Sjutton

Författare: Per Nilsson

Sidantal: 252

Första meningarna: Hit. Hit har vi kommit.

Per Nilsson, även författare till boken Svenne som finns recenserad på bloggen, har skrivit Sjutton, en mycket intressant bok som inte påminner om någon annan jag läst även om sättet den är berättad på är precis likadant som i Svenne (en liten obetydlig sak som jag irriterade mig onödigt mycket på i början). Det är samma korta meningar, samma ton, samma poetiska krumelurer, samma sätt att avbryta sig, komma med en ursäkt. Men historien är originell. Det är en historia som nästan aldrig flyter ihop till en berättelse, utan vi följer hela tiden också med i nutiden, alltså drömmer man inte sig bort i det förflutna. Det är intressant men ovanligt.

Jonatan Persson har vuxit upp från en liten bebis till den sjuttonåring han är nu, när han blivit inlagd på sjukhus efter ett deprimerat alkoholmissbruk. Inte värre än så är patientens tillstånd, men tillräkligt för att locka dit en avlägsen fader. Bandet mellan far och son är inte det normala. De har inte träffats på det som nästan är en livstid för Jonatan, de känner inte varandra. Och nu, när Jonatan ligger avsvimmad på ett okänt sjukhus golv och hans biologiska pappa hittat dit och sitter på en stol intill, då får pappan för sig att berätta.

Allting började med en demonstration när han själv, pappan Göran Persson, var en sjuttonårig hippie. Han såg livet på sitt eget sätt, i bilder och droger, och han levde loppan, kan man säga. Tills han då på den där demonstrationsdagen så henne. Hon som skulle förändra hela hans tillvaro och orsaken till en romans som varade i sjutton långa år, även orsaken till att Jonatan kom till världen.

Det låter ju lyckligt, men historien är inte lycklig på något sätt. För sedan kommer missförstånden. Missförstånden, grälen och villrådigheten som ledde till ett liv i helvetet. Allt detta måste redas ut nu, när hans son ligger här på sjukhusbädden, men det måste gå snabbt, han måste bli klar, innan mamma Karin kommer.

Är den här boken bra eller inte? Det är svårt att säga utan att ha något att jämföra med. Det är ju inte en historia som flyter på i rask takt och bli bättre och bättre tills den är omöjlig att släppa, det är ingen spännande berättelse och inte något glatt och lyckligt. Det är något som måste komma fram, en gång för alla. Det är sorgligt, det är konkret, det är intressant. Det är en historia som framför allt handlar och förhållanden, och som verkligen kan vara läsvärd.