Skuggan vid stenbänken

Författare: Maria Gripe

Sidantal: 221

Första meningen: Det var år 1911

Som jag har nämnt i tidigare inlägg har jag planer på att läsa om lite gamla böcker som jag tycker att är värda att återuppleva. Maria Gripes ”skuggserie” läste jag första gången när jag var i nioårsåldern, men jag tycker fortfarande att den är lika bra. Vissa böcker är sådana att de kan läsas av folk i alla åldrar och uppskattas av alla som läser dem. Maria Gripes böcker hör till dem.

Skuggan över stenbänken skildrar huvudsakligen händelsen och händelserna som uppstår när familjen Berta bor i får en ny jungfru. På den här tiden hade ju alla som hade råd jungfrur och husor, och när Carolin kommer till den här familjen väcks stor uppståndelse. Carolin är helt enkelt... den hon är. Hon är så söt och förtrollande och vinner lätt allas förtroende, men ibland är hon så kall och elak. Berta har svårt att förstå sig på deras nya jungfru, men även hon lyckas skapa ett starkt band mellan dem. Carolin är så förbryllande. Varför är hon så förtvivlat återhållsam när det gäller att berätta om sig själv? Och hurdant är egentligen förhållandet mellan Carolin och pappan i familjen?

Jag älskar sådana här gammaldags böcker i fridfull miljö berättade på ett vackert språk.  Det är så mycket lättare att drömma sig bort i den här miljön än i en bok om vardagslivet i vår värld. Trots att vissa stunder i boken kan vara ruskigt sorgliga, allvarsamma och gripande ser jag ändå boken mest som mysig och harmonisk. De kommande böckerna håller samma ton men är mer fantasifulla och de är även längre. Därför är Skuggan vid stenbänken för mig mest en inledning på uppföljarna, men en inledning som man absolut inte få missa.