För ett tag sedan skrev vi bokrecensioner i skolan efter att ha läst en bok. Boken jag valde var Svenne, författaren var Per Nilsson och här följer recensionen som längre än vanligt eftersom den är ett skolarbete.
Svenne är en av Per Nilssons många populära ungdomsböcker, och fastän jag inte är någon Per Nilsson-specialist tror jag mig våga påstå att den här är en av hans bättre. En av Sveriges populäraste ungdomsförfattare med en absolut inhemsk bok i en absolut inhemsk miljö (det gäller alltså Sverige), kan det bli bättre? Troligen inte.
Varför valde jag då just den här boken, Svenne, när jag stod där framför den smockfulla bibliotekshyllan med en smått rastlös vän i släptåg? Jo, det var så att jag som bäst höll på att nynna på en av årets höjdare i musikvärlden och frågade min kompis om hon hade hört sången jag sjöng, vilket hon inte hade. I ett tappert försök att förklara drog jag till med någonting i stil med att ”Den är ungefär som årets Svenne banan”. Och, tro det eller ej, i samma stund som jag uttalade ordet Svenne föll min blick på boken Svenne. Svenne. Jag kände att jag äntligen hade hittat en bok jag ville läsa. Svenne och jag, vi hörde ihop på något mystiskt sätt och ödet hade fört oss samman, som om någon där uppe ville att jag skulle läsa den här boken. Kanske var det Danne, flickan med de små skorna, Dackeman, Sonya eller Svenne själv, mig spelar det ingen roll för huvudsaken är att jag fick ta del av Svennes berättelse.
En vanlig lantpojke som plötsligt blir en kändis i den politiska världen. En mystisk man vid namn Nils Dackeman. En död pappa, en död mamma. En dator. En muslimsk flicka. Ett gäng som kallar sig SV. En statsminister. Ett Sverige. Helt vanliga saker som på något sätt hör ihop. Men på vilket sätt? Jo, alla är de delar i en berättelse som bildar boken Svenne.
Det är Svenne som har huvudrollen i den här historien. Det är han som berättar. Han är en helt vanlig pojke från landet som till en början lever ett helt vanligt liv som understår en helt vanlig pojke som bor på landet. Men så mister han sin pappa, blir knivhuggen av några invandrare som inte tycker om att han heter Svenne, och lustigkurren Dackeman dyker upp för att förklara Svenne som sekreterare för ett alldeles nygrundat parti. Partiet rättvist Sverige, heter det och det skall förändra Sverige, har Nils Dackeman tänkt. Svenne följer alltså med Dackeman till en vacker villa där han får en hyfsad lön för att sova, sköta lite trädgårdsarbete och ha samtal med sin husvärld. Då vet han inte att samtalen i själva verket är en förberedelse för en början, då allt ska bryta ut.
Så börjar det. Det behövs bara en ynka TV-debatt, och det nya partiet, partiet som ska förändra Sverige, blir känt för allmänheten. ”Bort med EU och alla andra amatörföreningar som vill förstöra vårt land”, kan Dackeman säga. ”Sverige skall bli ett tryggt land med färre invandrare. Ett slut på alla trakasserier, allt våld, det krävs, och kvinnornas rättigheter ska befrämjas. Bort med slöjorna från de muslimska kvinnorna.” Partiet blir hatat av vissa, älskat av andra. Det är stora politiska frågor som gäller. Men ingenting blir riktigt som Dackeman tänkt sig, och allra minst å Svennes vägnar. Svenne som flyr.
Boken är skriven som ett brev, i jagformat. Oftast berättar Svenne bara sin historia, ibland tar han en paus i skrivandet och går ut en sväng eller läser någon artikel på den lilla datorn, medan han i andra kapitel bara skriver några ord som en påminnelse om att det är någon han kallar ”dig” han berättar för. Det gör att man känner sig värdefull, som en del av boken, som om Svenne berättar just för mig, en liten flicka i ett annat land, av en helt annan sort. Men det är först i, det ännu tabubelagda slutet som det kommer fram vem han egentligen berättar för. Det är skuldkänslor för den personen han berättar för som får honom att vilja öppna sitt hjärta för den personen, viljan att visa att han inte är så falsk som personen i fråga tror, viljan att bli fri från mörkret.
Det är nog stället när Svenne vrider sig i sina egna samvetskval som öppnade hans hjärta för mig och fick mig att se djupare in i den artonåriga pojken och ändra mening om honom. I början fick jag intrycket av att Svenne (eller Fredrik Svennson om man vill vara högtidlig) är en ganska hård person som bara sysslar med att festa, kolla på porrfilm med sin farsa och hamna i gängbråk. Sedan träffar han Dackeman och en ny sida av honom blottas. Det visar sig att han kan vara riktigt klipsk, vetgirig och smart samt ganska talför när han väl vill det och snabbt blir han en mycket mer organiserad och duktigare person än den han är tidigare i boken. Vid det laget var redan ungefär halva boken genomplöjd och jag kände att jag började gilla den svenska svennen Svenne allt mer för varje blad jag vände. Hans sätt att berätta, att förklara något ord han inte själv hade förstått, hans ibland barnsliga sätt att gå tillväga och sättet att ibland ursäkta sig över något alltför pojkaktigt eller snuskigt han kommer in på är saker som får en att känna med honom. Där märker man klart att boken är tillägnad en flicka, så därför skulle jag inte direkt rekommendera boken för någon av det andra könet. Det skulle helt enkelt bli fel. Den tredje sidan av Svenne är mjuk, kärleksfull och omtänksam. Det är en Svenne som lär sig att tycka om folk och känna medlidande utan att bara syfta på kärlek och sängen. Han blir till och med så barmhärtig att han gråter över att ha gjort sig missförstådd, över att folk tror att han medvetet har ändrat på deras samhälle. Väldigt skickligt spinner författaren Per Nilsson ihop alla sidor som bildar Svenne och får en att känna samförstånd med bokprofilen, med Svenne.
Det är rentav svårt att komma på några riktigt urusla sidor med Svenne. Men det är det och andra sidan med alla huvudpersoner i böcker. Det beror på att en författare själv hittar på dem, och författaren strävar så klart efter att skapa en person som både hon själv (låt oss säga att författaren i det här fallet är en hon) kan stå ut med under tiden som hon skriver och även läsaren, för en bok med en otrevlig huvudperson blir troligtvis inte särskilt populär.
Vissa saker i den här boken kändes en smula otrevliga i början, som till exempel att ett kapitel kan sluta med något i stil med ”... och sedan skulle vi köra iväg med bilen” och nästa börja ”Ja, så körde vi iväg med vår bil”. Varför så mycket upprepningar? Det kändes onödigt, som om det bara var för att fylla ut tomrum, men efter ett tag vande jag mig och till slut till och med uppskattade jag allting. Utan de där en smula irriterande detaljerna skulle det inte vara samma bok. En sak jag tycker väldigt mycket om är författarens finurliga sätt att själv hamna med på ett hörn i boken, även om det så bara är en mycket liten biroll. Jag vet inte, men kanske är han med i alla sina böcker, och inte bara i sina egna. Jag läste nämligen nyligen en bok där eleverna på en skoltidning i ett högstadium gjorde en intervju med just Per Nilsson (boken hette Shoo bre om jag minns rätt) om hans bok Hjärtans Fröjd! Svenne är inte alls som Hjärtans Fröjd som lär vara en typisk ungdomsroman om tonårsproblem och kärlek. Sådana är de flesta böcker för min ålder och äldre med undantag från fantasy och deckare, men Svenne skiljer sig från mängden fastän det klart och tydlig står ROMAN på den förortsinspirerade framsidan. Det här är en stark bok med många inslag från den politiska vuxenvärlden och också rätt så rå och spännande. När man riktigt tänker på att den handlar om den hemska nutiden blir man nästan gråtfärdig över att det finns så grymma människor som i boken, över att det finns en så grym värld som vår.
Boken Svenne är 286 sidor lång vilket är en ganska normal och trevlig längd. Den är såpass kort att alla orkar läsa den utan besvär, men inte alls för kort, utan allt innehåll ryms med. Början av boken tyckte jag att kändes en smula trög och det tog ett tag innan man kom in i den ordentligt, men när det väl hände satt jag stenhårt fast i bokens värld, en värld med olika möjligheter till miljö. Man kan vara på landet bland mysiga byggnader och ungar som aldrig åkt tåg, man kan vara i storstaden fastän risken finns att man blir knivhuggen mitt på torget och man kan vara i norr eller någon sjabbig förort med aggressiva utlänningar. Och allting utspelar sig i nuet. Under de sista hundra sidorna nådde boken sin klimax, allting hände i en väldig fart, det var spännande och rått och mina händer höll boken i ett krampaktigt grepp. Under ungefär en timme satt jag prickstilla i fåtöljen utan att byta ställning eller lyfta blicken en enda gång fastän benen hade domnat för länge sedan och ögonen börjat se suddigt. Efteråt var jag glad över att jag inte hade avbrutit mig utan läst slut den med en gång, glad över att jag då en gång stod där i biblioteket och slötittade på böcker, lycklig över ödet, uppfriskad, och nöjd över att ha läst den bästa boken på en månad!
Det finns två olika sorters böcker. En del läser man för att sedan glömma dem. Innehållet flyger in med lätta vingslag, flyger ut. Och så finns det den sorten som man läser och kommer ihåg långt efteråt. Den boken har haft ett djupt budskap som lämnat spår i dig, i ditt hjärta. Svenne hör definitivt till den senare kategorin.
Författare: David Almond
