller vad som helst. Själv trodde jag på det senare förslaget, tills jag kom till sms:et och jag inte längre var fullt så säker. Nu har jag ingen aning om vad jag tycker. En fin titel, hur som helst, den kan tolkas som läsaren själv vill.

Tyvärr tycker jag att titeln och bokens pärmar är det enda fina med boken. På ett språk som verkar alldeles för enkelt berättar författaren om Jeppe, en kille som nyss blivit dumpad av Emma, tjejen som helt enkel inte vill lämna hans sinnen. Allt i tillvaron är Emma och alltid när kompisen Juggo försöker para ihop Jeppe med någon ny är det enda han ser i dem saker som påminner honom om Emma. Nu bor han ensam i en råttinvaderad lägenhet, nära till stranden och utan pengar att betala hyran med, och enda sällskapet är ett par tajta rosa byxor.

En gång förde Jeppe och Emma en ganska lustig konversation. Det var antagligen väldigt romantiskt, och så bröt Emma stämningen med att påpeka att älska är ett så stor ord. Nästan för stort. Enligt den här boken är det så. Alla Jeppes kärlekar verkar sluta med brustna hjärtan, och kanske gäller det alla andra människor också. Men så finns det ju också paren som ständigt firar allt ädlare och ädlare bröllopsdagar, till sist diamantbröllop eller liknande, så inte stämmer detta på alla.

Om du nyss blivit dumpad, eller om du är näst intill dödligt kär, kan du säkert finna igenkänningsfaktorn i boken hög, men jag tycker att varken glädjen eller sorgen är tillräkligt stark för att beröra. Det blir modlöst läsande utan mera tankegångar, ett tidsfördriv utan det där extra som jag vill att en bok ska ha.