Jag saknar dig, jag saknar dig!

Författare: Peter Pohl & Kinna Gieth

Sidantal: 272 (pocket)

Första meningen: Nu är det april månad och hemma i Rosengården sitter två flickor.

Tänk dig två trettonåriga flickor, som båda två strax ska fylla fjorton. De är lika, så lika, med lockigt, mörkt hår och djupblåa ögon. Den ena heter Cilla och den andra Tina. De delar båda samma pappa med rötter i frankrike, och en odräglig farmor har de på köpet, och en halvmamma som är den bästa mamma man kan tänka sig, och en storebror som är den bästa man kan tänka sig. Den ena spelar fiol, den andra tvärflöjt, den ena jagar killar som med håv, den andra är en mästare på skådespeleri, de skriver båda dagbok och den ena förtjusande dikter. De är tvillingar och de bästa vänner man kan tänka sig. De är lika, men ändå så olika, och de ska snart fylla fjorton.

Men den ena fyller aldrig fjorton. För hon blir överkörd av en bil. Hon sviker alla som älskar henne, genom att ge med sig och låta sig fångas i dödens starka armar, och hon lämnar mörker och sorg efter sig. Ett mörker och en sorg som hennes allrakäraste syster ska klara av.

I boken Jag saknar dig, jag saknar dig! får vi läsa om lycka och kärlek mellan två själsfränder, om skratt och hopp, men framför allt om den elaka, opålitliga sorgen som stannar kvar och spökar för den ensamma kvarvarande tvillingen som inte längre är en tvilling. Det är så många starka känslor som blandas i boken, känslor som reser sig så otroligt verkliga i vårt innersta och gör det nästan outhärdligt att läsa. Men ändå vill man läsa, och kan inte tänka sig att lägga ifrån sig boken som, om jag fick välja, alltid skulle stanna kvar i mitt huvud.

Då känns det betryggande att veta att den här boken faktiskt är min egen, och jag är så glad över att jag en dag stod i bokhandeln fastbesluten att köpa en billig bok, och att jag då fastnade för Jag saknar dig, jag saknar dig! Nu kan jag plocka fram den och återuppleva den närhelst jag känner för det, jag kan glömma mina egna sorger och få dem att verka obetydliga och fjantiga i jämförelse med ämnet som boken behandlar. Men, om jag använder den som ett botemedel, är jag självisk då? Nej, för den här boken är ju så himla bra. Den ska filmatiseras och släppas inom år 2011 (det nya omslaget till filmens ära), men jag vet inte om jag vill se filmen. Jag har bildat mig en sådan uppfattning om boken som jag helt enkelt inte vill förlora.

Två citat hämtade från bokens pärmar som jag håller med om till fullt:

”En skakande roman med lika tvära kast som tonårstidens egna, mellan sorg och glädje, förtvivlan och livslust.”

”Det är helt enkelt den bästa ungdomsbok, ja kanske den bästa bok överhuvudtaget, som jag har läst på länge, länge”