Jag är kvar hos er

Författare: Peter Pohl

Sidantal: 246 sidor

Första meningen: Solen som värmde mot skinnet och vinden som svalkade så försiktigt.

Jag måste börja med att säga en sak: Vill du skratta är den här boken inget för dig. Det skulle rentav vara oförskämt att skratta. Nej, den här boken är värd mer än så. Så bitande starkt och vackert skildrar författaren Peter Pohl den sista tiden innan sextonårige Anna står inför dödens port. Boken skulle egentligen kunna bestå av bara en mening. Anna är sjuk. Men istället gör Pohl det till en så underbart vacker och så ofattbart sorglig berättelse att tårarna strömmar i rännilar ner för ansträngt röda kinder. Jag är kvar hos er är en bok som alltid kommer att stanna kvar i mitt hjärta.

Anna är en flicka som kan konsten att charma alla genom att stråla som en sol av livsglädje, vilket hon också gör. Alla är fästa vid henne, inte minst föräldrarna, systern Maria och den bästa vännen Hanna. Trots att Anna gör allt som alla andra gör och lever utan större besvär börjar det i tonåren bli svårt att låta bli att konstatera; något står inte rätt till med Anna. Något är allvarligt fel. Hon har ju alltid haft problem med reumatism och astma samt otaliga allregier, men när värken börjar sprida sig till käken och bidrar till talsvårigheter får de svar på sin outtalade fråga. En tumör dominerar i Annas hjärna. En tumör som kanske aldrig går att avlägsna.

En väldigt positiv sak med boken om Annas sista tid i livet är att vi får betrakta det hela ur så många olika synvinklar, först och främst ur mammas, ur Annas egen, ur Marias och Hannas. Men mellan kapitlen smyger sig ibland en journal eller rapport från sjukhuset in och redogör patientens nuvarande tillstånd. Detta går smidigt och lätt, och fastän historien inte alltid är fullt så sammanhängande har man inga som helst svårigheter att hänga med.

O, om Jag är kvar hos er ändå aldrig hade tagit slut. De sista sidorna läste jag med flit så långsamt som möjligt och den sorgliga berättelsen styrde och ställde i min hjärna i flera dagar. Tänk att det finns något så sorgligt och hemskt som döden. Och ändå verkar den dödsdömda ta det med ro. Det beundrar jag skarpt hos Anna. Hon konstaterar att stunden är inne, uppfyller sina sista önskningar och fladdrar iväg lätt som en fågel. Kanske är döden ändå inte fullt så hemsk? Ja, det kan ingen veta.

Om jag skulle kunna, skulle jag absolut gå runt på stan och dela ut den här boken i form av flygpost åt varenda kotte. Alla kan läsa den och känna med Anna, gammal som ung. Men jag lovar, ni kommer inte att ångra er.